jag är en avbrytare.
Bloggkommentatorerna skrev förut om att vara en avbrytare eller en lyssnare. Jag är en avbrytare. Herregud så jag avbryter folk. Är så himla medveten om detta och skäms rätt ofta när jag hör mig själv inte låta någon annan prata klart. Jag gör det per automatik, avbryter alltså. Det kräver en ansträngning från min sida att inte avbryta, men det är helt naturligt att avbryta för det är liksom min... rytm? Tror det handlar om att jag är uppvuxen i en familj där alla pratar JÄTTEMYCKET och i mun på varandra och där man måste avbryta. Vissa i min familj tror till exempel fortfarande att K är en ganska tyst person bara för att han inte avbryter, vilket alla vi andra gör. Det är en naturlig del av samtalet. Ingen tar illa upp, och om någon inte är klar så gormar hen Jag är inte klar, tyst! och så håller man käften. Men det är ju inte samma sak i andra sammanhang, som på jobbet eller med vänner eller nya personer man träffar i sociala sammanhang. Den andra anledningen tror jag är för att min hjärna spinner iväg så fort någon börjar prata om ett ämne. Jag tror jag vet vart hen vill komma och blir själv så ivrig att få bekräfta personen eller berätta om något jag själv upplevt att jag inte har tid att lyssna klart. Det här hör ju kanske också ihop med att jag är en rätt dålig lyssnare. Men ptja, bloggen heter ju inte egoegon utan anledning så att säga.
Jag försöker bättra mig.
10 kommentarer:
Eftersom jag också är en avbrytare kanske det här inte väger så tungt, men alltså jag gillar dig för att du är en avbrytare (och för en massa andra saker också såklart). Kram!
Men... jag tycker inte du avbryter? Kanske för att alla vi som brukar träffas pratar så jävla mycket och snabbt att vi är som din familj?
Det kunde ha varit jag som skrivit detta, exakt så fungerar jag med. Jag fick en chock när jag träffade min sambos familj första gångerna och de lät varandra prata till punkt! De satt så fint och väntade på att den andra skulle prata klart. I min familj kan man inte andas mitt i en mening för då börjar någon annan prata :)
Linn: <3
Jenny: Kanske sant. Å andra sidan tänker jag på det väldigt mycket nuförtiden, så jag försöka ofta lugna mig.
Malin: Skönt att höra att vi är fler!
Säger som Malin här ovan, känns som att du skrivit om mig och min familj, jag är exakt så där och min familj också. Tänker ofta på det och försöker låta bli att avbryta men det är banne mig sjukt svårt, blir ofta så ivrig när jag har någon intressant diskussion med någon att det liksom inte går att hejda mig.
Jag har aldrig tänkt på att du skulle vara en avbrytare.
Å vad jag känner igen mig. Har inte tänkt på hur min familj är (tror inte vi är så avbrytande, och kanske inte heller jag är det i det sammanhanget) men på jobbet.. Oj vad jag avbryter. Och visa tycker det är helt okej, och andra stör sig på det.
Jag läste inlägget högt för A eftersom vi nyligen pratat om att jag blir så ivrig och vill prata att jag ofta avbryter. Han skrattade åt hur lika du och jag var. Igen.
Tror också det beror på familj och släkt. Min mamma har sju syskon och alla tre av dem har fem barn var osv. Inte konstigt att man måste prata högt och avbryta om man ens ska få en syl i vädret.
"Alla tre". Hmm. Ordet alla slank med i misstag. Tre av dem har fem barn. De andra syskonen har bara tre eller två barn var. Bara.
inte skyldig: tack. betyder att jag sköter mig i din närvaro.
Ni andra: skönt att inte vara ensam! Och det viktiga är väl att man är medveten om det.
Skicka en kommentar