glömde!

Glömde ju säga att man kan åka över dagen bara, men det härligaste är ju att sova kvar. Ha med sig sin egna mat och äta utomhus i solnedgång med endast havet som sällskap. Förlänger livet en smula.

det blev av tillslut.

Ni vet det där dygnet vi vuxna skulle tillbringa på en ö i somras, men fick ställa in för att F var sjuk? Som jag grämde mig över det (trots att det var ett bra beslut att ställa in, vi hamnade ju på barnakuten istället). Efter lite fix och trix så bokade jag ändå en ny övernattning på ön. I helgen var vi där. Det är ett sånt där ställe man inte vill dela med sig av till alla, men samtidigt vill skrika rakt ut till hela världen hur jävla fint det är att vara där. Det här var vår femte gång tillsammans på ön, lika fint denna gång. Ni ser fyren på bilden? Precis vid fyren finns några små hus som är ett vandrarhem. Det rymmer inte många personer, så när dagsgästerna åkt hem med sist båten är det helt lugnt och tyst. Det finns inga bilar på ön, och fyren ligger på norra delen av ön, den sista ön i Roslagen. Det man ser är alltså bara havet norrut, det finns inget mer. Och klippor och lite skog mitt på ön.

Det är lite bökigt att ta sig ut, men med lite planering går det fint. Åk bil till Öregrund (drygt 2 timmar från Stockholm), ta båten över till Gräsö, kör så långt norrut du kan komma på Gräsö. Parkera bilen och invänta den lilla båten (man måste förboka) som kör dig och packning till Örskär. Väl på Örskär går man 1,5km rakt över ön tills man kommer fram till fyren. Sen är det bara att njuta! Extra roligt är att mitt barns farmor bott just i husen som är vandrarhem eftersom hennes pappa var fyrvaktare. På den tiden det fanns såna alltså. Slut på tips, men åk dit vetja. Det är magiskt.

jo men helt okej?

Förstår att ni undrar över hur klippningen blev tillslut. Helt okej blir betyget. Inte exakt som jag önskade men det funkar. Good enough. Får se om jag testar några andra frisörer sen, så tack för tips!

För övrigt har det som alltid händer när jag klipper mig upprepats: ingen märker något. Alltså ingen. Och då tar jag ändå bort typ 10-15 cm hår. Antar att det är ett tecken på att min frisyr är intetsägande.

hur svårt kan de vaaaa egentligen?

Vissa saker har jag väldigt svårt att göra. De är inte svåra, de blir bara inte av. Kan ha något att göra med mitt sönderstressade senaste år, men ändå. Liksom lämna in en väska för byte av dragkedja när det finns ett ställe precis vid jobbet som gör sånt? Kan inte vara så klurigt kan man tycka. Men jodå! Dragkedjan pajade helt förra sommaren, varit halvtrasig minst ett år till innan dess. Jag lämnade in väskan i måndags. Det är min jobbväska också, en skitsnygg laptopväska från Sandqvist i läder. Så jag har kånkat runt med en ryggsäck i ett år nu, istället för att bara lämna in den där jävla väskan på lagning. Men nu så!

Andra saker jag gjort denna veckan är att boka en tid för synundersökning. Min syn är bra, inga glasögon eller linser. Däremot har vi ärftlig ögonsjukdom i släkten som inte går att bota utan bara sakta ner (grönstarr). Därför är det skitviktigt att upptäcka det i tid, för annars blir man blind lite väl snabbt. I alla fall, det kan man kolla i samband med en synundersökning. Så nu ska jag göra det på fredag! Woho! Känner mig sjukt effektiv av att ha tagit tag i båda dessa saker.

Just det, ska till tandläkaren imorgon också. Kan dock inte ta så mycket cred för det då jag fick hem en lapp i brevlådan med inbokad tid och tänkte bara följa instruktionerna så att säga.

Saker som inte går så bra däremot är att hitta/boka en resa till oss i höst. Jag har bokat två jobbresor, men ingen resa för familjen. Suck.

önska mig lycka till, tack.

Min frisör är inte längre frisör. Jag har ingenstans att klippa mig!!!!! Jag har klippt mig hos min frisör sen jag var femton år. I TJUGO år. Det är fan jättekonstigt. Kan räkna på en hand hur många gånger någon annan än henne försökt ge sig på mitt hår, och det har aldrig blivit bra. Ett par gånger har det blivit katastrof, typ som denna gången. Och nu måste jag hitta någon annan.

