att lägga nästan tvåtusen på en dammsugare.

Köpte en svindyr dammsugare idag. Jag väljer att inte ha pengaångest. Dels för att jag egentligen inte behöver (vi hade självklart aldrig köpt en så dyr om vi inte haft råd), men det brukar vanligtvis inte hindra mig från pengaångest så dels är det också att jag inte orkar. Jag vet hur mycket energi pengaångest suger ur mig och jag orkar inte det, har inte tid att slösa den energin.

Sen jag skrev det här inlägget har våra maskiner hemma börjat rasera eller blivit skitdåliga. Och den supergamla dammsugaren föll sönder i bitar. Jag surnade för ett tag sen och vägrade dammsuga mer då den bara rasade i delar varje gång. K utvecklade en teknik som gjorde att dammsugaren höll ihop, men förra veckan hjälpte inte ens det och han, som aldrig blir arg egentligen, blev arg och konstaterade sammanbitet att han från och med då också skulle vägra dammsuga om vi inte köpte en ny.

Vi har också börjat få ganska mycket indikationer på att F har lite dammallergi vilket gör att vi behöver städa oftare. Och jag hatar att köpa billiga elektroniska prylar, tycker och tror att man till stor del faktiskt får mer kvalitet för mer pengar. Samtidigt köpte Ks brorsa en ny dammsugare som han var helt kär i. Såklart en av de dyraste, men med allergifilter och så tyst att man knappt tror den är på. Så vi gick på deras rekommendation och åkte och köpte en idag. Provkörde "motorcykeln" (som F kallar alla dammsugare) ikväll och jag älskar den. Längtar tills jag ska dammsuga hela lägenheten imorgon bitti, kommer inte ens behöva vänta tills K vaknar eftersom den är så tyst.

Det är ju ändå rätt märkligt hur materiella saker kan göra en så glad.