semesterinsikter och så vidare.

Först - tack för fin respons på framförallt förrförra inlägget. Jag mår bra nu (eller ja, såpass bra man kan må som snart höggravid i varmaste sommaren på 260 år plus att jag strider lite för att få föda som jag vill) annars hade jag aldrig kunnat skriva det där inlägget.

Sitter just nu och väntar på att få köra ombord på båten hem från Visby. Japp, köra. Efter incidenten jag skrev om i förra inlägget så går det ändå bättre än vad jag trodde att sitta bakom ratten. Peppar peppar. I alla fall, vår ensamvecka med bara familjen (jag, K och F) är strax slut. Vi har de senaste åren prioriterat våra ursprungsfamiljer på helger och semestrar för att dels F ska få en bra relation till dem trots att de flesta bor 15-30 mil bort, samt att vi har det så lyxigt att alla bor i hus på landet eller vid havet. Men till nästa sommar tror jag vi måste ta tag i det som vi pratat om i flera år, att hitta ett ställe där VI är, dit folk får komma och hälsa på. Så vi slipper flänga. Så vi också kan prioritera att ha lite semester med vänner. Sakta men säkert känns det som att färre och färre personer bjuder med oss på saker. Och det är inga konstigheter med det egentligen, både jag och K är personer som behöver rätt mycket ensamtid för återhämtning. Det har gjort att vi är svindåliga på att bjuda hem folk, fråga om man ska ses osv för vi har haft fullt upp med att orka med att hänga med på det som vi blivit inbjudna till. Låter det konstigt? Vi är alltså sjukt tacksamma för alla som vill hänga med oss och bjuder med oss, men vi förstår verkligen att inbjudningarna slutar komma om vi aldrig bjuder igen? Eller tackar nej för många gånger i rad?

Vilket lång rant. Men ja, jag hoppas vi kan styra upp lite mer vänner-häng nästa sommar. Visserligen ska vi ha ett spädbarn på släptåg då också, men jag minns det lite som att de det där första året mest hänger med? Kanske är naivt.