Mitt drömyrke när jag var trefyra var att bli sockerbagare. Jag ritade en teckning på en rosa sockarbagare som satt på väggen i köket länge, länge. Både det rosa och sockerbageriet försvann med åren. Men sen dess har jag också haft väldigt svårt att veta vad jag önskar och drömmer om i ett lite större perspektiv. Nu när jag åtminstone börjar närma mig det som kallas för vuxen så verkar det som att jag trots allt vetat hela tiden, men att jag varit lite lätt trögfattad. En av mina favoritlekar var att göra egna tidningar. Jag skrev inget, jag ritade väldigt lite själv. Istället tog jag helt enkelt andra tidningar och klippte och klistrade och gjorde om som jag tycker det skulle vara, i en helt ny tidning. En egen produktion, så att säga. Och det är ju faktiskt nästan det jag gör idag, fast jag inte gör någon tidning.
Så hade jag ju faktiskt drömmar om livet, hur det skulle se ut när jag blev vuxen eller bara om jag levde ett annat liv precis just då. Jag skulle ha djur. Hund, katt, flera katter, kanske en häst. Min bror var allergisk. Supderduperallergisk. Han åt femton mediciner om dagen eller så. Alarmklocka på armen och otaliga sjukhusbesök. Jag ville ha djur. Mjukt, fluffigt, älskar bara mig. Tjatade mig till att få börja rida hos mina bästa vänner, där alla andra red men det var ändå inte en ridskola. Fick börja rida, på strikta villkor så inget som kunde göra min bror sjuk skulle smita in i huset. Dagdrömde om att jag bodde på en stor gård full med hästar, hundar och katter, där inga allergier fanns. När jag inte kunde sova tänkte jag på hur vår gård skulle se ut med djur. Var hagarna skulle finnas. Var jag skulle ha min terrängbana. Var stallkatterna skulle sola sig i solen. Jag började rida mer och mer. Mina vänner i stallet fick alla egna hästar, en efter en. De tränade för bra tränare, tävlade i hoppning, tävlade i dressyr, red SM sjuhundraförtiotvå gånger, tävlade i ponnylandslaget utomlands. Jag var med som stallskötare och tittade på och önskade. Tävlade på lånade hästar max en gång per år. Så vann jag ett klubbmästerskap i stilhoppning och skulle tävla distriktsfinal. Men ägaren till hästen lät mig inte. Jag fick aldrig någon egen häst. Slutade rida i nionde klass, det var inte lika roligt längre. Hade kaniner i några år, men de kunde bara vara utomhus och blev aldrig tama sådär att det gick att gosa med dem. Var kompis med hundarna och katterna i stallet, men det var inte mina. Promenerade med mina kusiners hund så fort de hälsade på farmor, och låtsades att det var min hund.
Idag finns det inte lika mycket allergier i familjen. Mamma och pappa har en katt som bor utomhus och i pappas uppvärmda arbetslokal. Om den skulle vara inomhus skulle inte min bror kunna vara där, och övriga familjen skulle säkert utveckla starkare allergier än de som redan finns. Om jag skulle skaffa katt, för gud i himmelen så jag vill skaffa en katt, ekar mammas ord om Då är risken enormt stor att du också blir allergisk. Jag vet att hon har rätt, och jag skulle aldrig kunna sätta min önskan att ha ett djur framför min egen familjs, och snart mitt brorsbarns, hälsa. Men det gör inte det hela mindre smärtsamt. Det är ju nu, när jag äntligen bor någonstans där det faktiskt skulle vara praktiskt möjligt att ha en katt, eller en hund, och när varenda granne har en katt eller en hund, som jag inser att jag alltid alltid alltid alltid velat ha ett mjukt, fluffigt djur som bara älskar mig. En katt eller en hund. Helst katt.
Så dyker det upp något ibland som ger hopp, en tidningsartikel eller någon som berättar att det finns allergifria hundar och katter och hästar. Så försöker jag kolla upp det hela och det slutar alltid med samma sak – de är inte allergifria. Det är bara färre allergiker som reagerar kraftigt på dem. Det är ingen garanti. Jag vill ju bara ha en katt. Som kan bo här och ligga i sängen med oss när vi sover och blir glad när jag kommer hem från jobbet och som spinner och river sönder tapeterna. Tillsammans med den andra katten. För vi ska ha två katter.
Mjuka, fluffiga.
