ensam hemma.

Jaha. Min kille har just åkt tillbaka till sommarstugan. Han har semester en vecka till och jag börjar jobba på tisdag = jag i Stockholm, han i sommarstugan. Inga konstigheter. Det konstiga är bara att det här blir första gången jag är ensam i lägenheten så här länge. Aldrig varit ensam här mer än ett par tre dagar. Nu blir det kanske fem eller sex. För första gången på mer än fyra år! Nu är det ju inte så att vi är klistrade vid varandra, men det har nästan alltid varit så att när vi varit ifrån varandra mer än en dag så är det jag som har varit iväg någonstans (typ jobb) eller båda som varit på olika ställen (landet hos mina föräldrar vs sommarstugan). Vi får väl se hur det går, jag är generellt skitkass på att vara ensam hemma mer än någon timme. Så var det även när jag var singel, vilket gav upphov till en viss ångest så fort jag var hemma för länge. Kan ju tyckas vara enkelt åtgärdat genom att umgås med folk, men glöm nu inte att jag är rätt osocial av mig vilket gör det hela till en märklig kombination. Längtar efter att få vara själv men får lätt panik/ångest när jag är själv för länge. Och där har vi även det som gör att jag ÄLSKAR att vara sambo, (utöver att jag älskar min kille då) den perfekta kombinationen av att ha sällskap och ändå kunna vara själv. En vän sa Du var inte bra som singel hörru, det märks nu när jag och K precis hade flyttat ihop och jag och den där vännen inte hade setts på ganska länge. Men nåja, fem sex dagar på egen hand är det som gäller nu. Det är bra för dig, du måste öva! sa K innan han gick. Vi får väl se. Jag ska göra mitt bästa. Men räkna med ett och annat blogginlägg. Nu ska jag, hm, läsa? Kanske promenera? Rensa badrumsskåpet? Eller så fastnar jag framför datorn.

tre saker du ser, hör och känner.

Bondhustrun skriver om ett bra tips hur man kan bryta sina tankegångar när hjärnan bara snurrar. Inte hunnit testa det än eftersom min hjärna har varit ganska snäll mot mig de senaste dagarna, men det låter så bra och vettigt att jag är rätt säker på att det fungerar.

1) räkna upp tre saker man ser (molnen, mina skor, trädet där borta)
2) räkna upp tre saker man hör (mopeden i fjärran, en skrikig unge, en mås)
3) räkna upp tre saker man känner (gräset mot tån, armen mot ett kallt bord, kaffekoppen i handen)

choklad! choklad! choklad!

Vi gick på bio ikväll. Vi har inte varit på bio på en halv evighet, så det var på tiden. Valde Super 8. Den lät okej. Den var okej till att börja med men sen spårade det ur totalt. Klyschparad. Fattar inte hur den kan ha 7,7 på imdb, men det vägdes upp av att det var himla trevlig att gå på bio. Det borde vi göra oftare. Kvällens bonus var att jag hittade mjölkfri choklad som inte var minst 70% kakao. Klämde i mig hela chokladkakan själv utan problem. Har två års chokladkonsumtion* att ta igen, så det var kanske inte så konstigt.

* Ja, jag har ju ätit mörk mörk choklad, men det är inte det jag saknat. Jag saknar mjölkchoklad, schweizernöt, plopp, center, snickers och så vidare. Inte 70% choklad som smakar trä.

åh Stockholm!

Den här semestern har jag längtat extra mycket efter att få bo i hus på riktigt. Och vi vet ju alla hur svårt det är om man slänger in "bo i Stockholm" i den där önskan om ett eget litet hus. Bävat lite för att komma tillbaka till stan just därför - och så möts vi av magisk solnedgång och vähäldigt god mat på Wagamama = helt plötsligt älskar jag vår huvudstad igen. Men jag är väldigt glad att vi bor i förorten med skog rakt utanför fönstret och Mälaren 5 min bort.

älsklingar, snart är jag hemma!

Satte oss i bilen vid 10 i morse och sen har vi mer eller mindre suttit där hela dagen. Nu åker vi tåg sista sträckan mot Sthlm - sen är vi hemma! Flänga runt i tre veckor i all ära, men just nu längtar jag efter min egen säng. Och att blogga lite. Räknar dock med att tröttna på detta på tisdag igen. Då är nämligen semestern slut.

kontraster.

