sånt jag trodde att jag bloggat om, del två.

Ni som läst länge vet att jag haft problem sen min första förlossning. Väldigt oklart vad det varit, men det har varit förknippat med extrem ångest, oro och skam. Det lugnade sig när I var född, för då var det som att kroppen och hjärnan fattade att jag nu var klar med barnafödandet och "bara" behövde försöka behålla det läget jag var och är i, för det kan man leva med. Inte så mycket försämrad livskvalitet och inte direkt ont och inga operationer nödvändiga. Ännu. Men så hände det sig att jag fick chansen att vara övningspatient på den avdelning som är bäst i Sverige på bäckenbottenskador. Skickar man egenremiss dit så kan en få vänta ett år eller så. Jag gled in på ett bananskal, de behövde frivilliga patienter när de hade utbildning och kunskapsdelning och ramlade över var man kunde anmäla sig och blev en av de utvalda. Och när jag tillåtit sju olika personer att titta och klämma och känna och undersöka mig med 3D-ultraljud fick jag sitta ner och få förklarat för mig vad de hittat. En muskel gick av när jag födde F. Den släppte från bäckenet helt enkelt. Pang. En muskel på andra sidan är trasig, halv. Det finns idag inga metoder för att laga en muskel som släppt från bäckenet. De säger att kanske finns tekniken i framtiden, om tio tjugo trettio år.

Jag grät. Av lättnad och av år av tankar kring VAD FAN ÄR FEL rann av mig. Att någon kunde säga med säkerhet vad det var som var fel, att det stämde så väl med de symptom jag har. Att nu kunna berätta för folk. Det känns nämligen tusen gånger enklare att kunna förklara för att jag har en skada, det är en muskel som är av! än att säga att ingen vet vad det är riktigt och sen tvingas beskriva otroligt privata symptom som indikerar att något är fel. Att relatera till en avsliten muskel är ju så mycket enklare. Klart alla kan förstå att en avsliten muskel i kroppen, oavsett var den sitter, ger bieffekter?

Levatorskada heter det. Det är en av levatorerna som är av. Vissa kan lagas eller sys ihop, men inte min som sagt. Till alldeles nyligen var en levatorskada inte ens klassificerad som en skada. Fanns inte med i några system, ingen statistik, nästan ingen forskning, inga sätt att upptäcka skadorna på. Förrän nu. Nu har man börjat prata om det, 3D-ultraljuden sprider sig till fler sjukhus. Kunskapen ökar.

Ibland skulle jag vilja orka stå på barrikaderna kring de här frågorna. Orka ta fighten för de som råkat så mycket värre ut än jag. Men jag orkar inte. Det har ätit så mycket energi de senaste sex åren att jag inte orkar riskera att det ska ta mer energi av mig framöver. Så jag bloggar lite lätt om det, och fortsätter försöka ta hand om min kropp så effekterna av muskeln som inte längre finns inte blir för stora, för allvarliga, så jag kan skjuta upp potentiella operationer så länge det bara går. Vi får se hur det blir med den saken.