trygghet?

Det var ju Alla Helgons Dag förra helgen (nej, inte samma sak som Halloween). Jag är uppvuxen med att då gå till en kyrkogård och tända ljus och tänka en stund på farmor, mormor, farfar, morfar, A, D och alla andra i mitt liv som tyvärr dött alldeles för tidigt. Skulle inte kalla mig själv för troende, men jag tycker samtidigt att det är väldigt fint med liknande traditioner. Förra lördagen tjatade jag på K att vi skulle gå till den fina (faktiskt!) begravningsplatsen som finns ganska nära oss. Och tända ett ljus. När vi kom dit var det ett hav av ljus vid minneslunden och mängder av människor som talade lågmält. Väldigt, väldigt fint. K kom på att han nog aldrig gjort det, och blev överraskad över hur fint det var, hur stillsamt och vackert. Att bara gå dit, tända ett ljus och tänka lite. Blev glad över att han tyckte det, för precis så tycker jag också. Det är inte ledsamt, det är fint. Oavsett vad man tror, tycker och tänker. I veckan ska vi på begravning, jag har en känsla av att det kommer luta mer åt det ledsamma hållet än det fina. Samtidigt som jag verkligen tycker att begravningar är ett fint sätt att säga hejdå. 

jag FRYSER.

Jösses så kallt det är i vår lägenhet. Min standardoutfit hemma är alltid: tofflor, fleecetröja och filt så fort jag sitter ner, men utöver det har jag vetekudde och mängder med te. Ändå blir jag inte varm. Och det är inte börjar-bli-sjuk-frysa heller. Det som komplicerar hela situationen är jag vill kolla på tv. För att göra det utan störningar behöver vi hänga ut bordsantennen genom fönstret. Då behöver fönstret vara öppet. Inte helt bra.

faran med att jobba hemifrån.

Plötsligt har man jobbat tolv timmar och det kändes som tre.

vi fortsätter att minnas.

Grottar fortfarande i arkivet. Skrattade högt tre gånger till mitt Best of 2010-inlägg. Herregud, förra året var ju JÄTTEKUL. Eller åtminstone: jag skrev rätt skoj faktiskt. Man får tycka det. Finns för övrigt ett sånt inlägg för alla år jag bloggat här, de länkarna hittar ni här.

november, juni - samesame.

Ska du ha den där? utbrast K när jag drog fram min gamla vinterjacka från garderoben. Det var nollgradigt ute och jag vägrade frysa, samtidigt som jag vet att om man väl tagit på sig vinterjackan åker den inte av förrän det blir vår ute. Fast 2009 hade jag iofs vinterjackan på mig i juni. Och ändå frös jag, vill jag minnas.

mörkret.

Hur mycket jag än vill slippa prata väder, höst och mörker så påverkar det. Mycket. Mer än bara "åh vad trist att det är mörkt". Måste faktiskt ta och kika på någon solresa snart, kommer kanske inte överleva till våren annars.

vad hände?

Det här blir ju jävligt meta och kryptiskt, men ändå. Sen jag startade blogg under helt eget namn, där jag skriver mycket om sånt jag inte skriver om här (t ex kommunikation) har det bara rasslat till. Bloggen har inte ens funnits i en månad och hittills: inbjuden på evenemang som gästbloggare, frågor om intervjuer i branschtidningar och konsultuppdrag. Okej. Jag vet inte om jag mest ska dansa glädjedans eller hålla mig till att inte ta ut glädjen i förskott, så jag kör båda. Varvar var femte minut ungefär.

happy monday!

Jag är själv på kontoret hela den här veckan. Nästan. Gillar det. Tycker verkligen om mina kollegor, men har inga problem att jobba själv heller emellanåt. Framförallt inte eftersom de kommande veckorna kommer vara übersociala. Andra bra saker när man är själv på kontoret: inga problem att lyssna på samma låt på repeat ungefär tusen gånger. Idag kör vi den här, blir alldeles varm i magen.

kryp.

Ni vet när det bara kryper i kroppen och man är oförklarligt ARG? Så är det idag. Måste ta en promenad, eller nått.

fortsätter att snoka i mitt bloggarkiv.

Och hittar den här bilden. Jag tror att den där halsduken fortfarande finns kvar. Även mössan.

fredagsnöje.

Men gud vad roligt det är att gräva i sitt egna bloggarkiv! Hittade till exempel det här snart fem år gamla inlägget som jag helt glömt bort, inklusive allas upprördhet över mitt utseende på bilden. Det innebär för övrigt att det  inom ett par månader är sju år sen jag träffade K för första gången. Det är nästan läskigt länge. Sen hittade jag inlägget om när vår gran tog livet av sig. Det är en historia som vi fortfarande gillar att berätta. Och sen rattade jag in på min bloggserie "onödigt vetande om egon". Kanske borde ta upp den igen, det fanns ju fullt av vettig information där.

duktig egon!

När jag läste det här inlägget kom jag och tänka på när jag rotfyllde min tand. Skräcken. Hur panikslagen jag var den där dagen då tandläkaren berättat att jag behövde en rotfyllning. Hur jag insåg att det låg på topplistan över värsta-saker-någonsin-jag-aldrig-vill-utsätta-mig-för. En obeskrivlig skräck jag sällan upplevt innan, eller efter. Kan fortfarande inte riktigt förstå min panik, min rädsla, min skräck. Men jag gjorde det ju, jag rotfyllde. Och jag är fortfarande så jävla stolt över det, över att jag vågade göra något som jag var helt maniskt rädd för att göra. Klapp på axeln till mig själv, snart fyra år senare.

torsdag.

Jag har haft en fin dag idag. En sån där dag då man både hinner jobba och få undan saker, samtidigt som man äter lunch med en vän, fikar med en annan och får massage av en tredje. Och ändå hinner hem och äta middag innan klockan slår 21. Det var väl mest det jag ville säga.

mardrömmen.

Nu är jag inte helt säker här, men enligt mitt minne som vanligtvis är ganska bra så har jag aldrig tidigare gråtit till ett tv-program som inte varit fiktion. Ikväll grät jag tre gånger till Uppdrag Granskning. "Starkt reportage" är väl en så kallad underdrift. Titta på SVT Play om ni missade.

jippie!

Men det här med att jag totalt missat att P3 Dokumentär kört igång igen för säsongen? Jag ÄLSKAR P3 Dokumentär och har antagligen bloggat om det en miljard gånger. Bästa någonsin var när vi åkte tåg till Italien (och tillbaka...) och jag och K maratonlyssnade på dokumentärer. Samtidigt alltså. Sitta mittemot varandra och kika ut genom fönstret på Europa som susar förbi samtidigt som det pratas om tvångssterilisering i lurarna - helt underbart. På riktigt.