best of 2013

2013? Ja! Jag har gjort best of-inlägg för varje år denna blogg funnits, alltså sen 2006. Förutom förra året. Det är en jävligt bra fråga att ställa varför det aldrig hände, då jag var hemma och bara väntade väntade och väntade på att föda barn mellan den 13 december och den 15 januari. Men i ärlighetens namn var jag på så förbannat dåligt humör under denna period, på grund av väntan, plus att jag inte kunde sitta still med en dator. Kombinationen gjorde att det aldrig blev av att jag gjorde sammanfattningen. Trodde kanske att jag skulle hinna och orka det sen, med nyfödd bebis? HAHAHA.

Men ja, därför kör vi först 2013 års best of, innan vi rasslar iväg på 2014. Och jadå, jag inser att detta är mest roligt för mig.



25 januari.
I tisdags hade mitt gamla jobb hejdå-middag för mig. Mina svenska fd kollegor rymdes vid ett bord för sex personer. I onsdags hade mitt nya jobb fest. Mina nya svenska kollegor fick knappt plats i en lokal för cirka 300 personer.

9 februari.
Men för en tid sen fick jag veta att när jag föddes tog det fyra dagar innan mina föräldrar fick ta i mig. Anledningarna till det var säkert helt rätt för trettioett år sen, även om jag har svårt att tänka mig att det skulle hända idag. Jag låg tydligen själv i ett rum och skrek i fyra dagar. Mina föräldrar fick se på mig genom en glasruta.

14 mars.
Saker som upprör mig just nu: ATT GOOGLE READER STÄNGS NER.

7 april.
Vi ska till Paris! Min kille är oerhört pepp.

2 maj.
På ett par ställen förklarade jag att jag inte kunde äta vete och därmed inte deras typ av frukost. De tittade på mig som att jag var allvarligt sjuk. Skräck och medlidande i ett. Jag har nog aldrig saknat bröd så mycket som i Paris.

3 maj.
Igår bestämde jag mig för att sluta snusa. Rakt upp och ner. Så nu har jag inte snusat på cirka 20 timmar. De första 15 timmarna gick okej. Nu är det värre. Herregud så jag vill SLÅ någon eller något.

4 juni.
Hur en flådig jobbresa ser ut i verkligheten:
04.20: Dödar väckarklockan
06.30: Lyfter från Arlanda
09-ish: I varm taxi i rusningstrafik mot kontor
10-ish: Framme på kontor, bosätter sig i konferensrum.
17-ish: Kliver ut från konferensrummet och in i varm taxi, igen.
18.15: Hittar wifi på flygplats!
19-23: Landar på Arlanda, beroende på hur mycket tidsskillnad man upplevt under dagen.
Plus en timme: Hemma. Skitig, trött.

7 juli.
När klockan är 07.20 och du är på en Gotlandsbåt med en triljon skrikande barnfamiljer. Du har varit vaken sen klockan 03.45 och är hungrig som ett as trots medhavd frukost. Som vanligt finns endast detta att äta för mig ombord: godis och ägg. Ägget ingick endast i frukostbricka. Så ett ägg för 75:- anyone? Tur att man reser med en hungrig kille.

13 augusti.
Igår sa jag till K att det känns som att jag fejkar. Att det hela är ett litet hittepå, något kul vi gjort för att få många likes på instagram. Men så är det ju inte riktigt. Det finns lite väl många bevis för att det finns en bebis i min mage för att jag ska kunna snacka bort detta. Jag ska bli morsa. Helt knäppt faktiskt.

26 augusti.
Jag har tittat på filmen K spelade in på ultraljuden cirka 25 gånger. Han är så glad. Jag känner mig glad. Det är mer på riktigt nu. Nu minns jag varför vi ens pratade om att skaffa barn. Nu längtar jag lite tills vi får träffa den här personen som bor i min mage. Vilket i sig är sjukt. DET BOR NÅGON I MIN MAGE.

