egon leker fotograf.

tio veckors hårklyveri är över.

De senaste dagarna har uppsatsen delvis gått under arbetsnamnet Ten weeks of hell – en studie i hårklyveri. Det blev inte den officiella titeln så att säga, men nu är skiten inlämnad. Alla frågar hur det gick och det är stört omöjligt att svara på. Ingen aning. Fast jag tror kanske att det gick bra eftersom jag och T är fantastiskt bra och duktiga människor. Men så är det ju inte säkert att vi lyckats få alla andra att fatta det. Är i vilket fall som helst mycket tacksam över att vi la sista handen på de sista ändringarna redan igår vid 17-snåret och inte som vissa som blev klara 05 imorse. Vi drack öl istället, för det var vi fanimej värda. Nästa torsdag är det examination och jag är redan nervös. Men jobb har jag ju i vilket fall som helst. Idag när jag kom dit så hade jag en ny skärm och en ny dator vid min plats. Den icke existerande responsen på mitt mail kunde uppenbarligen tolkas positivt. Blev fotograferad också eftersom Jag tror att du kanske kommer ha hand om pressfrågorna också? Tror inte att mitt nya, vuxna, seriösa liva ska vara helt jobbigt att vänja sig vid.

men hästar tycker jag om.

Trav har aldrig varit min grej. Är nog dessutom lite extra hatisk för att de som gillar trav verkar se det som en sport. Har exempelvis hört med egna öron när travpublik jämförs med fotbollssupportrar. Det om något borde bevisa att travmänniskor är ett konstigt folk. Men så dök det upp en personlig inbjudan till VIP-avdelningen på Solvalla nu när det tydligen är elitlopp och allt. VIP är alltid lite roligt och gratis mat och Observera önskemålet om vårdad klädsel också. Så alldeles lagom tjusigt uppklädda har jag, K och tre andra fd arbetskamrater tillbringat den här söndagen lite ovanför alla ni andra vanliga människor. Det var rätt trist. Inga stolar fanns lediga, solen sken så in i helvete och eftersom ingen var rik var det tråkigt att titta på alla lopp där vi inte hade satsat några pengar. Vi var dessutom tvungna att fråga efter hjälp för att kunna spela. Tio över fyra satsade vi den lilla vinst vi gjort (femtioåtta kronor), plus det vi tidigare satsat och fått tillbaka, på spridda skurar i loppet alla var där för att se. Tio minuter senare satt vi på bussen hem och lagom tills starten skulle gå låg jag ombytt i soffan och var glad över att vi var hemma. Men jag kan erkänna att jag är lite irriterad på den där franska hästfan som snuvade oss på stålar både i kvalloppet och i själva elitloppet. Trav har aldrig varit min grej.

stoppa klockan.

Det är ganska stressande att mötas av en notering med innehållet Sjukskriven resten av veckan som syftar på ens handledare. Klockan var två minuter efter planerad sista-handledarträff-tid. Tack för upplysningen. Vi stirrade innan vi suckade och stönade och blev arga och rädda för att vi inte skulle få någon handledning. Personen vi skulle kontakta istället för handledaren var inte där och en annan männska gav förslag om att gå till en tredje och den tredje var bortrest hela veckan. Letade efter institutionssekretaren som inte var på plats och engagerade två andra i personalen. Den ena var vänlig nog att leta efter professorn åt oss medan den andra snäste Man har faktiskt rätt att bli sjuk så det är ju inte så mycket att göra åt saken och Ni får väl maila henne? Vi HAR ju mailat henne ditt cp! Hade hon bara kunnat svara på mailet och meddelat att hon var sjuk så hade vi ju aldrig stått här och varit panikslagna! Men det sa jag aldrig. Istället kom den andra personen tillbaka och sa att den allra allra första personen som vi skulle kontakta istället för handledaren skulle komma om tjugo minuter. Vi satte oss ner och väntade. Personen, som senare räddade vår dag genom att läsa igenom fyrtio sidor uppsats och ge oss extremt bra handledning, berättade att vår handledare var sjukskriven resten av terminen. Hon hade dessutom glömt bort oss. GLÖMT BORT OSS. Alla andra uppsatser som hon skulle ha handlett hade hon gett nya handledare. Oss mindes hon sent igårkväll. Tack för den. Som tur var så löste det sig som sagt. Fast att en helt ny person läser ens uppsats kritisk blir en form av examination vilket helt plötsligt gav oss hundra nya saker att tänka på och ändra och formulera. Vårt syfte med denna studie är att analysera Wikipedias betydelse för kunskap och information. Jag kanske kräks om vi måste omformulera syftet en gång till. Onsdag klockan tio närmar sig oroväckande snabbt. Det är lite stressigt nu.