Nyhetssändningar, twitter, flashback och än mer nyhetssändingar (vilken förbannat stor skillnad mellan NRK och SVT, jösses!) fram till halv tre inatt. Allt från när K sa nu är det någon som skjuter barn på en ö också till att Flashback publicerade namnet och strax därefter norska och svenska medier. Väcktes i morse av Ks upprörda 80 döda! och vi åt frukost till nyhetssändningar och twitter. Grät till blogginlägg skrivna av ungdomar som var på plats. Sen pallade vi inte mer. Åkte på loppisar och åt hallon med glass. Spontanbokade boende till en liten miniresa nästa vecka. Gladast är jag ändå över klänningen som jag köpte för femtio kronor på loppisen. Orkade inte prova, men hon som sålde den berättade att hon älskade klänningen och hade haft så otroligt roligt med den när den fortfarande passade. Jag lovade att fortsätta ha minst lika kul med den på mig. Kom hem, provade, satt som ett smäck.

roadtrip, del tre.

 

När vi anlände till mamma och pappa höll pappa på att renovera huset. Han har blåst ur hela vardagsrummet. Och när man (han) renoverar ett hus som antagligen började byggas på sjutton- eller artonhundratalet kan man hitta konstiga grejer i väggarna. Som hagelskott på insidan (!). 

 

Eller tidningen Lektyrs upplaga från 1932. "Utan utvikningsbilaga". 

 

Gården var lika fin som den alltid är på sommaren.

 

Åt röda vinbär, svarta vinbär, ärtor och morötter direkt från landet. Färskpotatisen behövde kokas, men när det väl var gjort smakade den helt magiskt. 

 

Avslutade med nyplockade hallon och glass. Sämre efterrätter har jag ju ätit. Sen åkte vi hem! 

roadtrip, del två.

 

Efter lite minigolfande i Grisslehamn åkte vi till sommarstugan och grillade och njöt av kvällssolen.

 

Det var semifinal i fotbolls-VM och eftersom vi inte har någon soffa i sommarstugan än får man göra en egen när det ska kollas på tv. Fungerar alldeles utmärkt. 

 

Sen spelade vi pingisturnering på två iPads i timmar. Fantastiskt roligt tills jag insåg att jag var överlägset sämst och inte blev bättre alls. Det var samma sak dagen efter. Men i alla fall, det absolut roligaste multiplayer-spelet jag spelat på iPad hittills. 

 

Dagen efter sken solen och vi låg på en brygga på klipporna hela dagen. Fast det blåste förrädiskt, på kvällen märkte jag att hela kroppen var aningens för mycket solbränd. Hej solfrossa! Man lär sig av sina misstag. Dagen efter rattade vi bilen mot mina föräldrar, men mer om det i del tre. 

roadtrip, del ett.

Hejsvejs! När man (jag) får semester är det först superdupermegasköjsköj att blogga. Sen faller man (jag) in i lite semesterläge och tycker mest det känns jobbigt att blogga. Typ som att det tillhör vardagslivet och på semester vill man (jag) ha allt annat än vardagsliv. Men nu har vi mellanlandat lite hemma i lägenheten och då pysslar man (jag) med lite vardagsgrejer som att tvätta, diska, packa om och blogga i tre delar om vår roadtrip förra veckan. Del ett:

 

Vi packade in fyra personer och all packning i en liten, liten grön polo och körde mot Roslagen. Det var trångt, varmt och alldeles underbart. 

 

Första stopp var Norrtälje. "Fantastisk utsiktsplats" stod det på en skylt och vi svängde in. Det var fin utsikt, skönt ställe, rolig personal och solen sken. Sen rattade vi ner till centrum och shoppade loss på den första loppisen. 

 

Det blev ungefär sjuhundra loppisar till. Vi svängde in på varenda ställe där det fanns en loppis-skylt. Bilen blev om möjligt än mer fullpackad. Är mest nöjd med mitt lampfynd, 95 spänn! 

 

Vi bodde på Grisslehamn Gård en natt och hejsan svejsan vad trevligt det var! Allt från GB-gubben på rumsnycklarna till trevlig personal, mysiga rum och god frukost. 

 

När vi skulle äta middag öppnade sig himlen och det var omöjligt att gå ut. Efter en timmes väntan kunde vi bege oss ut, då var klockan närmare tio på kvällen och ägarna till pensionatet undrade hur vi ens vågade gå ut. Något blöta åt vi en helt magisk middag på Hotell Havsbaden. Det såg inte mycket ut för världen, men helvete vad gott det var. Blir hungrig bara jag tänker på det. 

en gård utan en katt är liksom ingen riktig gård.