3 september.
Jag förstår verkligen varför det lätt kan bli så att många föräldrars facebooknärvaro enbart handlar prata om sina barn, men den dagen jag mer eller mindre uteslutande skriver statusuppdateringar med info om barnets sömnvanor (uppblandat med dess matvanor, nya tricks eller liknande) kan väl någon stoppa mig? Snälla?

12 september.
Idag har jag sagt upp vår lägenhet. Det var läskigt.

13 september. 
Jag har fått en röv!

9 oktober.
Visste ni att det finns familjer med 3-4 barn som hunnit avverka 40-70 barnvagnar? Det är så fascinerande att jag inte tar mig för att lämna facebookgruppen.

9 november.
Hittade till exempel en lista med vilka bröllopsgäster vi ska bjuda in till vårt bröllop. Den skrev vi på flygplatsen i Berlin år 2008. Listan är inte alls dum, men det märkliga i att inse att världen ändrats så radikalt i vissa fall. Förutom att en fem-sex stycken som vi hade tänkt bjuda har bytt partner eller blivit singlar eller gått från singel till parrelation har tre barn tillkommit och en person finns inte i livet längre eftersom det finns en jävlig sjukdom som heter cancer.

1 december.
K vill ha vitt, jag vill ha svart. K vill ha rött, jag vill ha grönt. Men vi löste det med, jag fick välja färg på det mesta och han på soptunnan. Rättvist och allt sånt.

16 december.
Ja, där sitter jag förkyld och jävlig med en kaffekopp på huvudet på bebisen. Huvudet är nämligen där i krokarna ungefär. Men vi vände ju, gjorde vi inte? Jodå. Men den envisa lilla människan har vänt sig tillbaka. Så om några dagar ska vi vända igen.

25 december.
Idag har jag ätit frukost tre gånger. Helt fantastiskt!

vad hände med den där förlossningsskadan?

Elva månader efter förlossningen fick jag okej på att sakta öka min träning. Det är det där godkännandet som vanligtvis ges av barnmorskan vid efterkontrollen 6-8 veckor efter förlossningen. Att det finns en skada är konstaterat, och jag vet inte om jag någonsin kommer få veta vad det var som hände egentligen. Förlossningen gick ju bra. De som vet tror att det är för att barnet var på väg att födas för länge, så att säga, och därför utsatte min stackars kropp för alldeles för stora påfrestningar på muskler och vävnader. Plus att de inte riktigt lappade ihop mig helt okej efteråt. När jag tjatade mig till en utredning diskuterades det två olika typer av operationer och behandlingar med el (!?). Ett par månader senare är alla de planerna avskrivna. Kombinationen av att få hjälp tidigt (9 månader efter förlossningen) och rehabilitera kroppen rätt samt sluta amma och få tillbaka mensen gjorde underverk med kroppen. Det hände mer de sista månaderna än det gjort de första nio. Idag märker jag knappt av det, i jämförelse med att ha något som märktes och kändes i varje steg jag tog, varje skratt, varje hostning, varje nysning.

Men skadan finns ju där. Grad 1 på skalan av hur svåra såna här skador kan vara. Jag skulle vara glad över det beskedet, tyckte specialisten. Men det är en nulägesrapport. Hur det blir i framtiden vet jag inte, det vet inte någon. Skulle jag bli överviktig skulle det påverka. En till graviditet kommer påverka. En till förlossning är inte en bra förutsättning, och jag är ombedd att verkligen överväga planerat kejsarsnitt vid eventuell framtida graviditet.

Vid mitt sista möte med personen som tog sig tid pratade vi om framtiden. Inte nu, inte om fem år utan framtiden som i resten av livet. Hur ska jag förhålla mig till det här? Blir det någonsin bra? Vad ska jag göra, inte göra? Jag ska lyssna på min egen kropp. Aldrig låta musklerna vila, träna knip minst varannan dag.

Resten av livet?
Ja, resten av livet. 

Inte hoppas studsmatta. Inte, inte, inte. Återkomma om det blir värre, om jag har mer frågor, efter den eventuellt nästa graviditeten.