skräckblandad förtjusning.

Jobbet som snart blir mitt heltidsjobb är sen förra veckan mitt nya extrajobb. Det riktiga livet blir mer och mer verkligt och mer och mer läskigt. Min nya mail svämmar över med information från alla håll och kanter. Från Danmark och danskar och Norge och norskar och utbildningar jag ska gå på och projekt jag ska ansvara för och möten jag ska hålla. När jag frågar hur saker och ting bäst görs får jag oftast svaret Det är du som ska bestämma det. Lilla, lilla jag ska ordna det här. Allting. Det är tydligen jag som är den bästa på det här. Undrar om de är medvetna om att de anställt en person som officiellt inte är färdigutbildad än? Har jag lurat dem? Blandade de ihop mig med någon annan och blev besvikna när det var jag som dök upp i förra veckan och nu vågar de inte säga något eftersom avtalen är påskrivna?
Det står webbredaktör i min nya mailsignatur. Den är internationell eftersom jag fanimej är webbredaktör för tre länder på en och samma gång. Det har jag inte riktigt förstått förrän nu. Idag skickade jag mail till min närmsta chef med vänligt ställda krav. Jag vill ha en ny bildskärm, ny version av photoshop och indesign och lite annat smått och gott. Sådant som jag behöver för att kunna utföra mitt arbete. Nu är livet som fattig och tacksam student snart slut. Jag ska bara lämna in uppsatsen först.

dagens populärkulturella inlägg.

Jag skriver inte så mycket som jag vill eftersom tiden går fortare ju fler dagar som passerar i mitt liv. Men trots det hinner jag läsa lite, och det efterlängtade pendlandet gör även sitt till. Och bättre ska det bli. Oryx & Crake är fantastisk. Jag älskar böcker med 1984-tema, och de som i dagsläget är snäppet bättre måste jag älska lite mer. Det är så trovärdigt att jag nästan inte blir rädd. Det är några veckor sen jag slog igen pärmarna till Tillsammans är man mindre ensam nu. Jag får tänka lite extra för att minnas den. Först retade jag mig på den svenska översättningen. Sen retade jag mig på att den kopierat Amelie från Montmarte-känslan lite väl mycket. Sen gick det i en rasande fart och jag tyckte om det jag läste. Men idag minns jag det inte så mycket mer än att det var en fin bok. Den fastnar inte. Lika minnesvärd som kriminalromaner, och kanske det var därför den sålt som smör i solsken? Kanske hade jag för höga förväntningar. Förväntningarna var ganska höga även på Extremt högt och otroligt nära. Det var ömsom glädje och ömsom hugg i magen. Jag har då aldrig läst något skönlitterärt som har ett grafiskt formspråk på det här sättet. Det är häftigt. Och innehållet är så fint och bra. Läs för guds skull, läs!

Lika mycket som jag älskar snygga ordvändningar älskar jag vackra filmer. The Fountain hamnar högt på vackerhetslistan. Bra är den också.

jag fick faktiskt mvg i svenska.

inte ett enda par högklackade?