Av en slump hittade jag häromdagen blogginlägget som jag skrev när Diva dog. Idag är det två år sen hon fick en spruta och somnade in, men jag blir fortfarande lika besviken varje gång hon inte kommer svansandes när jag kliver ur bilen hos mamma och pappa. Eller när hon inte sitter på trappan bredvid mig till morgonkaffet. Det känns alldeles tomt på gården utan henne. Kattskrället. 

sämäster, dag 4.

Vi rullade ur Sthlm och stannade på alla loppisar vi såg. Pallar, vinglas, en stereo, gamla blandband och en lampa. Sen var pengarna slut. Älskar vårt lilla pensionat, ätit gudomlig mat på hotellet bredvid och vi vet fortfarande inte riktigt vad som händer imorgon. Semester alltså, så himla fint!

semester, dag tre.

Nu har äntligen även min kille tagit semester och VIPS känns det som semester på riktigt. Dagen hittills:
1. Sovit länge.
2. Läst bok och druckit latte.
3. Plockat ner det gamla jätteskrivbordet och ställt dit det nya:

4. Läst mer.
5. Förlorat på minigolf. På mördarbanan med sjuk lutning gick det dock super, två slag!

6. Druckit en dagens mitt på dagen.
7. Planerat morgondagens roadtrip.
Och nu ska jag:
8. Läsa mer.
9. Packa.

Skulle även vilja ta en runda i spåret, men eftersom jag fått känningar av min gamla muskelinflammation i knät måste jag nog ta det lite lugnt. Skit!

håll tummarna för att knäna håller i två låtar nästa gång.

Jag kan inte springa. Mina knän har alltid varit mer eller mindre paj eller svajiga (mina knäskålar är så lösa att jag skulle kunna trycka dem ur led utan större kraftansträngning, och de har hoppat ur led x antal gånger) och jag har alltid haft världens sämsta kondis. Tillsammans gör det att jag alltid hatat att springa, alltid varit sämst, alltid orkat minst. Men just nu så kryper det så mycket i kroppen* att jag måste göra något annat än att bara promenera. Sprang därför några hundra meter lite här och där på min runda igår och idag skulle jag bara ta en sväng upp till kolonilotterna. Slutade med att jag lovade mig själv att springa hela Heartbeats (The Knife), 3.47 sekunder lång. Sprang. Och sprang. Och klarade det. Utan problem. Känner mig på riktigt duktig. Klarar dock inte att springa på annat än mjukt och platt underlag, knäna viker sig annars. Men ändå! JAG SPRANG! Fin pepp också av att köra Runkeeper-appen och höra att ens medeltid per kilometer bara rasar när man springer istället för att powertraska. Är man tävlingsmänniska så är man.

* Är värdelös på att varva ner om jag inte lämnar Stockholm och lägenheten och eftersom K inte kan ta semester riktigt riktigt än så är vi kvar här. Men snart så!

hej semester, du är välkommen!

Firade semester med grill, öl och bästa sällskapet på balkongen. Vi satt i kortärmat till 01 på natten, magiskt! Idag vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det kryper i kroppen sådär som det gör första dagen på ledighet. Finns tre miljoner möjligheter och tre miljoner "måsten". Så jag orkar inte ens ta mig till stranden 5 min bort. Ska istället sitta på balkongen och läsa tills jag smälter.

helsinkilajnen.

Helsingforsresan var så himla fin. Nog för att jag varit där förut, men det var annorlunda ur flera aspekter nu. Till exempel att det var ungefär trettio grader varmt och skitmysigt.

 

Det var även smällhett på mitt hotellrum. Trasig ventilation och jag fick en fläkt på golvet i rummet som plåster på såren. Sov som en stock. 

Efterrätter och jag är en rätt trist kombo nuförtiden, det är ungefär bara sorbet sorbet sorbet. Men det här hörrni, jävlar vad gött! Jordgubbssorbet med frozen mojito. Magi! Att jag sen rapade mynta i ett dygn gör inte så mycket.

 

I en gatkorsning hängde skjortor. Oväntat snyggt. 

Efter två dagars jobb, möten, restaurangbesök, takterassbesök och ett hejdå till människor jag aldrig (?) mer kommer träffa flög jag hem. 