Det finns så mycket jag skulle kunna prata mer om. Så mycket som är så jävla knäppt i hela karusellen. Det motsägelsefulla i precis allt. Jag ska vara glad att jag har typ den lättaste formen av förlossningskada, samtidigt som jag blir ombedd att inte föda vaginalt igen. Att jag snart efter förlossningen fick veta att inget kunde göras, det var bara att vänta i minst ett år så kunde man kolla läget sen - att samma personer sen pratar operationer, rehabilitering och fan och hans moster mindre än ett år efter förlossningen. Det är så konstigt allting. Och då vill jag ändå poängtera att jag fått träffa specialister, de som kan sin sak, som verkligen inte avfärdat mig.

Det finns så mycket mer att prata om. Att skriva om. Jag kommer kanske skriva något om knip och knipövningar, för fy fan i hela helvete vad sur jag är över den information som finns. Som säger "knip tjejer, knip! det är viktigt" och så ska man klara sig med det. Ingen som förklarar varför, ingen som berättar att det går att knipa på olika sätt. Jag får återkomma om det. Just nu är jag bara så oändligt trött på detta. Det har tagit mig nästan en månad att bara samla kraft att orka skriva det här inlägget.



Om det är någon som googlat sig hit och undrar vad fan man ska göra vill jag sammanfatta med ett par viktiga saker: Det är sant som de säger att det händer massor när man slutar amma och mensen kommer tillbaka. Men för den sakens skull behöver man inte sitta ner och vänta. Se för guds skull till att du kniper rätt. Inte bara kniper utan gör det på rätt sätt. Nöj dig inte med att en barnmorska instruerar dig i hur du ska göra, se till att du får komma tillbaka när du varit hemma och övat så du vet att du verkligen gör rätt.

så svårt och dyrt?

Vi letar efter en matta till vår hall. Vi har barnvagnen i hallen och det dras in cirka trehundra ton grus varje dag. När F börjar gå lär det hela inte bli mindre skräp, grus och skit så att säga. Så vill ha en bra matta, som ligger över hela golvet och är enkelt att dammsuga. Vi har kollat på att måttbeställa en i typ det här materialet, men helvete vad dyrt det blir. 1700 för en matta i hallen? Det tar emot. Att hitta en matta i det konstiga måttet ca 115 * 175 verkar helt omöjligt. Ikea har det verkligen inte. Om ni har några supertips så går det bra att säga till, vore evigt tacksam. Tack.

frågar man så svarar jag.

Johanna har gett mig i uppdrag att svara på frågor. OKEJRÅ! (hundra år senare bara)

1. Vad är du mest nöjd med av allt du åstadkommit 2014?
Att jag klarade en förlossning och födde ett friskt och välmående barn. Herregud så klysch, men så himla sant. Är så jävla stolt över att jag klarade förlossningen bra. Utan panik, utan dödsångest, utan annan smärtlindring än lustgas och andning*. (Att jag sen fått men efteråt är en annan femma)

2. Vad skrämmer dig i livet?
Är ju ganska rädd för att fatta beslut, så jag säger det: att fatta beslut skrämmer mig.

3. Vem ser du upp till och varför?
Människor som vet vad de vill och står för det.

4. Vilket är ditt bästa lifehack? (Du vet upptäckter som "revolutionerat" din vardag, typ att upptäcka att det finns vitlök på burk, att det inte svider i ögonen om man sköljer kniven i vatten innan man hackar lök osv).
Att ha en skitbra kaffemaskin som du vägrar lära dig, så din sambo är tvungen att vara den som serverar dig latte varje gång. Hehe.

5. Vad gör du när ingen ser dig?
Petar bort snor i näsan? Jag är så himla ofta lite snorig, utan att vara förkyld.

6. Skänker du pengar till tiggare på gatan? Varför/varför inte?
Ibland. 9 gånger av 10 skänker jag inte, men det handlar mest om att jag passerar 4-5 tiggare bara på vägen till jobbet. Jag kan inte ge alla varje gång. De som är utanför vår matbutik får mest av mig. Pantburkskvitton, pantburkar, ibland något att äta, en filt osv. Men som sagt: oftast ger jag ju inte. Skänker oftare pengar till de som kommer på tunnelbanan än de som sitter någonstans, vid närmare eftertanke.