Så jag gick in på närmsta någorlunda hippa frisörställe nära jobbet och frågade om de hade någon ledig klipptid snart. Ja, imorgon klockan 13? Fick panik och stresspåslag deluxe. Är van att veta veckor, ibland månader, i förväg när jag ska klippa mig. Frågade om de inte hade en tid på onsdag istället då det kändes tryggare med ett par dagars mental förberedelse. Och det hade de! Så på onsdag smäller det, då ska jag försöka klippa mig. Vill klippa massor men måste behärska mig. Inte ge en okänd frisör fria händer. Göra något enkelt de inte kan misslyckas med. 

Och just det, så måste jag vänja mig vid att de tvättar ens hår innan. Det gjorde aldrig min frisör. Varför tvättar de innan om inte håret är skitigt eller fullt med stylingprodukter? Det blir ju så blött, vått och tar en massa tid. 

I alla fall. Jag hoppas detta går okej. Hoppas hoppas hoppas. 

hej och välkommen till sjukdomsbloggen.

Har tagit en Ipren så nu orkar jag ha ögonen öppna lite utan att mitt huvud sprängs av huvudvärk. Ja för JAG har ju blivit sjuk nu. Samma dag som barnet blev feberfritt så däckade jag i feber och gräslig huvudvärk. Jag vet inte, men den här semestern kommer inte gå till historien som en av de bättre i alla fall. Fem veckors semester där hälften (!) äts upp av sjukdomar. "Kul".

att tänka som blondinbella.

Näe, det blev ingen ö för oss. Istället firade vi fredagen på barnakuten. Han är så jävla sjuk, vårt barn. Och de säger att det är virus. Inget man kan göra något åt mer än alvedon och Ipren. Vilket inte heller är så lätt då barnet springer åt andra hållet så fort vi säger medicin. Idag åt han lite mat i alla fall. Han har knappt ätit på en vecka.

Igår kunde vi ändå pricka ett par timmars barnvaktande hos farmor då han mådde ok pga febernedsättande. Vi åt mat och satt på klipporna och pratade. Det var guld värt.

Jag försöker att inte oroa mig för mycket för hans tillstånd. Eller tänka för mycket på allt vi skulle gjort den här sommaren som nog inte blir av. De där minnena han kanske skulle haft som vuxen.

Googlar sönder mig på resor i höst som passar vår budget, lite värme och mitt späckade jobb-res-schema i höst. Det är svårt att hitta något.

Försöker verkligen tänka att det kommer fler tillfällen. Men ibland är det svårt. Vi hade behövt de här veckorna tillsammans som nu bara blivit sjukdomar och elände. Det känns ledsamt.

semestersjuka.

Börjar bli lite trött på sjukdomar den här semestern. Barnet fick hög feber i måndags och det har inte försvunnit eller minskat. Idag var vi hos läkaren här ute på landet som var oväntat noggranna. Men så kämpigt för en 3,5 åring att vara hos läkare sammanlagt mer än en halv dag för undersökningar, blodprov, kissprov, lavemang, kläm och känn och itvingad vätskeersättning som han får kväljningar av. De hittade inget fel. Så vi får fortsätta försöka få i honom medicin han inte vill ha och hoppas det ger sig snart. För övrigt är bland det mest plågsamma som finns som förälder att tvinga/övertyga/övertala sitt barn att göra något som hen verkligen avskyr för att man måste. Att syftet i slutändan är gott (typ medicin) gör det inte direkt lättare, tyvärr.

Nåja. Imorgon är det tänkt att jag och K ska tillbringa ett dygn på en fantastisk ö där det knappt finns folk. Älskar det stället (Örskär om någon vill ha ett bra tips). Hoppas bara barnet är i ett sånt skick att vi hönsföräldrar tycker det känns ok att lämna honom ett dygn.

I övrigt är det i alla fall trevligare med sjukdomar i familjen på landet än i stan denna årstid. Vi kan åtminstone vara ute i solen och pyssla med lite grejer (rensa ogräs, tvätta fönster etc) i försöken att inte tänka på att vi borde vara på en badstrand just nu. Eller förresten, alla sjukdomar är inte bättre på vischan. Tidigare i somras blev jag magsjuk när vi var här. Att mitt i natten behöva ta sig 50 meter till mulltoan som magsjuk är icke att rekommendera. Jag svimmade. ✌️

Okej, slut på sjukdomsbloggande för idag. Nu håller vi tummarna för att det inte blir mer sjukdomar, läkar- eller akutbesök på ett tag. Tack. Och så ska jag fundera ut roligare saker att blogga om. Är pepp på att börja blogga mer frekvent igen!!!! DET har jag iofs sagt många gånger senaste åren. Nåväl. Slut på dagens inlägg sa jag ju. Slut. Hej!

det ofrånkomliga.

