kämpa.

Om drygt en månad börjar jag jobba heltid. På ett sätt längtar jag väldigt mycket, för det är stressigt nu. För mycket att göra de få dagar jag jobbar, och mitt huvud är redan långt inne i heltidsarbetandet. De dagar jag är hemma med F blir en kamp mot att andas lugnt och inte tänka på jobb hela tiden. Det känns tråkigt för att jag varit så ostressad så länge nu. Och den där stressen smittar liksom av sig på allt. Känner mig som en dålig mamma, dålig anställd, dålig person, dålig vän, dålig flickvän.