tiden flyger.

Hade gärna gått på Accelerator i helgen, om nu jag hade haft råd. Eller tid. För råd har jag nog, egentligen. Nu när jag tjänar riktiga pengar och inte lånar från cs-jävla-n. Men det är väl så, mer pengar – mindre tid. Mindre pengar – mer tid. Mitt nya liv som knegare är snart en månad gammalt. Lunchen räcker inte till att både äta och försöka shoppa upp den nya fina lönen. Timmarna varje kväll räcker inte till att göra mer än en sak. Slappa eller städa eller se på film eller tvätta eller umgås eller ta en tur i motionsspåret eller skriva ett blogginlägg. Jag är tvungen att välja. Kvar finns då helgerna att göra allt det där som inte hinns med i veckorna. Om nu helgerna inte är inbokade med en massa annat. Första helgen jag jobbade firades en nybliven 30-åring men vi var åtminstone i Stockholm. Andra helgen jag jobbade var vi på landet. Tredje helgen rövades K bort på en kryssning som blev galet lyckad. Förra helgen, den fjärde, var det midsommar. Nu till helgen blir det kalas för två nyss fyllda trettioåringar plus nybyggt hus i samma krokar som där midsommar firades. Helgen efter det blir det kalas i Göteborg, för en fjärde trettioåring. Helgen efter det är det mamma och pappa som håller i kalaset och halva släkten och hela familjens bekantskapskrets ska tydligen närvara. Helgen efter det är vi bjudna på bröllop, nästan det första någonsin eftersom jag har mycket få minnen från när jag var fem år och min kusin gifte sig. Så att sätta upp kökslampan, plantera blommor och växter på balkongen, ha grillfester och bakissofta vid vår närmsta badplats lär dröja åtminstone till den sista helgen i juli. När ska jag hinna köpa klänning till bröllopet?

pappa lär sig skicka sms.

sms 14 maj: [tomt]
sms 15 maj: Ghejegono jg
sms 21 juni: Gladmidsommarfranmammapappa
sms 23 juni: Hur har ni det här är det regnigt? Annars är allt bra . Hälsn. pappa

som förra året, fast lite bättre.

två timmar kvar.

Förra året blev midsommar som midsommar ska vara. Vi siktar på att köra en favorit i repris även detta år, trots att vädret ser mindre lovande ut. Kan bli en fin tradition det här. Båt ut i skärgården, folktom ö, bad, öl, tält, grilla, gott sällskap, vin, snaps, mer grilla, sovsäck, livet är fint och så en och annan fästing. Om två timmar rullar bilen mot Roslagen. Trevlig midsommar gott folk!

irriterande småsyskon.

Tifot var ju fint. Förutom att det gav mig papercuts på näsan och en lättare bula i bakhuvudet. Men skönhet kostar och jag accepterar dessa skador som en man. Fick ett Jag är ledsen för din förlust vid kaffemaskinen imorse. En dag som denna håller jag gärna låg profil. Framförallt när jag tar över inloggningsuppgifter jag behöver och upptäcker att lösenordet är Bajen. Annars minns jag den fina dagen i augusti förra året med glädje. Och jag minns vändningen förra veckan mot götelaborg som var styrkebesked om något. Och jag minns vändningen mot gnaget för ett par veckor sen, en vinst som smäller sju resor högre än vad en förlust mot bajen gör ont. Bajen kommer alltid vara den snoriga lillebrorsan som ingen egentligen bryr sig om.

en helg gör så mycket.

Katten flämtade i skuggan av värmen hela helgen. Hela familjen var samlad, något som vi bara är ett par gånger per år, trots att vi är så få. Vi hjälpte pappa och mamma att röja ur den stora logen och satt ute och drack vin varje kväll tills myggen tog över tillvaron. Fick efterlängtade och glädjande besked som gjorde helgen ännu ett snäpp ljusare. Frisören krossade dock mina planer att klippa av mig håret med orden Du kommer aldrig kunna klippa av dig det här snygga håret! Valde ut vilka gamla möbler vi önskar att pappa ska renovera som sen ska bli våra. Det blev kökssoffa som ska göras om till säng och en fantastiskt fin byrå. Båda runt hundra år gamla. Blandningen av sprittnytt och gammalt hemma hos oss kommer bli perfekt. Vi spelade distanskrocket som bara vi kan och brorsan vann och jag kom sist som vanligt. K blev fast och vill att vi ska köpa krocket omedelbums så vi även kan spela här. Jag kissade på utedasset två gånger. Utedasset är så fint med murgröna och pappas tidiga konst på väggarna att jag låtsas som att spindlarna inte finns. Spindlar är det värsta som finns och på landet finns det massor. Men utan utedass på landet kan jag inte överleva i storstan. Nästa helg åker vi till havet. Där finns mulltoa.

allt är nytt och ovant.