Jag är ju ändå snart medelålders nu, trettiofem år gammal. Mina föräldrar är inte unga längre. Klart tanken har slagit mig, mer än en gång, att det kommer en dag då de inte finns längre. Vi är också ganska rationella i min ursprungsfamilj, och pratar om sånt ibland. Det blev ändå chockartat och panikslaget när jag fick det där telefonsamtalet som jag varit så rädd för. Som vi väl alla är rädda för. Samtalet om att något allvarligt hade hänt. Ambulans. Hjärtinfarkt. 

Jag tog tåget till Uppsala mitt i natten. Satt med på akuten, körde hem den andra föräldern. Trots att vi redan då visste att det här nog skulle gå bra ändå blev det ett sånt jävla brutalt uppvaknande. Dagen efter vankade jag omkring i deras trädgård och grät. Behövde våga tänka känslorna att det en dag blir såhär - att det bara är en förälder som är där. Permanent. Det var så jävla tyst, så tomt. Så vidrigt avgrundsdjupt hemskt att tänka på. 

Men det gick bra. Båda föräldrarna är hemma igen. Men jag vill aldrig göra om detta igen. Och jag vet att jag måste, förr eller senare. 

sommaren 2017.

Efter förra sommaren sa vi, precis som sommaren före, att nästa sommar då DÅ skulle vi hyra ett hus och vara där hela semestern och så skulle alla hälsa på oss där. Vanligtvis är det vi som flänger och hälsar på alla och emellanåt (t ex efter semestern) är vi så jävla trötta på det. Men hur det blev? Precis som vanligt, vi lyckades slash orkade inte ens hitta ett hus i en veckas tid som vi tyckte var värt pengarna. Det här året hade vi inte heller någon tur i lotteriet att hyra mitt jobbs sommarhus precis vid stranden på Ljugarn. Det gjorde vi förra året och det var sommarens bästa vecka. Såatte. Vad vi gör? Flänger runt. Hälsar på folk. Bor hos andra. Det är fint, vi får variation och barnet verkar inte riktigt bli helt uttråkad (ännu). Men som jag saknar en fast plats att bara vara vi på.

Men, vi försökte tänka att eftersom det här blir väldigt billiga fem veckors semester trots att vi hänger i Stockholm, Österskär, vid havet, vid gnällbältet och mitt i skogen i Uppland så skulle vi kunna lägga pengarna på en billig resa i vinter. Jag har ännu inte hittat någon solresa som inte kostar sjukt mycket pengar (tidigare gånger vi varit i typ Thailand har jag bokat i mars/april till året efter). Så dök en resa upp och jag bokade rätt snabbt eftersom det går att avboka inom fem dagar utan kostnad. Enter: beslutsångest deluxe. Lanzarote i december känns rätt osäkert vädermässigt och det är inte så kul att sitta på ett hotellrum om det är femton grader och regn. Ehrm. Såatte, nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra med den där resan. Eller om vi ska åka någon annanstans. Thailand, Mexico, Västindien och allt sånt där är lite för sent att boka billigt. Dubai kanske? Eller någon helt annan stans? Beslutsångest.

jag vet ju hur det kommer bli.

Har kollat på skorna i olika färger och modeller i månader. Så skulle jag köpa sommarskor till ett bröllop och plötsligt satt de där på foten helt perfekt. Passar knappast till klänningen jag ska ha men kommer ej klara av att lämna tillbaka dem. Och de kommer bli skitiga och smutsiga inom ett par dagar, men ibland så finns det inga andra argument som håller än "jag älskar dem". I alla fall tills de blir smutsiga.

men har fortfarande lite svårt att tänka på mig själv som mamma?

Mors dag! Då kör vi en gravid/förlossning/barn-lista som jag hittade hos Jenny.


När blev du förälder?
Januari 2014. Beräknat datum var 2 januari, var så jävla lycklig när klockan blev 2014 på nyårsafton där, tyckte det kändes bättre att föda i januari. En av mina vänner var beräknad samma dag, hon födde den 5 januari och skickade ett sms ”Vi är på förlossningen, kom hiiiit ni meed” typ. Det tog tio dagar till innan jag födde F. De där tio dagarna var de längsta i mitt liv.