7. Berätta om en situation du upplevt och lagt på minnet, men som du tidigare inte pratat med någon om.
Vad svårt. Just nu är jag i ett läge då jag känner att jag inte har så bra självkänsla när det kommer till mina vänskapsrelationer och funderar mycket över hur människor i min närhet kan tycka om mig mer och hur dålig jag är på att upprätthålla vissa relationer. Men det är ju egentligen fånigt, för jag vet att det bästa är ju när jag är jag. Men ja, det är snarare många mindre situationer jag funderar över om jag kan hantera annorlunda.

8. Vem var du under högstadiet?
Någon som inte riktigt kände att hon passade in där hon var. Att börja gymnasiet var en befrielse. Att få tycka det var roligt att gå i skolan, att få välja vänner, att slippa höra nedsättande ord om mig själv varje dag.

9. Vad ångrar du med 2014, som du vill ändra på till nästa år?
Tror inte jag ångrar något egentligen. Gjorde det bästa av min situation. Går alltid att argumentera att jag hade kunnat ta ännu bättre vara på tiden som heltidsföräldraledig, men jag tyckte ju inte det var så skoj att vara hemma på heltid.

10. Ge mig din/ditt bästa 1. bok 2. låt 3. julklappstips
1 och 3. Gav bort Bea Usmas bok Expeditionen: en kärlekshistoria i julklapp, den är skitbra som julklapp. Men obs, måste vara den illustrerade versionen. 2. The Knifes Heartbeats kommer alltid vara världens bästa låt, tillsammans med New Orders Blue Monday.



* Jag trodde att jag skulle skrika rakt ut av smärtor eftersom jag var så övertygad om att jag inte kunde tåla någon smärta. Därför är jag oerhört stolt över att jag inte behövde det, men lägger ingen värdering alls i vad andra använder för smärtlindring.

juldagen är den bästa dagen.

Älskar juldagskänslan. När allt liksom är över och det enda som finns kvar är att njuta. Och då gillar jag ändå julen. Vi firade hos mina föräldrar, vilket jag inte gjort på nästan tio år. Det är liksom där julen är, eftersom det är det enda stället jag firat jul på under mina första tjugofem år i livet eller så. Men nu är vi hemma igen. F leker med sina nya leksaker. Vi köpte två små grejer, och det känns nästan för mycket eftersom han fick och får så satans mycket av alla andra. Plus att han snart fyller år. Vi kommer portionera ut leksakerna, en grej jag absolut inte förstod innan jag själv fick barn och nu tycker är det smartaste knepet. Hade med mig två böcker att läsa, och det var väl det mest onödiga på länge. Noll lust att läsa. Eller tid. Men nu när vi är hemma i Stockholm igen så känns det som att jag eventuellt kanske ska läsa en sida eller två. Julen, bäst dagen efter.

Homeland

Spoiler alert!

Men säsongsavslutningen, var inte den jävligt förutsägbar (under timmens gång) och väldigt "jaha?".

Besviken nu.

kanske?

Kanske ska ta den här långa ledigheten jag nu har (tre veckor!) att försöka få fart på bloggandet igen. Jag prioriterar bort det. Och det är ju trist. Har ca trehundra inlägg i huvudet, men de kommer aldrig på pränt.

Nu är vi på landet och istället för att få energi här i skogen, mörkret, friska luften och snön (!) så blir jag som alltid helt förslappad. Trött. Sover middag och måste fika med kaffebröd för att få energi. Men det är bra fint ändå.

jag fattar att alla föräldrar har det såhär och känner såhär men ibland måste man ju bara få explodera ut all kärlek lite grann.

Alltså MITT BARN ÄR SÅ ROLIGT. Och härligt. Och jag fattar att det bara blir bättre, men just nu är han liksom helt jävla freakin fantastisk. För det första är han så gosig. Älskar att vårt barn vill gosa, vill kramas, vill mysa. Vänjer mig aldrig och vill ej vänja mig vid känslan. Dessutom gör han ju så skojjiga grejer. Senaste tricket är att zombie-sträcka sina händer samtidigt som han ga-ga-ga-ga-gar högt med bakåttryckt huvud. Ungefär som Ulla-Bella i Solstollarna. SJUKT KUL. Idag ställde jag mig i hallen och dansade lite och klappade händerna, varpå barnet kollar på mig, ler och börjar dansa på hans lilla vis också. Dog nästan på fläcken så roligt och fint det var.