Väl hemma upptäckte jag att den här helgen har TVÅ lördagar. Perfekt!

20% på tre miljoner är 600 000 SEK.

Det skrivs en hel massa om hyresrätt vs bostadsrätt idag. Popmorsa, Johanna Ögren, Det ljuva livet. Och jag håller med dem alla. När jag först flyttade till Stockholm bodde jag sex år i min pappas (nej, han är inte rik) lilla etta på Östermalm (ja, jag betalade alla kostnader själv) i sex år. Jag satt i styrelsen för bostadsrättföreningen och hatade det. Så jävla mycket meck och märkliga diskussioner av typen "Men vi behöver väl inte en till tvättmaskin fast två är trasiga? Bättre att lägga några miljoner på att renovera fasaden". När vi, jag och K, insåg att vi ville bo ihop ställde jag oss snabbt som attans i Stockholm stads bostadskö. Dumskalleoss hade inte stått där innan, trots att vi bott sex och åtta år i Stockholm. Efter fem månader hade vi skrivit på ett förstahandskontrakt på en nybyggd trea i förorten med inflytt sex månader efter det. Så svårt var det. Och jag vet, vi hade såklart lite flax. Men också ett jävlaranamma, det var så självklart att vi inte skulle köpa en lägenhet. Jag var student, han egenföretagare. Kollade annonser vareviga dag och la upp taktik för hur vi skulle kunna få en lägenhet. Och det gick ju vägen. Älskar att bo i hyresrätt, älskar vår lägenhet. Visst, vi betalar nästan 8000 i hyra varje månad, men det är inte så mycket per personer och om spisen går sönder ringer vi ett nummer och någon kommer och lagar. Vi betalar nada för det. Vi behöver inte oroa oss för räntor eller lån. Däremot kan jag oroa mig för framtiden. Bara för att vi inte är inne i den fina bostadskrängarsvängen så verkar det plötsligt smått omöjligt att kunna köpa ett hus, eller ens en motsvarande lägenhet, i framtiden. 20% handpenning ska till, som inte banken verkar vilja ge lån till. Hur ska vi klara det? Trots att vi har lite sparade pengar och vi tillsammans har väl över medelinkomst så kommer vi ha förbannat svårt att spara ihop till något utan att behöva ruinera oss själva eller våra föräldrar. Det stör mig så vansinnigt mycket.

hejdå?

Är i Helsingfors ett par dagar för överlämning av projekt och säga hejdå till mina fina kollegor här. Det känns jättemärkligt, jag har först nu börjat förstå att this is it. Även om jag kommer tillbaka en vecka efter min semester är de flesta andra på semester då, kommer alltså säga hejdå till en hel drös med fina människor redan imorgon och på fredag. Och det känns. Jag vet inte om det bara är inbillning, men när det är ett tufft arbetsklimat (vilket det alltid är i den här branschen, men också det som gör det kul) blir man på något sätt extra sammansvetsade. Det är helt vansinnigt hur mycket jag gått igenom med vissa kollegor och nu ska man säga hejdå. Hejdå! Självklart är det inte för alltid, men många kommer jag med största sannolikhet aldrig att jobba med igen. Det känns lite som när man slutade gymnasiet och var livrädd för att den där gemenskapen aldrig skulle uppstå igen. Eller när man kommer hem från någon resa med ett gäng med folk där man blivit sådär sammansvetsade som det bara går att bli när du tjongar in tio pers i ett hus eller på ett hotell i x antal dagar. Märklig känsla. Och läskig. Jag är ju trots allt trygghetsnarkoman. Men, precis därför behöver jag också något helt nytt. Nu ska jag försöka hålla ögonen öppna ett tag till innan det vankas middag down town Helsinki.

kan någon packa åt mig?

Hatar att packa. Det låser sig i hjärnan varje gång. Till och med då ska jag stanna borta en endaste natt. Om jag inte hade en begränsning på att bara resa med handbagage skulle det sluta med en välfylld 20kg väska.

mätt, belåten, glad och lite trött.