Hur många barn har du? 
Ett. F.

Var graviditeterna planerade?
Mnja. Alltså jag var 100% övertygad om att vi skulle ha svårt att få barn så vi sa att när vi trodde att vi snart skulle vara redo slutade vi skydda oss för att sen kunna gå till läkare och be om hjälp att bli gravida. Så blev det ju inte riktigt eftersom vi blev gravida på första ligget. Utan att ha någon som helst koll på ägglossning what so ever. Det här är ju också en av anledningarna till att jag blev så JÄVLA chockad när jag blev gravid. Var helt oförberedd.

När fick du reda på att du var gravid? 
Vi hade kommit hem från en Paris-weekend där min mens borde ha kommit men aldrig gjorde det. Däremot hade jag mensvärk. Så jag googlade ”mensvärk utan mens” och internet slog till mig hårt med infon att då är man gravid. Så jag tog ett test och det visade tydligt att jag var gravid. Jag sa bara ”åh herregud”, googlade ”gravid + snus” och insåg att jag måste sluta snusa. Sen somnade jag som en stock av utmattning direkt efteråt. K kunde inte sluta skratta och var helt lycklig. Vi reagerade ”lite” olika.

När berättade du om graviditeterna? 
Dagen efter till L som jag i panik hade tvingat träffa mig efter jobbet för att prata och så beställde jag en cola på en bar. Hon fattade direkt. Några andra nära vänner veckan efter. Våra föräldrar ett par veckor till efter det. Min chef runt vecka 13, resterande delar av världen fick veta runt vecka 19-20 tror jag? Efter rutinultraljudet.

Tätt ihop eller långt isär? 
Alltså, vad spelar det för roll? Egentligen? Men om jag hade fått välja helt fritt tror jag att tre-fyra år mellan barnen är ganska lagom. Om jag hade sett enbart ur barnets perspektiv tror jag det blir extra speciellt om de är väldigt nära i ålder, typ 2 år.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag var rätt chill som gravid, om jag inte minns fel.

Hur var graviditeterna? 
Överlag väldigt bra. Jag mådde psykiskt väldigt märkligt första trimestern eftersom jag var så chockad över att ens vara gravid. Fysiskt mådde jag bra. I andra trimestern mådde jag skitbra psykiskt men hade ramlat på en sten och slagit i svanskotan så jag kunde inte ens bära en kasse eller ha skor som var för tunga för då kunde jag inte gå. Tredje trimestern mådde jag bra fysiskt igen, relativt sett då jag ändå var höggravid, men tyckte framförallt sista veckorna var hemska psykiskt. Den där väntan alltså. FIFAN.

Gillade du att vara gravid? 
Jodå? Överlag så var det okej och mysigt. Mycket för att F rörde sig så extremt mycket i magen och jag kände honom väldigt väl. Jag kände liksom skillnad på när han hickade och när han sög på sin hand i magen (världens gulligaste känsla att ha i magen!).

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli? 
Nej.

Förlossningar. Hur har de varit? 
Har ju aldrig bloggat om min förlossning, men har tänkt att jag ska göra det i lite längre form framöver. Kanske? Kortfattat så hade jag värkar i två nätter innan det tog fart på riktigt. Kom till förlossningen runt 14. Var övertygad om att jag skulle få åka hem igen och var livrädd eftersom jag inte förstod hur jag skulle klara ÄNNU kraftigare värkar än vad jag redan hade. Men icke då, jag var öppen 7-8cm. Fick ett bad, vattnet gick, var öppen 10 centimeter och sen stannade allt. Jag somnade mellan värkarna. Fick massor med värkstimulerande dropp. Fick aldrig sådär tydliga krystvärkar som andra pratat om, kände bara aaaningens skillnad. Men jag tryckte som bara fan, och ut kom F 21.33. Då vågade jag knappt ens hålla honom själv, men när jag väl gjorde det var det så himla märkligt, konstigt, häftigt.

Hur var första bebistiden? 
Inte så kul. Jag var mer eller mindre sjuk konstant de första fem veckorna. Inom de första två veckorna hade jag varit på gynakuten två gånger. Det är inte riktigt så man vill att det ska vara. Jag var så trött, ledsen, rädd. Plus allt det omvälvande med att få en bebis.