Världens bästa person har jag byggt i min mage. Det är ju helt jävla omöjligt att ta in i hjärnan.

konversation med ägare av kiosk, en person jag aldrig träffat tidigare:

- Men grattis! Bebisen är 1 år?
- 11 månader
- Ah, du ser! Grattis! *highfive* Du överlevde förlossningen! Första året!
- Tack! Ja det känns fint.
- Kille eller tjej?
- Kille
- Ah, han heter Lasse? Inte?
- Nej Frans, men Lasse är fint.
- Han borde heta Lasse. Ha det bra nu. Hej!

en helt vanlig dag, the snart elvamånaders edition.

När F var drygt tre månader beskrev jag hur en vanlig dag såg ut. Glad att jag har det nerskrivet, för nu när jag läser det så inser jag vad mycket jag redan glömt. Därför kör vi en uppdatering om en vanlig dag, fast nu är F snart elva månader.

Någon gång mellan 06 och 07 vaknar jag av att F liksom klättrar över mig och gosar in sig i min hals eller drar mig i örat/håret/näsan. Vi ligger ofta kvar i sängen och myser en stund hela familjen, mest för att vi är trötta och hoppas att F helt magiskt ska bli trött igen och somna om. Det händer aldrig.

Vi (utgår här från att det är en dag som jag är hemma, men alla dagar ser ju rätt lika ut oavsett vem av mig och K som är hemma/jobbar) går upp, byter blöja om det inte redan är gjort, gör gröt till F och frukost till mig. Att göra detta inklusive äta frukosten och mata barnet samtidigt tar nästan alltid cirka 45 minuter. Rätt lång tid, vettefan varför. Men det är ju lag på att allt man gör där ett litet barn är inblandat tar cirka 10 gånger längre tid så det är väl något sådant. Efter frukost leker vi lite i lekhörnan, F drar ofta omkring i sin gåstol. Han är sjukt snabb och liksom springer omkring i den och är lycklig. Under tiden fixar jag kaffe och hinner kanske surfa lite. Sen leker vi, pysslar med något hemma eller bara försöker få tiden att gå en stund genom att röja hemma. Det är ofta ganska svårt eftersom F är sjukt snabb och är med och pillrar överallt på allt han inte får. Att få på en kanna med kaffe om han inte sitter i sin gåstol kan ta en kvart i värsta fall.

Två, tre timmar efter att han vaknat så gör vi en flaska ersättning och sover förmiddag i sovrummet. Är jag trött så vilar jag med honom, annars försöker jag ta det lugnt med något annat. Surfar, fixar något praktiskt, vilar. Det här är ofta enda vilostunden jag har på hela dagen, vilket gör den väldigt viktig för att orka resten av dagen. F sover mellan 30 minuter - 2 timmar på förmiddagen. Vanligtvis en timme.

Därefter följer den sedvanliga rutinen byta blöja, leka lite, fixa lunch till F, fixa lunch till mig, mata F, mata mig, klä på F riktiga kläder, klä på mig, kanske hänga en tvätt eller annat praktiskt. Det här tar kanske en timme eller två, beroende på flyt samt hur förbannad eller glad barnet är.

Efter lunch gör vi ofta någon aktivitet. Antingen inplanerad så som Babyrytmiken vi går på en gång per vecka, en långpromenad, en shoppingtur, träffar någon vän eller liknande. Ibland drar vi iväg på förmiddagen också, men oftast efter lunch. Runt 14-15 behöver F sova igen. När jag vill att han ska sova så fäller jag ner vagnens sittdel så mycket det går, och då somnar han ganska snabbt om vi promenerar. Beroende på tid så har han ätit mellis i form av en liten flaska ersättning eller en fruktsmoothie innan. Är det tidig sömn så får han det efter. Eller både och. Han sover oftast en halvtimme eller en timme på eftermiddagen. Ibland hinner jag ställa ut honom på balkongen (i vagnen), ibland vaknar han innan.