De senaste fem åren har det varit ett jäkla holabaloo varje gång jag fyllt år, så nu när jag fyllde extra firbar sifferkombination så skulle inget vara annorlunda. Festen blev dock något senare än vanligt eftersom vi skulle hinna kombinera det med inflyttningsfest också. Herrejävlar vad folk det kom! Så fina presenter vi fick! Så imponerade alla var av vår balkong! Jag själv blev mest imponerad över att nästan 40 fulla människor inte ger en enda skada på en spritt ny lägenhet mer än lite extra disk och öllukt än vanligt. Vi hade en 8h lång playlist som fick köras två gånger. Dagen efter kom en stor mängd av festdeltagarna tillbaka och invigde vår nya grill med bakiskorv och bröd och pommes. Fint som snus och jag tycker lite mer om vår lägenhet och alla vänner som ryms här för var dag som går.

angående gårdagen.

DET VAR JU STRAFF FÖR I HELVETE!

vad gör vi härute?

I Stockholm mäts avstånd i tunnelbanestationer eller gångminuter. Där jag växte upp är det 1,8 km till asfalterad väg. Jag har ingen aning om hur långt det är i tunnelbanestationer. Eller gångminuter, fast jag gått vägen tusentals gånger. Vår skolbuss hämtade oss, min bror och mig, vid asfalten. Eftersom det var 1,8 km, och inte 2 som behövdes för att bussen skulle hämta oss vid dörren, fick vi cykla eller gå eller be mamma snällt. Det gick en buss per morgon. En. Inte en ny om tio minuter eller ens om en timme. En enda buss.

Ofta önskade jag att ingen skulle sätta sig bredvid mig i bussen. Ofta var det inte heller någon som gjorde det. Jag fick titta ut på träden i skogen och på åkrarna och tänka tankar som behövde tänkas innan jag klarade av andra människor den dagen. Femton minuter tog det till skolan. Plus tiden att ta sig till busshållsplatsen vid asfalten 1,8km bort.

När högstadiet tog slut och gymnasiet tog vid i en stad istället för en liten ort blev resan längre. 1,8 km på grusväg skulle fortfarande avklaras, likaså de femton minutrarna i bussen. Men sen var det ännu en till buss, som tog femton tjugo minuter ytterligare. Tråkigare väg och jag fick sällan sitta ensam. Men träden var utanför fönstret och tankarna kunde ofta tänkas ändå.

Så tog gymnasiet slut. Dagen efter var jag mitt i den största staden i Sverige. Gångavstånd. Tunnelbanestationer. Så nära som möjligt var plötsligt bästa möjliga. Jag hade gångavstånd till jobbet det första året. Två tunnelbanestationer till Universitetet. Det stressade mig. Tankarna hann inte tänkas och inga träd hann tittas på och andras närvaro var för tydlig för snabbt. Så började jag jobba på andra sidan stan och plugga på pendelstågsavstånd och trodde att det var bättre. Det var bättre, men fortfarande inte bra. Det har jag inte förstått förrän nu. Nu, när vi bor där andra fnyser och säger Vad gör ni därute? och Varför hamnade ni där?

När jag går till tunnelbanan känner skorna grus. Näsan passerar äppelblom och hägg och nyklippt gräs. Jag ser träd och grönt nästan så långt ögat kan nå. På tunnelbanan får jag sitta själv vid ett fönster och titta på träden utanför och tänka tankar jag aldrig hinner tänka annars. Jag hinner läsa, jag hinner bläddra på ipoden, jag hinner bli trött igen och jag hinner allt det jag saknat så oändligt under så många år utan att jag förstått det själv. Jag älskar att pendla. Jag behöver pendla. Jag behöver avstånd och tid för tankar och träd. Jag behöver bo där stora björkar slår ut vid just den här tiden på året så jag kan klänga mig mot stammen och fotografera det som är bland det vackraste jag vet.

tidsfördriv.

Fia utmanade mig och eftersom jag så sällan blir utmanad (sagt utan att mena att jag vill bli utmanad oftare) så är det faktiskt roligt att bli det. Men alla har ju redan gjort utmaningen, så jag skiter i att utmana vidare.

Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

"Underliga" saker om mig:

1. Jag är väldigt matkänslig, antagligen på grund av för hög ämnesomsättningen, vilket leder till konstiga effekter i kroppen. Exempelvis blir jag, för ovanlighetens skull, väldigt tyst när jag är hungrig. Har extremt svårt för att prata och svara på tilltal då, även om jag mycket väl hör vad alla säger.