Kombinationen av ett hektiskt liv de senaste månaderna med ett absurt tufft halvår börjar komma över mig i efterhand, nu när det snart vankas semester och nystart. Jag är trött och sliten. Så som man blir. När jag var sekunder från att svimma av stress och utmattning den där dagen i december trodde jag på något sätt att det var toppen, att det skulle vända och bli bättre. Det blev sju resor värre. Jag har trott att jag ska gå i tusen bitar, jag har gråtit på toaletten på jobbet fler gånger än vad jag kan räkna, jag har gråtit i smyg framför datorn i öppet kontorslandskap, jag har suttit hos min chef och gråtit, jag har stått mitt på Åhlens och gråtit tillsammans med en kollega, jag har gråtit mig igenom en hel timme hos min kinesiolog för att hon frågade Hur mår du? Men gråta är bra, det är så jag hanterar saker. Jag har lärt mig så mycket, jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle klara, jag har växt. Men någonstans där på vägen insåg jag också att jag behöver något nytt, jag behöver göra något annat, börja om någonstans. Så jag bestämde mig för att jag ville sluta. Då började ångesten över att lista vad jag ville göra istället, vilken ju inte var helt solklart. Hitta jobb, söka jobb, gå på intervjuer. Vända ut och in på mig själv. Så kom den där lyxiga situationen att jag blev erbjuden ett jobb jag inte ens sökt, och turen att just det jobbet var som konstruerat bara för mig. Men sen ska man få ihop det. De där veckorna innan kontraktet var påskrivet, min chef underrättad och kollegorna visste var som en jävla berg- och dalbana. Dagen allt var klart och alla visste var det en sån lättnad. Jag kommer sakna alla galet mycket. Fyra år sätter sina spår och vänner. Jag kommer sakna mitt jobb, för jag gillar ju vad jag gör. Men jag behöver något nytt, jag behöver det här. Och före dess är det semester, en väldigt efterlängtad semester. Än så länge har vi inga konkreta planer och samtidigt ungefär trehundra olika uppslag. Men vi ska ta det som det kommer och jag ska njuta och umgås med mina fina, fina vänner. Som fina bästa Linda. Henne bjöd jag först hem på middag ikväll för att tre minuter senare skicka brasklapp om att jag nog inte kommer orka eftersom jag var så trött och sliten. Då får jag svaret att det är bättre att hon kommer hem till mig med mat och lagar mat till mig så jag bara kan ta det lugnt. Fina bästa! Dessutom lagade hon väldigt god mat.

kommer sova som en liten stock.

Var inte helt beredd på dagens kyla när vi gav oss iväg till släktkalaset. Tackade mig själv ett par tre gånger under dagen för att jag hade vett nog i morgonens trötthet att packa ner ett par ullstrumpbyxor i väskan. Men det var himla sköj att träffa släkt och framförallt världens finaste unge som snart blir storebror. Fast nu är jag så trött att jag mår illa. Tänker att om jag önskar tillräckligt mycket att det vore söndag imorgon så blir det söndag? I så fall ska jag dega runt hela dagen i slapparkläder som Linn och inte skyldig gjort idag. Fast, å andra sidan är det bara en vecka inklusive en tripp till Helsingfors kvar till tre veckors semester. Yay! 

bra tänkt?

Man kan ju diskutera hur vettigt det är att bota en bakfylla med att dricka mer öl. Men det var väldigt väldigt trevligt. Runt midnatt upptäckte vi att ölen vi druckit hela kvällen var 6,9%. Ehum. Idag har jag mest badat i svett. Nu bär det av till stan för att hänga med lite vänner, och imorgon är det släktkalas hela dagen. Älska sommaren! För övrigt lyckades en kollega ta ett foto på mig med sin iphone på torsdagens poolpartaj, och det är nog ett av de snyggaste korten ever på mig. Så snygg är jag liksom inte i vanliga fall, men just därför bjuder jag på den här. "Du ser amerikansk ut" sa K. Jag bara står där och hänger lite vid poolen med ett glas skumpa. Som om jag gjorde det varje dag och alltid var lika snygg. I wish. Och apropå det fick jag igår höra den klassiska "Men du, du har aldrig funderat på att bli modell?" när personen såg min längd när jag reste på mig. Tänk om jag hade fått en femma varje gång någon kommenterade min längd.

 

Ja, och det här blogginlägget framställer mig ju inte alls som om 1. jag drack öl mest hela tiden, 2. fiskar efter snygghets-komplimanger. Men ja, äh!

lite trött.

Men grejen med att jag inte badade igår? Märkligt. Satt på kanten och dinglade med benen samtidigt och drack ett glas skumpa. Eller tre. Sen var det världens godaste grillade lammburgare och vin och öl och långbord på en altan i Tyresö med mina fina fina kollegor. Jag kom hem halv tre. Idag är tant trött.