i väntan på 2009.

Fick rysningar första gången jag såg teasern. Andra gången med. Tredje gången, alldeles nyss, såg jag den utan ljud. Rysningarna var icke långt borta. Det känns fint att ha något att längta till.

konsten att sätta sprätt på pengar.

Oxford Street i London, två timmars taxfreeshopping pga försenad flight och 30% rea på allt i en av favoritbutikerna i Stockholm är förödande för plånboken, men fantastiskt för garderoben. Sötaste klänningen från topshop, en scarf jag spanat på hur länge som helst från svensson jeans, snyggaste svarta hooden från Jenny Hellström, ett par coola retro-shorts från nike, min favoritparfym, tisha till K, basiclinnen och engelska pocketböcker som av någon anledning är absurt dyrt i sverige (the book thief, the interpretation of murder och the lollipop shoes). Nu är det köpstopp. Så länge det bara går. Förutom underkläderna jag måste kila iväg och köpa på lunchen imorgon, eftersom vi inte lyckats få en tvättid.




Ps. Såhär nära en modeblogg har min blogg nog aldrig varit. Spännande!

hipphipphurra!

Idag fyller världens bästa människa år. Jag firade honom redan några minuter efter midnatt med ett par biljetter till Emmylou Harris konsert i höst, men det betyder ju inte att man ska stanna där. Vi har idag även käkat indiskt, samt ska ikväll kolla på matchen i gott sällskap med födelsedagsbarnets paradrätt som tillbehör:
Bullar och Öl.

Imorgon är det dags att dra till Roslagen för en, förhoppningsvis, favorit i repris. Kanske vågar vi oss på någon annan ö det här året? Sen måste jag packa om väskan innan flyget till London lyfter obehagligt tidigt måndag morgon. Tillbaka sent sent fredagkväll. Om ni saknar mig tycker jag att ni ska utnyttja denna tid till att ta en sväng förbi Hornsgatspuckeln på Söder. Pappa har lite skulpturer i fönstret på något av gallerierna där. Minns ej namnet på stället, men gå och kika vettja. Innan de säljer slut.

sånt som alla modebloggare redan verkar veta.

Cassandra Rhodin gör ju så snygga illustrationer att jag blir kär. Hennes barnkläder är dessutom skitsnygga, vilket borde vara ett hett tips till födelsedagar och julafton och till alla föräldrar som har som hobby att köpa kläder till sina ungar. Eller till mig då, som gett mig själv uppdraget att se till att världens bästa unge alltid ska ha snygga kläder på sig.

där.

Dagen innan vi åkte sa vice-vd att han var avundsjuk på vår resa, för Italien är det absolut bästa landet att resa i. Då kunde jag bara nicka och tro att han hade rätt. Nu förstår jag vad han menar. Det måste också vara ett av de absolut bästa länderna att fota i. Vi tog närmare tusen foton, varav jag säkert stod som fotograf för 80%. Pappa hade med sig sin nyinköpta systemdigitalkamera och fotande ännu mer. Emellanåt följde vi varandras fotspår till punkt och pricka för att se exakt vad den andra fotade och för att sen fota samma sak själv.


Många fotspår blev det, för vi gick och gick. Mina fötter förbrukade två förpackningar med skavsårsplåster under veckan. Vi gick bland miljoner av gränder i Garda, Bardolino, Sirmione och Verona. Vi gick bland kyrkor och gamla borgar och ruinerna av hus från 1200-talet. Däremellan åkte vi båt på sjön och buss uppåt bland bergen och buss nedåt mot städerna. Och så taxi en gång när K var sjuk och tusen meter från busshållplatsen till hotellet i regn inte var så kul.



