Det där med insomnia och vakna med känslan av att aldrig ha somnat in är nog rätt tätt sammankopplade. Igår puttade K på mig vid halv tolv-snåret och bad mig sluta snarka när jag var HELT övertygad om att jag bara låg och funderade.
Vad intressant det är att upptäcka att vissa egenskaper som jag tagit för givet att alla mer eller mindre har inte är standard. Vissa är mer förvånande än andra. Det här med sömn till exempel, det är väl ingen nyhet att jag verkar sova sämre än genomsnittet men jag får fortfarande en aha-upplevelse varje gång jag hör någon som somnar så fort de lägger huvudet på huvudkudden. Som inte minns sina drömmar. Som inte vaknar av spända käkar. För mig går det i perioder, vissa veckor däckar jag ganska fort (vilket betyder inom en kvart) efter att jag lagt mig i sängen och sover som en stock natten igenom. Vissa veckor drömmer jag mardrömmar, pratar i sömnen och vaknar med en känsla av att jag aldrig somnat. Vissa veckor tar det två, kanske tre, timmar innan jag somnar. De veckorna är jobbigast. Att veta att jag måste gå och lägga mig tidigt för att varva ner kroppen så jag förhoppningsvis somnar innan 01. Och sen försöker jag ändå ta mig upp vid 06 (vilket aldrig lyckas, surprise suprise!). Ironiskt nog är jag en person som behöver mycket sömn. Att sova tolv timmar är inga problem. Och sömn blir därför så jävla viktigt, dels för att jag behöver det och för att jag i många fall inte kan sova. Ond cirkel? Jo. Jag har aldrig testat sömntabletter. En gång, för många många år sen, tog jag en halv lugnande tablett en gång. Det funkade, men jag gillar inte tanken på tabletter för att sova. Vill inte. Ibland funkar johannesört-te precis innan läggdags. Ibland inte.
Insåg just att den 28 september var i förrgår. Det betyder alltså att vi missade dagen då det var sex år sen jag och K blev tillsammans. Spelar väl ingen större roll egentligen, men om man adderar det till att vi hade fel både på år och datum för ett par veckor sen blir det lite roligt. Lite.
Igår var jag på ett event/konferens med en massa bra människor som på något sätt sysslar med ungefär det jag sysslar med i jobbsammanhang. I alla fall, vissa av de här människorna börjar jag lära känna ganska bra, vilket egentligen är rätt förvånande då jag är mycket dålig på att mingla, prata med folk och framförallt vara mig själv när jag träffar nya människor. Inte det att jag spelar ngn annan, men jag är ofta ganska tyst, tillbakadragen och lyssnar mest. Många tror nog att jag är blyg, stel eller tråkig. Typ tvärtemot hur jag är egentligen. En av de här personerna jag börjar lära känna sa att jag blir mer och mer social för varje gång han träffar mig. Och det var väl mitt i prick. Jag vet inte hur många gånger de människorna jag väl släpper in så pass att jag blir helt avslappnad säger just att jag verkligen inte är som de först trodde. Jag vet inte vad slutsatsen är mer än att det tar så väldigt mkt energi från mig att våga vara jag att jag släpper in ganska få människor. Men jag är iaf medveten om det.
Men jag jobbar hårt på det här med att andas, äta, sova, tänka positivt.
Det jag försökte visa med en kolsvart video (att man aldrig lär sig?) i det här inlägget var den här baren och dess utsikt över Istanbul. Helt okej tyckte vi.
Läst igenom lite bloggar så här på morgonkvisten (lunchtid är morgon på söndagar) och det verkar som att varenda kotte var på hemmafest igår. Vi med! Fick även med mig en fin komplimang på vägen hem då obekant person på festen kom fram och sa Ska ni gå nu? Måste bara säga att du har snyggaste klänningen på hela festen! Jag blev jätteglad. Jähätteglad. Och K med, som genast drog slutsatsen Jag har snyggaste tjejen på festen!
När jag ringde mamma tidigare i veckan utbrast hon Jag eldar i spisen i vardagsrummet! så fort hon lyfte luren. De har renoverat vardagsrummet hela sommaren och först nu kan de använda spisen/kaminen igen. På åttiotalet, eller kanske i början av nittio, stängde pappa och mamma helt enkelt av elvärmen i huset. Istället eldas det i värmekaminer sen dess, och jag minns inget annat än kalla element. Kaminen i vardagsrummet värmer hela bottenvåningen och vedspisen uppe värmer helt logiskt ovanvåningen. När jag bodde hemma och äntligen fick eget rum (när jag var tretton) var mitt rum det med vedspisen. Ganska mysigt. Lite jobbigt att komma ihåg att elda, för om man (jag) glömde behövde det tändas om och det var tråkigt, men värmen var värt det. Värmen! Den där speciella som bara kan generas av eld. Trots att jag bott tio år i lägenhet med fungerande element saknar jag alltid kaminerna på vintern. I alla fall, eldandet medförde dock lite märkliga saker som då var helt naturliga men i efterhand ploppar upp som komiska. Till exempel att jag inte kunde stänga dörren till mitt rum på vintern eftersom det innebar att värmen inte spreds utanför mitt rum, och det skulle vara lite taskigt mot mamma och pappa i det andra rummet. Det mest extrema var dock att det var helt normalt att en kall vinterdag elda så hårt för att värmen skulle hålla sig så länge som möjligt under natten att det var 32 (!) grader varmt i rummet när jag la mig och 12 (!) när jag vaknade på morgonen. Men det hade man självklart också rutiner på. Ladda upp med dubbla filtar i fotändan av sängen som jag snabbt kunde dra på mig på morgonkvisten då det började bli kyligt, plus att mina kläder alltid låg precis nedanför sängen så jag kunde klä på mig under täcket och sen rusa ner i köket där vi hade en värmefläkt. Och det märkliga är att jag saknar det där. Saknar saknar saknar.
Min dator började tjuta VÄLDIGT misstänksamt. K rynkade på pannan och jag blev livrädd för att min (nåja, jobbets) nya, fina mac skulle explodera. Men det visade sig vara vår bästa bokcirkus!-blogg som lät. Just nu har vi nämligen livestream från bokmässan på bloggen, i högerspalten, och vid den här tiden på dygnet visas ju inget utan istället blir det ett tjusigt litet tjutande ljud. Men imorgon och i helgen kan ni kolla bokmässan där, om ni som jag tyvärr inte är där. En som däremot är där är Anna och hon bloggar, så klart. Så ni kan både se OCH läsa om bokmässan. Perfekt!
Vill verkligen ha svar på det här. Var tar de vägen? Det är ju inte bara ett par stycken som försvinner utan en förpackning med hårnålar försvinner lätt på en månad eller så. Puts väck. Dyker aldrig upp igen.