Alla nycklar på min nyckelknippa har bytts ut. På en månad och några veckor är allt förändrat. Allt som jag visste då och lite till är nu genomfört. Flytt till ny lägenhet. Sambo. Försäljning av gamla lägenheten. Skrivit färdigt uppsatsen. Lämnat in, blivit godkänd. Färdigutbildad. Sagt upp mig från mitt gamla jobb. Fått ett nytt, ett som passar perfekt till mig och min utbildning. Börjat jobba heltid, en riktig anställning. Allt som har hänt är stora påfrestningar var och en för sig. Tillsammans är det enormt. Det är så otroligt mycket att hantera. Praktiskt, känslomässigt. Mycket att klara av. Jag har svårt med vardagen redan från början, fick redan innan kämpa för att hålla mig och mitt liv på en hanterbar nivå. Det är väldigt mycket kämpa nu. Väldigt mycket gråt, väldigt mycket trötthet, väldigt mycket ord som tänk om jag inte klarar livet. Fast jag är så otroligt glad och lycklig, egentligen. Det verkar gå hand i hand det där, lyckan och gråten. Och tröttheten.

jag är så trött.

slut.

06.45 är smärtorna i höften värre än dagen innan. Väcker K och googlar på symptom och dricker cola för att bota bakfyllan light. Haltar till tunnelbanan och glömmer SL-kortet och får köpa sms-biljett. Svettas kopiöst. Hinner med rätt tunnelbanan trots allt och hittar SL-kortet i väskan. Tacksam över vattenflaskan. Kanske sista gången någonsin jag stiger av på skolans perrong. Latte. Macka. Vi håller i den första opponeringen. Timme ett och två. Vi genomför det tydligen bra. Bra. Vi har ju aldrig haft problem med att snacka fnissar vi. Uppsats nummer två och vi är åskådare. Timme tre och fyra. Det är vår tur nu. Mina händer kan inte greppa riktigt av all nervositet. Våra opponenter är snälla. Bra kritik. Timme fem. Examinatorn öppnar munnen och jag blir rädd. Riktigt rädd. Kritik. Andra mindre duktiga människor hade inte kunnat genomföra den här studien, men ni är så duktiga att ni lyckas genomföra den och dessutom får ni mig att tro på det. Vi är som missförstådda konstnärer när examinatorn inte förstår oss. Inte läst vad vi skrivit. Timme sex. Seminariet är slut. Jag vill bara gråta. Ringer K som säger grattis och jag säger att jag vill gråta. Latte och liten chokladbit. Säger till T att jag vill bara gråta. Fjärde uppsatsen. Tror att tiden har stannat och vill inte vara där. Timme sju. Examinatorn hänvisar till vår uppsats. På ett felaktigt sätt tycker vi. Rätt tycker hon. Timme åtta. Vår examinator examinerade tre uppsatser. Två underkändes. Vår godkändes. Åskådarna kallar henne extremt hård. Eller så är vi bara inte så bra som vi tror. Åtta timmar av uppsatser, opponeringar och examination. Åtta timmar. Jag vill bara gråta. Vi säger att vi ska äta på något bra ställe nu. Fira. Unna oss. Alla pendeltåg är försenade en halvtimme. Jag måste ha mat och vi äter kebab och hamburgare med strips som ser ut som pommes pinnes. En klasskompis säger att jag verkar nere. Jag vill bara gråta. Inte nere, bara hungrig. Alla pendeltåg är inställda. Inga ersättningsbussar. Hur ironiskt är det inte att bli fast på skolan den sista dagen? Som att sitta inlåst på toaletten säger T. Exakt. En ersättningsbuss kommer efter en halvtimme. Slutstation Älvsjö. En halvtimme till nästa pendeltåg. Hetta. Jag vill bara gråta. Vi skulle dricka drinkar. Det tar två timmar att ta sig till söder. Alla uteserveringar är fulla. Mosebacke bjuder på ståplats och två öl och den tredje sittandes. Vi luktar illa och diskuterar tre och ett halvt års studier. K skriver så fint som han läser upp i telefonen och jag sitter på perrongen mitt bland fulla studenter och sommarrusiga stockholmare och gråter. Kvart i tolv mitt i natten är jag hemma. Går direkt till sängen och gråter som att världen gått under och K kramar mig och ger mig te och låter mig somna. Jag är färdigutbildad nu. Klar. Jag är medievetare. Jag kan väldigt mycket saker om medie- och kommunikationsvetenskap som inte du kan. Det är över.
Vi klarade det.