I Verona upptäckte jag att min höjdskräck faktiskt var verklig och inte något jag bara slänger mig med för att slippa traska upp och ner för stegar och annat onödigt. Arenan såg ju mindre ut än vad jag trott, men väl längst upp på de gamla sittplatserna med utsikt över stan och scenen där nästa operaföreställning förbereddes, så var jag inte så glad. Fick en sträckning i låret och höll K krampaktigt i handen eftersom jag annars hade trillat rakt ner i backen och dött. Utan tvekan. På marknivå mådde jag bättre igen, och gränderna på andra sidan gamla stan var så italienska att det var närapå overkligt. Precis lika overkligt som att stå och glo på Julias balkong, på den plats som Romeo måste ha stått på. Men vi var inte ensamma. Det här var platsen som klottersaneringen glömde och balkongen var fri från turister i maximalt tjugo sekunder. Jag lyckades dock ta ett foto precis då. Men vi tog inget foto på någon av oss stående bredvid statyn av Julia med ena handen på hennes bröst. Det gjorde alla andra.


När vi kom till vingården bland bergen hade regnet precis uppphört, och solens strålar gav ett närmast tropiskt klimat när vi traskade omkring under vinrankorna med vinglaset i högsta hugg. Vingårdsmästaren och hans medarbetare hade utarbetat ett smått fantastiskt sätt att få gästerna att köpa med sig många vinflaskor: obegränsat med vin. Inte några flarror som man själv får hälla upp ur, utan medarbetare som konstant fyllde glaset, oavsett hur mycket eller lite du druckit. Jag höll en vattenflaska i handen och fick onda ögat eftersom det tydligen inte var ok att kombinera dryckerna. Vi kom därifrån med sju flaskor vin. Plus mamma och pappas åtta. Somnade på bussen hem. Klockan 19.


Min plan på att sola och bada de två sista dagarna sket sig. K blev dödssjuk och det spöregnade. På BBC meddelades att regnet som föll över hela Centraleuropa inte kunde flytta på sig eftersom högtrycket över Skandinavien inte flyttade på sig. Tack. Grät av ilska och besvikelse och var förbannad ända tills jag lyssnat på fyra P3 Dokumentärer i rad. Då såg jag solen en kvart och sen drack vi öl. Dagen efter hade jag lyckats glömma min önskan om sol och bad, och inbillat mig själv att jag säkert kommer bli brun i Sverige i sommar istället.


Annars då? Vi drack cappuccino på stället som använt sig av samma kaffesort i fyrtio år och blev stammisar på trattorian med lasagne som smälte i munnen. Pappa trivdes som fisken i vattnet och tittade på huspriser och lägenhetspriser. Det värmde i hjärtat att pappa, lilla pappa, inte ville åka hem från sin första riktiga utlandssemester i sitt liv. Men han kanske kommer att åka tillbaka, kanske redan nästa sommar. För när han visade en bild i kameran på en av sina skulpturer föreställandes en groda för receptionisten på ett hotell och restaurang med en grodutställning (!) hände det grejer. Fem minuter senare hade vi hälsat på ägarinnan av hela tjottaballongen, hon hade upprepat Bellissimo! om pappas skulpturer, bett att få köpa minst en groda, frågat om det gick bra att han ställde ut hos henne nästa år och visat utställningslokalen samt gett pappa en present. Pappa var lycklig men chockad. Eftersom jag fick översätta pappas svenska till engelska till receptionisten som översatte min engelska till italienska till ägarinnan, och tillbaka, blev även jag lite svettig. Och därför så kanske jag har en chans att få följa med tillbaka, som tolk, om han åker tillbaka. För Gardasjön kan man återvända till. Många gånger.

hep used twill grey.

Bara råkade trilla förbi Acne igår. Hex låg där på hyllan. Expediten råkade ta ner dem i min storlek. De passade inte på min kropp. Inte så bra som jag trodde i vilket fall. Då råkade ett par ännu snyggare jeans ligga på hyllan bredvid och expediten råkade ta ner dem också. Satt som ett smäck. Vackrare jeans har kroppen sällan skådat. Eftersom någon satte in 1700 spänn på mitt konto förra veckan (antagligen skatteverket, men vem vet?) och jeansen bara kostade 1400 så gick jag 300 kronor plus på hela affären. Fantastiskt! Problemet är att de inte riktigt gömmer det som bör gömmas i midjenivå. Och det är ingen överdrift eller snack om jag-är-så-tjock-buhu. Det bara är så, och då får man ju göra sitt bästa för att dölja skiten. Måste prova dem igen ikväll till det jag har i garderoben och se hur pass mycket det döljs. För känner man sig tjock i ett plagg så använder man det inte. Oavsett hur förbannat snyggt plagget är på resterande kroppsdelar.

alla goda ting är tre.

