operation: check

Alltså, jag är ju en försiktig person men ändå inte så rädd för saker. Eller, jag kan vara rädd och osäker men vet ofta att jag klarar det mesta bara jag har lite push, pepp och stöd. Och kontroll. Men så finns det vissa grejer jag är RÄDD för. Operationer har alltid varit en sån grej. Har lyckligtvis klarat mig ifrån operationer hela mitt liv tills nu. Man hittade en "extremt stor" (ja, gynekologens egna ord) polyp i min livmoder. Även om det inte ska vara något farligt ska sånt bort om det är så stort, framförallt när man misstänker att den ställer till problem. Det skulle vara en rutinoperation och inget farligt, men jag var ändå nervös och jävligt obekväm. Tyckte dock att allt gick okej tills de ledde in mig i operationsrummet. Hade inte väntat mig att det skulle se ut som ett riktigt operationsrum, sådär man ser på tv. Och jag hade inte väntat mig att det skulle vara typ sju personer med olika uppgifter i rummet. Tänkte mig att en rutinoperation skulle vara som en snabb gynundersökning. Det var det ju inte riktigt. Så jag började gråta och kände att en panikångestattack var i antågande. Då sprutades det in lugnande för fulla muggar och så slocknade jag. Så tacksam över detta, att jag sov mig genom hela skiten. Sen hade jag förbannat ont. Vanligtvis brukar man kunna ta sig därifrån 1-2h efter operationen, jag kämpade mig därifrån efter närmare 4 timmar. Då hade jag fått jävligt mycket smärtstillande. Det gjorde liksom lika ont som vid en tuff förlossningsvärk?! Hade inte väntat mig det heller. Sen åkte jag hem och var däckad i nästan ett dygn. Fick blombud av mina fina fina vänner och känner mig ändå stolt att jag klarade av en operation. Phew!

städa, mmm.

Det är märkligt hur tillfredsställande det är med ett dammsuget hem. Vi dammsög sent igår då vi skulle barnvakta en av Fs kompisar idag och det var grus, damm och skräp överallt. I alla fall, att vakna till ett nystädat och någorlunda röjt hem = ❤️ Tog äntligen tag i Frans garderob och fick ihop 3 kassar att lämna till Stadsmissionen. Beställde nya vinterkläder och skor till F då vi insåg att allt han har knappast kommer räcka hela vintern. Och det finns noll vinterkläder till vettiga priser på Tradera helt plötsligt? Nåja. Känner mig oavsett sjukt effektiv.

näe, det är inte alltid en är en god förälder.

K sov borta inatt så jag och F vaknade alltså själva imorse. Bestämde oss för att besöka postmuseet eftersom det regnade och vi aldrig har varit där. Plus att jag generellt inte är föräldern som initierar massa roliga saker med barnet, det brukar K stå för. Såg väldigt mycket fram emot detta alltså, lite mamma-barn tid och något bara VI skulle ha upplevt.

Det gick jättedåligt. Vi kom dit och barnet var glatt i ungefär fem minuter tills andra barn började droppa in. Det har han i vanliga fall inga problem med, men nu var det tydligen oerhört kränkande. Inget var kul, inget var bra, han ville absolut inte äta, inte leka, inte gå hem, inte göra något. Det blev ett litet moment 22. Jag är också lite skör mentalt denna helgen pga stora beslut i livet och agerade kanske inte helt pedagogiskt. Typ som när jag bara suckade och stampade iväg till ett annat rum när han vägrade lyssna på mina instruktioner hur "datorn med pinnar" (skrivmaskin, reds anm) fungerade.

Efter en och en halv timme lyckades jag få honom att äta. Pannkakor, sjukt säkert kort. Men icke då. Sylten var inte tillräcklig röd (ungen äter nästan bara mormorgjord sylt/saft och sånt) och var därmed oätlig. Och sylt var det på alla pannkakorna så det blev typ ingen mat. Sen vägrade han kissa och sen gick vi hem. Jag var sjukt sur, och så även barnet. Då kom en tant och tyckte synd om oss för att vi hade "alldeles för lite kläder på er, ojojoj".

På vägen hem berättade F att han varit så sur för att han tycker det är tråkigt att leka med mig och hade trott att K skulle vara på museet. I vanliga fall är jag noll känslig för sånt här då jag vet att K är lekpersonen nummer ett men idag sved det rätt hårt. Sen la jag mig i soffan och lyssnade på ljudbok resten av eftermiddagen.

höjdrädd på marken.

Okej, har alltid sagt att jag är höjdrädd men tänkt samtidigt att SÅ farligt är det inte. Kanske för att jag har en person i min närhet som verkligen är höjdrädd, hen vågar ofta inte ens vara på våran balkong ens (fjärde våningen). Som exempel. I alla fall, häromdagen klättrade F upp i kojan på bilden. Han ville såklart att jag skulle upp också eftersom "pappa brukar klättra upp". Jag sa nej, att jag tyckte höjder var läskiga och gärna stannade på marken. Men barnet var kvar där uppe länge, så pass att jag blev höjdrädd på marken. Det svindlade i magen, jag ville bara att han skulle komma ner och jag vankade av och an nedanför eftersom jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Det var något nytt. Kände mig verkligen stark och modig. (nej).