2. När jag sen äter så lämnar jag alltid kvar något på tallriken. Alltid. Det är ofta den sista brödkanten som jag höll i när jag åt mackan, lite makaroner, en halv köttbulle eller något annat som jag bara inte kan äta upp.

3. Lypsyl är en så kraftig drog för mig att jag inte ens räknar det som en drog utan en del av mig. Det är ingen idé att ens överväga att vänja mig av med det. Om det inte finns en lypsyl bredvid sängen när jag ska sova eller en i fickan när jag är vaken så vet jag inte vad jag ska ta mig till.

4. Jag har haft ett sår i ena näsborren i snart ett halvår. Innan dess hade jag ett sår i andra näsborren i någon månad. Detta beror på att jag snyter mig ofta eftersom jag har väldigt mycket snor i näsan hela tiden. Utan att vara förkyld. Eller så är det inbillning.

5. Min blodcirkulation är värdelös. Jag har förfrusit fingrar och tår flera gånger och det räcker med att jag är utomhus i fem minuter i 5 PLUSgrader för att jag ska få vita fingrar eller tår. De ser döda ut då.

6. Trots att jag har varit student i fyra av mina sex år här i Stockholm har jag aldrig varit på Kungliga Biblioteket, som jag dessutom bott ett stenkast ifrån. För någon vecka sen var det första gången jag var på Stadsbiblioteket.

Och de som blir utmanade av mig är:
INGEN!

mamma börjar bli kaxig.

----- Original Message -----
From: egon
To: mamma
Sent: Wednesday, May 09, 2007 10:02 AM
Subject: Vår fasta telefon fungerar nu! /E&K


----- Original Message -----
From: mamma
To: egon
Sent: Wednesday, May 09, 2007 11:14 AM
Subject: Re: Vår fasta telefon fungerar nu! /E&K

Kul med mail utan text!
Men du hade ju förståss skrivit meddelandet i rubriken, så det får väl gå för den här gången :-)

välkommen linus och välkommen zen!

Att äta frukost, lunch och middag framför tvn ska vara något lyxigt. Inte något som händer varje dag, året om i sex års tid. Maten vevas in så fort det bara går för att slippa sitta lutad över det alldeles för låga soffbordet. I sex år. Nu är det slut. Stolarna inhandlades i söndags, bordet leverades igår. Utan att vi sett kombinationen live innan vi betalade så blev det precis så bra som vi tänkt oss. Fina stol-Linus och fina bord-Zen. Vi åt fiskpinnar och potatismos som premiärmiddag och det var bra underligt att plötsligt se K när vi åt, istället för att känna armbågar. Imorse läste jag hela tidningen utan att behöva använda båda händerna för att bläddra. Vårt nya hem är nu än mer ett hem.

petter har rätt.

Blev kallad för framgångssaga av en vän för några veckor sen, när det som nu är officiellt började närma sig. Jag vet inte om det stämmer. Kanske är det bara ren flyt, flax och tur. Men jag vill tro att det har att göra med att jag är väldigt envis, kan framhäva mig själv bra när jag vet att jag faktiskt är bra och att jag faktiskt jobbar hårt. Kanske förstorar jag saker själv, kanske är det inte så jävla bra som jag tror det är. Kanske, och mest troligt, är det en kombination av allihop. Men det kan inte bara vara tur, för jag sökte mer än tjugo jobb och slog ut mer än hundra personer. Från och med den första juni kan jag titulera mig webbredaktör. Det är ju det jag är utbildad till. Och jag fick heltidsjobb innan jag ens har examen i min hand. Mitt extrajobb, som också är i rätt bransch men som jag ju redan kan utan och innan, trodde det var klart att jag skulle börja jobba heltid där. Den ena chefen blev inte så glad. Den andra chefen mailade just med orden
Jag visste att man inte kunde lita på dig ;-). Det får vara så. I måndags skrev jag på papper och sa upp mig och äntligen äntligen är det som jag vetat om i flera veckor officiellt. För ett kontrollfreak känns det underbart, utöver det faktum att jag fick jobbet. Den här bloggen har på senaste visat väldigt tydligt att jag är väldigt bra. Men det blir lätt så. Det går bra nu.

så kan det gå.

