suddigt minne.

Jag fick ur mig något som liknade när man dricker champagne spårar det alltid ur, det slår aldrig fel när champagnekorkarna for i taket. Så med flit drack jag bara ett par klunkar från K’s glas, men det hänger tydligen inte på mängden. Imorse vaknade jag av att något sa aj! från fotändan i sängen. Där låg K, med huvudet vid mina fötter och påstod att jag sparkat honom. Varför han låg så vet vi inte. Vi vet inte heller varför vi valde att åka hem så pass tidigt som klockan på korten i digitalkameran visar. Utan nämnda digitalkamera hade vi inte heller vetat att vi tog tunnelbanan hem, eller att K somnade på tunnelbanan. Jag misstänker att mina vantar även föll ur mitt liv någonstans här. Digitalkameran visade också ett kort på de så kallade nanoingenjörerna i födelsedagsbarnets kök. Det var bara jag som stod för fotograferingen igår och jag minns varken att jag var i köket eller att det fanns ett par nanoingenjörer med i bilden. Jösses. Men födelsedagsbarnet verkade bli glad över det saftiga presentkortet på Gondolen vi gav henne, och det är väl det som räknas antar jag. Och att vi var där, även om vi minns mycket lite.