lördag, augusti 25, 2012

kanske vore det till och med bättre om jag slutade försöka.

Mamma skickar ett mail och frågar om jag lever. Kanske inte ordagrant så, men hon är orolig för min hälsa. Jag svarar att jag gör mitt bästa för att ta hand om mig, och att det ibland går bra och ibland mindre bra. Häromdagen inkasserade vi som hade trettioårsfesten tillsammans en av våra gemensamma presenter: champagne på baren med Stockholms bästa utsikt.

Det är snart september och vi hade vår fest i april. Jag fyllde trettio i maj. Det var då den där trettioårskrisen slog till med full kraft, den som jag trodde var över. Ångesten över att behöva bestämma över mitt liv fick ett hjärngrepp och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Plötsligt blev det sommar och jag lyckades ha en fantastisk semester. Plötsligt började jag jobba igen och plötsligt var det inte alls roligt att blogga. Plötsligt bara njöt jag av det som hände istället för att dokumentera och tänka ut blogginlägg. Det var skönt. 

Jag har sovit för lite. Haft årets bästa långhelg på en ö där jag sov i snitt fyra timmar per natt, men skrattade så jag höll på att kissa på mig flera gånger om. Och dagarna innan och efter jobbade jag mellan 09-23.30 fler dagar än jag borde. Jag har haft svårt att äta på grund av stressen. Min kropp har verkligen börjat protestera mot alkohol. Har föreläst för ett stort medieföretag i Stockholm. Får telefonsamtal och mail från folk som vill träffa mig för det jag kan och vet. Har ett lugn jag inte haft på länge och samtidigt en helt jävla galen vardag. Och jag önskar att jag orkade protestera mer, reagera mer, när klyshorna faller över mig till höger och vänster. När jag meddelar att jag inte borde äta så mycket godis och omedelbart får höra Men du ska väl inte banta???. När jag föreläser och trots att majoriteten i rummet är kvinnor är det bara männen som hörs, frågar, kommer fram efteråt. När jag sitter på ett möte och det diskuteras divar och iframes och jag får en blick och ett Ursäkta, det blir kanske lite tekniskt här och bara orkar le lite och säga Jag förstår faktiskt vad du pratar om

Jag försöker ta hand om mig själv. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Men jag försöker. Det gör jag alltid. 

4 kommentarer:

Anna-Karin sa...

Får jag fråga vad du föreläser om? Det låter så intressant. Jag undrar också varför det bara är män som kommer fram och frågar efteråt.

egoistiska egon sa...

När jag gör det (inte så ofta som det kanske verkar) är det om digital marknadsföring och kommunikation, kan man säga.

FransyskanH sa...

Heja vad bra du är!!

Matilda sa...

Kan inte släppa "ursäkta det blir kanske lite tekniskt här". Jag blir så trött. Matt. Ledsen.