näe, det är inte alltid en är en god förälder.

K sov borta inatt så jag och F vaknade alltså själva imorse. Bestämde oss för att besöka postmuseet eftersom det regnade och vi aldrig har varit där. Plus att jag generellt inte är föräldern som initierar massa roliga saker med barnet, det brukar K stå för. Såg väldigt mycket fram emot detta alltså, lite mamma-barn tid och något bara VI skulle ha upplevt.

Det gick jättedåligt. Vi kom dit och barnet var glatt i ungefär fem minuter tills andra barn började droppa in. Det har han i vanliga fall inga problem med, men nu var det tydligen oerhört kränkande. Inget var kul, inget var bra, han ville absolut inte äta, inte leka, inte gå hem, inte göra något. Det blev ett litet moment 22. Jag är också lite skör mentalt denna helgen pga stora beslut i livet och agerade kanske inte helt pedagogiskt. Typ som när jag bara suckade och stampade iväg till ett annat rum när han vägrade lyssna på mina instruktioner hur "datorn med pinnar" (skrivmaskin, reds anm) fungerade.

Efter en och en halv timme lyckades jag få honom att äta. Pannkakor, sjukt säkert kort. Men icke då. Sylten var inte tillräcklig röd (ungen äter nästan bara mormorgjord sylt/saft och sånt) och var därmed oätlig. Och sylt var det på alla pannkakorna så det blev typ ingen mat. Sen vägrade han kissa och sen gick vi hem. Jag var sjukt sur, och så även barnet. Då kom en tant och tyckte synd om oss för att vi hade "alldeles för lite kläder på er, ojojoj".

På vägen hem berättade F att han varit så sur för att han tycker det är tråkigt att leka med mig och hade trott att K skulle vara på museet. I vanliga fall är jag noll känslig för sånt här då jag vet att K är lekpersonen nummer ett men idag sved det rätt hårt. Sen la jag mig i soffan och lyssnade på ljudbok resten av eftermiddagen.