Idag var det Prideparad och jag var inte där. Trots att jag bott i Stockholm i nio år och tio somrar har jag aldrig besökt varken festivalen eller paraden. Har inga ursäkter mer än att jag något år antagligen varit bortrest. Resten faller in under lathet. Jag bör antagligen skämmas lite och det gör jag också.
Oavsett hur klyschigt det blir på bild är det nästan alltid lika magiskt med solnedgång IRL. Tre gånger under semestern cyklade vi ner till klipporna och drack lite öl eller vin eller åt en påse godis och bara njöt. Och det är väl egentligen skitsamma om det ser ut som en åttiotalsaffisch när man ska förmedla känslan?
Vi åkte mycket båt på semestern. Andras båtar + husets eka och plastbåt. Plastbåten gick fortfort och jag var lite lite rädd ibland när K gasade på eftersom jag inte är så båtvan (men det blir bättre och bättre!). Vi körde vilse också, det var ganska roligt även om det var mitt fel. Läste sjökortet lite tokigt och hamnade långt åt helvete galet. Fick ta hjälp av iphone att lokalisera var vi var och då visade det sig att vi guppade omkring utanför Raggarön. Där skulle vi inte vara. Men roligt var det.
En av fördelarna med att växa upp på landsbygden är att körkortet följer med per automatik. Att bo två och en halv mil från vänner och skola utan körkort är liksom inte ett alternativ. Så när artonårsdagen väl inträffar är körkortet mer eller mindre redan i hamn efter två år av övningskörning. Jag fick tyvärr vänta i två månader på uppkörning eftersom väntetiden var ofantligt lång just då. Men så kom dagen för uppkörning och jag fick kanske en av de lättaste uppkörningarna någonsin (två rondeller, en parkering, en backa runt hörn, en vända på avtagsväg) var körkortet mitt. Det är tio år sen nu. Tio år. !!!!!!!!!!!!!. Idag hämtade jag ut mitt förnyade körkort och tjejen på Posten tyckte först att det var kul att se hur mycket mitt hår växt på tio år (då - snaggat, nu - långt) plus att hon avslutade småsnackandet med att konstatera att jag faktiskt ser yngre ut nu än när jag var arton. Okej.
Statusuppdateringar alltså. Skulle kunna tillbringa timmar med att snacka om dem. Såg denna klassiska godbit häromdagen:
Statusuppdatering: Håll tummarna för mig!
Kommentar: Okej, men varför?
Svar: Tack! Kan tyvärr inte säga vad det är.
Jo, den där centimeterstora feta spindeln i diskhon. Hittade den i söndags med hjärtklappning som följd, men ville vara modig och bestämde mig för att lösa problemet själv. Gick sisådär. I alla fall sett över tid. Spolade ner spindeln med en halvliter vatten och somnade gott i tron om att spindeln låg och plaskade döende i avloppet. Måndag kväll ser jag något som rör sig i diskhon igen och självklart är det spindeln som lever. Spolar ner spindeln med en liter vatten. Tisdagen passerar utan spindel, men så hittar jag den igår kväll igen. K puttar ner spindeln i avloppet och jag sätter över ett glas och säkrar glipan mellan glaset och diskhon med blött papper. Bättre att ta det säkra före det osäkra med en odödlig spindel så att säga. Innan vi åkte idag berättade jag för mamma och pappa att Det finns en spindel som inte går att döda i lilla stugan varav pappa fnissar och mamma svarar Den gillar väl dig då? när jag berättat om mina försök att få bort den. Hade hoppats på en annan reaktion. Återstår att se om den lever nästa gång vi åker dit.