1. Hittade ett halvt paket Rocky Road-glass i frysen.
2. Innocent smoothies som nu finns i storlek en liter och säljs i vår matbutik och därför även finns i vår kyl.
3. Min kille som just gav anledningen "det regnar så mycket på den kanalen, blir ju förkyld" när han bytte kanal från Schweiz-Turkiet till Frusna män söker kärlek.

två koppar kaffe hjälper finfint.

En lätt dunkande känsla i trakten kring pannan. Förmodlingen en kombination av efter-semester-trötthet tillsammans med tre öl och ett glas skumpa (grattis bästa L!), samt att jag nog chockade kroppen en aning i vår raska cykelspurt i kraftig motvind (våra grannar noterade att vi endast var knappa 2 minuter sena, vilket måste vara något slags rekord) efter minimalt med motion under semestern. Men K rotade fram en gammal Sverige-tröja i garderoben som var sketasnygg och satt oförklarligt bra på mig. Matchen började trist och slutade med att jag stod och hoppade jämfota när Hansson knäade in 2-0. Fantastiskt! Det känns bra att jag kommit i stämning. I lördags stannade nämligen tåget i Innsbruck och jag kunde inte förstå varför människorna på perrongen som delade ut information om fotbolls-EM var ute i så god tid. Först i söndags förstod jag varför. Heja Sverige!

erkännande.

Jag har ljugit. Förlåt. Men det var inte med flit. Mindes plötsligt att jag visst laddat mobilen under resan. En gång. Och så kom jag på att jag visst läst en rad under resan. Faktiskt flera. Kanske 20 sidor i en bok och två sidor i en annan, på plats i Italien, och så hela tidningen Misstänkt under själva tågresan. Utöver detta stör jag mig på att jag inte upptäckt tidigare att mina foton i bloggen blir pixliga (om man inte klickar på dem och ser dem i korrekt storlek), eftersom jag inte tänkt på att storleksanpassa dem. Måste komma ihåg detta till nästa gång. Om det inte är någon som har något annat smart knep?

dit och hit.

Packningen gick bra, trots vinintaget och mycket kläder. Allt på todo-listan var avprickat. Vi var ute i god tid. Gav oss själv beröm för att vi för en gångs skull var duktiga och i lugn och ro kunde ge oss ut på en resa. På väg mot dörren för att ta tunnelbanan till centralen och det väntande tåget avslutar K självberömmet med kommentaren Om det här varit en film hade det kommit in en text med "två timmar senare" och så hade man sett oss panikslagna över något.

45 minuter senare kastar jag mig in i lägenheten och hinner dra en halv suck av lättnad då nycklarna till den låsta resväskan ligger väl synliga precis innan för dörren. Tar dem och springer till taxin som hunnit vända, kastar mig in i bilen genom dörren som K öppnat i förberedande syfte. Chaffisen kör iväg samtidigt som jag stänger dörren och han utbrister Ni kan kanske hinna! Vid tunnelbanestationen strax utanför tullarna släpper han av oss och ropar Lycka till! när vi springer mot tunnelbanan. USA och Irak är på besök och då är det omöjligt att köra bil i stan. Lyckas pricka en tunnelbana perfekt, springer genom t-centralen med två tunga resväskor samtidigt som vi flåsar Vi hinner nog, vi hinner nog! Kliver på tåget två minuter innan avgång, och pappa hälsar oss välkomna ombord med orden Nu har ni magsår va?