lyxkonsumtion är gratis.

Första eller möjligtvis andra terminen på min utbildning införde bokhandeln (eller boklådan som alla korrekta människor på en högskola säger) ett rabattsystem. Handla för tusen kronor och få hundra i rabatt. När det kommer till kurslitteratur är tusen kronor ingenting. Ändå tog det mig 130 högskolepoäng innan jag nådde upp till den där extra hundralappen. Man lär sig nämligen hur gratis kurslitteratur bäst fixas och man lär sig hur man klarar sig utmärkt utan den kurslitteratur som inte fixas gratis. Men nu när jag väl fick den efterlängtade hundralappen har jag inte vetat vad jag ska göra med den. Har redan alldeles för mycket böcker som ska läsas och kurslitteraturen för uppsatsen var redan fixad. Rabattkortet har därför skavt i plånboken ett par månader nu, tills den där dagen då vi väntade på att den snälla personen skulle läsa vår uppsats. Det blev ett perfekt tillfälle att spendera etthundra kronor. Jag köpte pennor. En grön, en blå, en lila, en blå lite tunnare överstrykningspenna och en turkos likadan. Jag har massor med pennor och behöver verkligen inga fler. Just nu skriver jag med den gröna och den är fabulöst bra. Jag älskar grönt. Det här är att unna sig något. Att vara lite rebellisk i min annars så perfektionistiska värld. Att köpa något jag egentligen inte behöver. Eller så är det bara så jävla egon att unna sig något när det är gratis, och inte annars. Jag ska inte säga Nästa gång ska jag köpa pennor för att unna mig, för det handlar inte om det. Det handlar om att i min värld är det svårt att unna sig att använda det fina, till och med när det är gratis. För om jag använder det fina tar det fina slut, eller blir mindre fint efter ett tag. Blir vardag och behöver köpa nytt. Som klänningarna, skorna, som skrivboken, pennorna, som de fina fotona vi nästan dagligen tar med Ks kamera. Jag är rädd för att det fina ska ta slut och inte finnas kvar när jag behöver det fina som mest. Fast det kanske är i vardagen som det behövs bäst. Vardagen blir bättre och jag mår bättre. Jag älskar mina nya fina pennor som kostade gratis. Vad som händer när de tar slut återstår att se. Om de tar slut.

en av nio.

Fint initiativ av Jenny. En är min.

ännu ett ganska lyckligt inlägg.

Livet är bra fint ibland. Framförallt nu när två av de bästa människorna i världen sen i fredags är våra nya grannar. Det är ganska galet, egentligen. Hur vi efter flera år i olika städer hamnar på gångavstånd från varandra. När vi är bakis, som igår efter hejdåvin halva natten på mitt gamla jobb, är det dock bra att gångavståndet kan omvandlas till ännu kortare cykelavstånd. Vi gled förbi och spanade in den nya färgen på väggarna och hälsade dem innerligt välkomna, innan vi botade bakfyllan med ny fylla. En nyss fylld trettioåring hade blivit bortrövad av sin flickvän och när de återvände hem överraskades trettioåringen med en sjujävla fest. Det var drinkbord och glada miner hela kvällen tills vi somnade på tunnelbanan hem. För att undvika att återigen vakna på ändstationen har vi börjat ställa mobilklockan. Väldigt smart faktiskt. Idag är jag inte bakfull alls, som att bakfylla plus bakfylla blir lika med noll. Istället har jag tillbringat hela dagen på balkongen läsandes uppsatser inför examinationen på torsdag, tillsammans med en och annan cola, pizza och smoothie. Vänner är finfina människor och den här sommaren kommer bli fantastisk.