Hade du bestämt namnen sedan innan? 
Eh, nej. Vi hade en lista med tjejnamn och en lista med killnamn innan. När F sen föddes satt vi med kalendern och läste alla namnsdagar högt och tittade på F och kollade om något namn matchade. Vi valde mellan Frans och Sune, men han såg ut som Sune när han sov och Frans när han var vaken och vi tänkte att han ju kommer vara mer vaken i sitt liv än att sova, så det blev Frans. Att hans namnsdag är på kanelbullens dag hade dessutom en påverkan till namnets fördel. På riktigt (min kille ÄLSKAR kanelbullar).

Ett råd till blivande föräldrar? 
Lita på er själva och era känslor för hur ni är med ert barn. Om det känns rätt, är det med största sannolikhet rätt. Fråga massor, det finns så mycket bra tips därute. Men lyssna inte på allt, ta till er det som känns som det passar er. Och: första tiden behöver inte vara rolig. Den kan vara rätt hemsk faktiskt. Men vet ni? Det kommer kännas lättare, och det kommer kännas helt jävla fantastiskt att vara förälder.

halvsjuttis.

Har alltid älskat att fylla år. Tror det är min mammas förtjänst. Hon har, trots att vi växte upp med extremt dålig ekonomi, alltid lyckats göra födelsedagar speciella. Det handlade alltid mindre om presenter och mer om att få känna att det är MIN dag.

När jag skulle fylla sjutton ville jag ha en fest, så jag sa det till mina kompisar. De rövade bort mig och ordnade en fest. De trodde ingen skulle komma till festen eftersom det var tre mil från vår skola så de bjöd liksom alla de såg. Och alla råkade komma. Dagen efter räknade vi till att ca 100 personer bara från vår gymnasieskola var där, och då kom det massor med folk från andra skolor också. Såatte, en fest att minnas kan man säga.

Sen flyttade jag hemifrån och har sen dess haft någon slags tillställning varje år när jag fyller år. Jag har haft fester, parkhäng, mer fester och fan och hans moster. Bland de vännerna som hängt med under hela min stockholmstid vet liksom att min födelsedag = fest. Sen kom ett barn och min första födelsedag efter det styrde jag upp en lunch mitt i veckan eftersom det var det enda jag orkade (F var fyra månader). Det kom en person. En. Jag fattar att det var klurigt för människor att komma loss en vardag på lunchen så jag skyller inte på någon annan men fy fan vad jag tyckte det var ledsamt. Det var liksom just där och då jag hade behövt lite födelsedagsflärd.

Men det där har jag ju rättat till sen dess. Nuförtiden är det bubbel och kakor som gäller när det vankas födelsedag. Och idag var det dags! Jag fyller först imorgon men en måndag är inte så skoj men däremot är bubbel på en söndag jätteskoj. Ett gäng med vänner och skitmånga barn hemma hos oss idag och det var så himla fint. Att bara få fira lite. Älskar det.

Imorrn är jag halvvägs till sjuttio. Iiih! Kan inte längre gömma mig bakom att jag är ung. Nu är jag medelålders. Det är nog okej.

att återvända.

Har varit sjuk i mer än två veckor. Inte feber-sjuk, för febern släppte efter fem dagar, men förkylning från helvetet och en eländig hosta. Men nu! Nu känner jag att livet återvänder, på riktigt. Tror även det hör ihop med att hela mitt vardagsliv nu är mer normaliserat igen.

Samtidigt har jag en liten backlash i självförtroendet. Känner inte att jag är en bra förälder, en bra partner, en bra vän eller ens speciellt bra på mitt jobb. Jag vet att det väl går över, men det är dumt då jag går in i "hur kan jag förbättra mig själv"-mode, och det är exakt det som gör att jag blir så stressad emellanåt. Eftersom jag är övertygad om att jag ska klara allt och aldrig be om hjälp.

Anyway. Jag tänkte försökte börja blogga lite mer igen. Kanske är en bra idé? Vi får la se.

kroppen ba: ÄNTLIGEN!!!

Så sa jag hejdå till det där projektet. Och kroppen ba "okej, nu släpper vi ut allt!". Jag är extremt sällan sjuk (har max 1 sjukdag per år) men nu så:
- Vidrig migrän. Herrejävlar vad jobbigt det var.
- Nackspärr i en vecka. Brukar gå över på ett par dagar, men inte nu inte.
- Cystor på äggstocken. Längesen jag hade det nu, men nu kom det såklart. Aj-som-fan.
- Hosta och feber. Minns inte ens när jag sist hade feber? Kanske efter förlossningen? Det var mer än tre år sen det.

Tjoho.