05.15 dag två. Vaknar av min mobil som jag satt på alarm som säkerhet, eftersom vi ändå skulle bli väckta av konduktören klockan 05.00. Nattåget mot Berlin står still. Det ska inte stå still. Det ska köra konstant för att "främja nattsömnen". Nattsömnen främjas dock inte av 30-grader varma sovkupéer. Men jag hade lyckats sova i tre timmar eller så. Tills vi stannat. Loket är trasigt. Kaputt. Är tvugna att stiga av på en gräsbeklädd liten perrong någonstans där tågen egentligen inte stannar, någonstans i norra Tyskland. Ett pendeltåg stannar och plockar upp oss, 4 minuters färd till en riktigt station där vi byter till ett annat tåg som tar oss till Berlin. När vi väl kommer till Berlin är vi fyra timmar försenade och vi missar alla tåg och våra platsbiljetter går upp i rök och vi är redan trötta i armarna efter att ha släpat bagaget upp och ner på tre tåg när två återstår.

Tågmat är inget vidare. Men öl fungerar bra som matersättning. Framförallt i bistrovagnen när vi passerar underbart vackra Brennerpasset och det fortfarande är ljust nog för att fotografera genom otvättade glasrutor. Klockan 23 landar tåget i Verona. Valkar i händerna efter bagagesläpande och en mättnadskänsla av tåg som tenderar att nudda gränsen till illamående. Kanske bidrar gungningarna i benen, precis på samma sätt som efter en Finlandskryss. Vi bussas till hotellet i mörkret, orkar knappt stå upp i duschen och somnar därefter omgående.

Hemresan gick smidigare. Tågresorna blev inte fler än beräknat och vi lyckades till och med sova på nattåget hem. Toaletterna blev för varje tåg något fräschare. Från Verona till München hamnade kiss och bajs inklusive toalettpapper rakt ner på spåret vid spolning (äntligen har jag förstått innebörden av "toaletten får användas på stationen"-skyltarna). Från München till Berlin var toaletten så automatisk att det inte ens gick att låsa dörren eftersom knappen för låsning inte fanns. Från Berlin till Malmö var det hederlig gammal SJ-standard. Och från Malmö till Stockholm reste vi 1:a klass och toaletten var finfin tills någon fick för sig att göra en egen papperskorg i ena hörnet och efterföljande toalettbesökare följde trenden.

Även pappas språk ändrades under hemresans gång. Den hemsnickrade engelskan han omedvetet lagt sig till med på resan, Tänk jo och Sorri, sorri som svar på det mesta till all kommunikation på alla språk, byttes återigen till svenska. För fördelen med tåg är att det inte blir någon chock att komma fram till resmålet, eller att komma hem. Landskapet, standarden, kroppen, hjärnan och uppenbarligen även språket, vänjer sig sakta med säkert. Så när man väl kommer hem har kroppen förberett sig så mycket på att komma hem att vardagsstressen inte kommer omedelbart. Men det innebär också att hemlängtan är förbannat stor när det bara är ett halvt land kvar att klara av (Malmö-Stockholm). Två timmars försening på grund av bromsfel plus att tåget inte kan gå på full fart och så ett litet signalfel som grädde på moset är förödande och känns ända in i själen. Men hem kom vi. Och nu vet jag att tåg inte är så romantiskt som man kan tro. Läste inte en rad på hela resan, men jag är oändligt glad att vi reste. Det var häftigt.

honey, i'm home!

Tio dagars tågcharter ger perspektiv på saker och ting. Som att det går alldeles utmärkt att inte ladda batteriet på mobilen på tio dagar eller dricka öl till alla måltider utom frukost och de där ölen byts ut till vin. Som att det är alldeles väldigt speciellt att resa med sina föräldrar när man inte umgåtts med dem mer än ett par dagar i sträck på sju år. Som att jag inte saknat dator och e-post ett enda dugg (förutom den dagen då det regnade och K var dödssjuk (förkyld)). Som att det verkligen finns bättre saker och ting i livet än att försöka få folk att förstå vad man menar i alla lägen. Som att P3 Dokumentär är extremt beroendeframkallande. Som att det är väldigt skönt att jag tog en extra semesterdag imorgon, för att åka tåg i 36 timmar gånger två på tio dagar är slitsamt. Återkommer om själva resan, för nu ska jag duscha och sova i min egen säng. Underbart!