När han vaknar så är han oftast jätteglad eller jättearg. Är han arg så gosar vi rätt länge, läser böcker och myser eller busar för att komma på bra humör. Pysslar hemma, leker och röjer det som behövs inför att K ska komma hem. Eller påbörjar något litet projekt. Häromdagen städade jag barnvagnen t ex, det tyckte F var jätteroligt. Han ska som sagt pilla på allt vilket gör att det inte går att lämna honom utan övervakning alls. Det tar lite på krafterna ibland.

Runt 17-18 kommer K hem. Då tar han "över" F i form av att ge honom kvällsmat samtidigt som jag ställer mig och lagar vår vuxna kvällsmat. När F har ätit färdigt äter jag och K samtidigt som F ofta far runt som ett litet yrväder. Han älskar verkligen när vi båda är hemma, är en generellt sett mycket nöjdare bebis då som ofta kan underhålla sig själv på ett annat sätt - bara vi är i närheten. K påbörjar nattningen med pyjamas, tandborste (haha! få en elvamånaders att borsta tänderna? hahaha! men vi ger inte upp), läsa böcker och börja varva ner. Jag gör i ordning en flaska välling som F får i sovrummet när K nattar honom. En nattning kan ta allt från 10 minuter till en timme. Under nattningen så röjer jag i köket samt städar bort alla leksaker, vi har fyra lådor som vi tjongar ner alla leksaker i - bästa och enklaste städtipset. När vi båda är klara och F sover så är klockan ofta cirka 20 och vi ser en serie, surfar eller bara slökollar tv.

Vi går och lägger oss runt 22.30-23.30. Den senaste tiden har F vaknat och varit otröstlig runt 22-23, det enda som hjälper är att lägga honom i vår säng tillsammans med någon av oss som rent fysiskt ligger bredvid. Sen går det inte att gå därifrån, så rätt ofta blir det ett abrupt avslut av dagen. F sover sen resten av natten i vår säng, det går inte att flytta honom till sin säng igen. Han bara vaknar och är om möjligt än mer ledsen och allt blir bara tusen gånger jobbigare. Så han sover med oss. Det är 3/4 mysigt och 1/4 lite bökigt.

Och ja, de dagar jag jobbar gör vi alltså precis tvärtom med vardagssysslorna: K tar F på morgonen och jag tar F på kvällen då K fixar hemmet. Eftersom vi jobbar varannan dag nu är det här ett så jävla genialiskt upplägg. Älskar det, det känns väldigt rättvist, bra och jämställt.

Såhär har våra dagar sett ut de senaste två månaderna ungefär. Men den senaste tiden har F krånglat sjukt mycket med sömnen på dagen. Tror att det närmar sig att gå från två sovtillfällen till ett per dag, och idag gav jag faktiskt upp sövningsförsöken på förmiddagen. Det gick bara inte att få honom att sova. Nu sover han sen 2 h tillbaka på balkongen, så vi får väl se om det här kanske var ett bättre recept på glad, utsövd bebis.

nä, men ska jag blogga lite mer om barn kanske? hurra!

Detta har jag tänkt blogga om sen september: nu är det PRECIS som jag hade föreställt mig att ha barn. Och det blir liksom bara gosigare, härligare och roligare. Sen barnet blev typ sju månader är det alltså exakt så som man (jag) föreställde sig att det skulle vara att ha barn. Det känns fint på något sätt. Nu förstår jag ju alla kommentarer om "det blir bättre" och så vidare. Det tråkiga är ju bara att den där första tiden, den första månaden, de första tre eller sex är som miljoner år i jämförelse med hur fort tiden går nuförtiden. I helgen var det en bekant som tackade mig för att jag sa att det blir bättre efter ungefär tre månader. Han var trött, lite chockad och lätt nervös över vad de hade gett sig in på med en sex veckor gammal bebis.