Vi tog taxi från tunnelbanan hem. Alternativet att släpa två resväskor, två ryggsäckar, en datorväska och en betjänt i ösregn kändes inte aktuellt. Drygt två veckor på landet känns som en evighet och ändå alldeles för kort. Blev stressad av mängden människor på centralen och så fort gudvadsköntattvarahemma-älskarvårlägenhet-känslorna la sig började hjärnan snurra över allt som måste göras, ska göras, bör göras och panik!! över att jag vill ha så fint här hemma men är världens slarvmaja. Men jag får ju ge mig. Blir så trött på mig själv och min förbannad jävla hjärna som emellanåt förpestar mitt liv rätt rejält. Så nu har jag placerat mig i min läshörna med datorn och väntar på att K ska komma hem med sushi och sen ska jag försöka njuta av de sista semesterdagarna så hjärnan går in i hösten på ett lite sundare sätt än hur det första halvåret av 2010 varit. Men mer om det någon annan gång. Nu ska jag sluta kasta ur mig klyschor.
(snodd från Alexandra)
DAGENS VILL HA: Fler timmar på dygnet och mer ro i kroppen och hjärnan.
DAGENS KLÄDSEL: Grönt linne och svarta mjukbyxor fram till nyss då jag duschade och slängde kläderna i tvätten. Nu är det underkläder och svart linne som gäller.
DAGENS SMINK: Inget.
DAGENS FRISYR: Uppsatt i knut.
DAGENS HÄNDELSE: Slipat hela slagbordet inför grundmålning. Tog halva eftermiddagen, hade sällskap av ett gäng flugor och bromsar som gillade min svett.
DAGENS LÅT: Tystnad.
DAGENS PLANER: Laga köttfärsås och ris, kvällspromenad och läsa, kolla Mad Men eller en film.
DAGENS SAKNAD: Peelingkräm.
DAGENS DUMMASTE: Att det är onsdag imorgon och bara en halv vecka kvar av semestern.
DAGENS SJUKA: Mängden slipdamm som kan fastna i ens ansikte trots ansiktsmask.
DAGENS DROG: Läsa.
DAGENS ROLIGASTE: Att vara hos m & p och att bordet kommer bli så jävla snyggt.
DAGENS FAVORIT: Vattenmelon.
DAGENS KÖP: Inget!
DAGENS HUMÖR: Sommaravslappnad hjärna som ändå förbereder sig på jobb nästa vecka.
DAGENS ORD: Slipmaskin.
Efter nästan två veckor här i sommarstugan är det snart dags att åka vidare. Två veckor har gått skitfort och långsamt på samma gång. Det skönaste har ändå varit att ha haft något eget. Ett eget kök där våra gafflar ligger i besticklådan och min sojamjölk står i kylen. Ett eget sovrum där mina sovstrumpor ligger i byrålådan bredvid sängen. En nästan egen sommarstuga dit vi kan få besök, av min familj och våra vänner. De kan sova kvar och vi kan bjuda på mat och latte och en säng. Våra tandborstar står i köket bredvid diskmedlet och de kommer stå där när vi kommer tillbaka om några veckor igen.
Har sjujävla många fina semesterbilder ni kommer att få se så småningom, men inte alla dagar är så fina som de där semesterbilderna som egentligen ser likadana ut som alla andras. Idag till exempel, idag har varit en ganska dålig semesterdag. Eller ptja, i ett litet större perspektiv är det säkerligen en mycket bra och nödvändig dag, men inte just för stunden. Jag har sovit för länge, aldrig riktigt vaknat till, varit ganska grinig, gråtit tre gånger utan anledning, paniken har krupit i hela kroppen, stängt in mig i sovrummet och pustat över att det är för varmt och äckligt och till och med dödat en spindel i ren och skär panik. Ni fattar. Men det är ju tydligen det här som är semester det också, att bryta ihop lite och ha lite trist och fundera över livet även om det är svårt att andas och le när det väl sker. Nu ska vi ta gnisselvolvon ner till coop för att handla inför grillkvällen imorgon som fem fina vänner bjudit in sig själva på (älskar när folk bjuder in sig själva (ingen ironi!)). Sen ska jag dricka en Leffe och ett glas vin och antingen bryta ihop lite igen p g a paniken över att vi måste städa inför besöket imorgon eller så ska vi kolla Mad Men. Vi får la se.
Ps. Ja, det är omöjligt att inte inspireras av Harens "Jag ger dig min vardag"-projekt.