Vi skulle ju bara se på Elfsborg-DIF i all vänskaplig mening med en öl eller två i handen. Vi blev fler än väntat och så även ölen. Ölen gick över till drinkar, hur många minns jag inte. Några gick hem och de andra sjöng Ja Må Hon Leva på SkyBar efter tolvslaget samtidigt som min promillehalt ökade dramatiskt. Vi tog nog sista tunnelbanan hem. Somnade och vaknade på ändhållplatsen. Det känns på ett sätt ganska skönt att ha den klassikern avklarad. Jag kunde inte gå rakt och sjöng textraden Ja Må Jag Leva ända tills vi kom hem. Idag klev jag ur sängen för att inse att det var en dålig idé och la mig under täcket igen. När klockan var närmare 14 kom fina fina K hem med mat till mig. Han blev räddare i nöden och lösningen på problemet att jag var så bakis att jag behövde mat för att komma ur sängen men för att skaffa mat behövde jag komma ur sängen. Vid fem orkade jag stå upprätt och nu, ytterligare fem timmar senare, känner jag mig ganska normal igen. Den här dagen känns trots allt som en väldigt fin dag.

vi var på hårdsrocksfest igår.

i-landsproblem i ett nybyggt hus.

Det gäller att slänga sig på ytterdörren alternativt hänga sig på handtaget för att komma ut eller in. Posten är blind och säger att eftersom det inte funnits några namnskyltar på postlådorna, namnskyltar som fanns där redan för en vecka sedan, så kan icke den viktiga posten som avgör min framtid delas ut förrän tidigast idag fast jag väntade den i måndags. Mer än normal styrka, vilket innebär enorm styrka för klena jag, behövs för att kunna stänga luckorna till tvättmaskinerna för att få dem att sättas igång så tonvis med skitiga flyttkläder kan bli rena. Jag hoppade i golvet så fotsulorna brände och vrålade ända från tårna innan jag slängde igen tvättstugedörren och glodde så ilsket som bara jag kan på granntanten som bara gapade. Klockan var 08.33, och det var mitt andra försök för dagen.

ps.

Tusen tack till er som orkade igenom inlägget som antagligen slog alla rekord i längd. Inlägget var faktiskt min avslutningsessä i Kreativt skrivande-kursen i januari. Jag la ner väldigt mycket tid och arbete på texten, vilket gör att jag blir varm i hjärtat på riktigt när jag läser era långa och fina och smarta kommentarer. Tack!

guld och gröna skogar.

Lampknappen på toaletten sitter på vänster sida. Den borde verkligen befinna sig på höger sida. Kylskåpet leker jojo med temperaturen. I övrigt finns inget ytterligare att önska. Idag är första dagen jag vaknar utan en totalt mörbultad kropp på en vecka eller så. Det är också första dagen jag verkligen fattar att det är vi som bor här. Det har varit besök och fullt upp ända tills nu. Men det är vi som bor här, och det hade fanimej knappast kunnat vara bättre. Pappa sa Drömlägenhet! fem gånger. Vår balkong är gigantisk. Att kliva ut på den nybyggda balkongen på min gamla lägenhet häromdagen var fjuttigt i jämförelse. Har tyckt att den verkat så stor, men den är väl en tredjedel av den vi har nu. Det här är the place to be i sommar gott folk! Men jag känner mig fortfarande helt schizofren gällande allt som ska göras och måste göras och styras upp och avklaras. Men mina axlar har hamnat ett par centimeter längre ner i takt med att saker som flytt, flyttstädning, styling av gamla lägenheten och så vidare har prickats av på listan. Imorgon börjar vardagslivet igen, med uppsatsskrivande och jobbande och socialiserande. Men nu i en helt fantastisk lägenhet med en helt fantastiskt människa som faktiskt bor med mig. Vi bor tillsammans, äntligen!