Såg alla tre avsnitten av Dokument Inifrån: Experimenten igår. Om stjärnkirurgen på Karolinska Institutet ni vet. Herregud så otäckt och frustrerande och irriterande. I klass med Making a murderer, minst. Och om man slår ihop dokumentären med det här reportaget i Vanity Fair så framstår ju människan som ganska extremt otäck?
Jaha, måndagen är nästan över men det är ju ändå RAFFLANDE spännande att veta vad jag ska göra denna veckan, eller hur? Visste väl det.
Måndag. Lämnade på förskolan och sen jobbade jag. Är fortfarande ny på jobbet men lär mig cirka tretusen grejer varje dag, vilket känns fint. Hatar att vara ny, samtidigt som det är en härlig kick när man sen känner att det går bra. Ska se ett avsnitt av The Americans strax tror jag.
Tisdag. Möten och måste förbereda en jävla massa saker. Ska hämta på förskolan, laga middag och hinna träna. Packa väskan. Duscha också. Viktigt att komma ihåg.
Onsdag. Flyger till Oslo och har möten på kontoret hela dagen. På kvällen är det middag med mina kollegor där, gillar sånt.
Torsdag. Ska hänga hos våra byråer hela dagen. Flyger sent flyg hem så jag är väl hemma igen runt 21 eller så. Man blir lite knäpp under jobbresor tycker jag, det blir så jävla extremt mycket jobb-jobb-jobb och sen kommer man hem och är trött som en klubbad säl och lite dum i huvudet.
Fredag. Ska båda hämta och lämna på förskolan och hinna med fem möten däremellan. JORÅSÅATTE. Det blir bra. Mysa med familjen och packa lite på kvällen.
Lördag. Hämta bil sju trettio, packa in familjen, köra till mamma & pappa på landet, ha kalas för mitt brorsbarn. Vi ska sova kvar allihopa, vilket blir väldigt intressant ur en logistisk aspekt. Mina föräldrar bor i ett hus på typ 100 kvadratmeter och sjukt dålig planlösning, plus en friggebod på 12 kvadratmeter. Sex vuxna och fyra barn ska snarka ikapp. Mamma tycker detta kommer bli "jättebra!"
Söndag. Packa ihop, köra hem. Kanske hinna storhandla, behöver träna. Slappa lite också, kan man ju hoppas.
Sjukt fullspäckad vecka, kommer behöva semester veckan efter. Men det går väl inte.
Sms:et från mamma kom klockan 16.50. Jag stod i hissen i vårt hus och började gråta på en sekund. Ringde på ringklockan på dörren och både F och K såg lite förvirrade ut över att jag grät och samtidigt sa "Grattis på födelsedagen F!" och pussade halvt ihjäl mitt nu tvååriga barn. "Hon dog" sa jag till K.
Det var inte oväntat. Snart 96 år gammal och senaste halvåret har varit så himla förvirrat. Vi har sagt att det gått utför. På sjukhus sen några dagar tillbaka. Hon ringde mig av misstag för ett par veckor sen och jag tänkte att jag skulle ringa tillbaka och prata lite någon dag. Jag hann aldrig det.
Har skrivit om henne förut. Att hon är den person jag vill vara när jag blir gammal. Den som är nyfiken på allt. Som blir gråtfärdig av lycka över att få en laptop på sin 90-årsdag. Som varit den första av alla jag känner som skaffade bredband.
När jag fyllde trettio skickade hon mig ett tjock paket. Hon hade sparat alla brev jag skickat till henne när jag var åtta, nio, tio, elva år. Och så fick jag dem, som trettioårspresent. Antagligen en av de finaste presenterna jag kommer få i livet.
Hon var det närmaste jag hade en mormor efter att min riktiga mormor dog.
Vila i frid fina du, jag kommer fortsätta att berätta om dig för alla jag känner. Jag kommer berätta för F om dig och visa bilder på när hon håller om dig. Jag kommer berätta om din inställning till livet, dina skratt och din värme.
Som jag saknar dig, redan.
Som småbarnsförälder är en ju ofta ganska begränsad när det kommer till spänning i vardagen. Man får liksom hålla till godo med saker som att att gå och lägga sig med vetskapen att barnet KANSKE är på väg att få lite feber och eftersom det är min vabbdag imorgon så KANSKE jag måste vara hemma. Därför har jag redan gått igenom morgonens jobbdag och kalkylerat vilka möten som kan bokas om och när jag ska få tid att göra presentationen till onsdagens möte. Och sen i hjärnan bokat om stora delar av resten av veckan på grund av eventuellt bortfall av jobbdag imorgon.
Eller så vaknar barnet imorgon utan feber och allt bara rullar på. Fast med en viss lättnad, lite som att ha överlevt ett bungyjump-hopp.
Ja ni fattar. Spännande som fan.
Sen jag flyttade hemifrån, vilket nu är femton år sen, har jag endast köpt* en enda mackapär för hemmet: en diskmaskin. Det är visserligen bland det bästa jag köpt, och den dagen den ger upp kommer vi omedelbart att köpa en ny. Men allting annat? Fått ärva. När jag flyttade hit så fanns min familjs avdankade produkter redan i den lägenhet jag flyttade till: micro, dammsugare, strykjärn och så vidare. Sen flyttade jag ihop med K och vi tog det bästa av våra ärvda prylar vilket visade sig till största del vara mina saker. Dessa grejer funkar fortfarande, vilket är helt sjukt när man tänker efter. Skulle gissa att vår dammsugare är tjugofem år gammal. Funkar perfekt! Vår elvisp var en gammal rackare från mormor, har visserligen funkat alldeles perfekt men hade till exempel inte såna degkrokar. Och när jag började baka mer bröd så tyckte jag att det vore fint att ha. Önskade mig därför en ny elvisp och fick en. Då råkade jag sätta visparna i fel hål och de gick inte att få ut. Jag fattade dock inte detta, utan reklamerade varan och fick en ny. Först efteråt insåg jag att jag ju fick skylla mig själv. Någon vecka senare så gjorde jag det igen, fast lite mer avancerat: jag stoppade mormors gamla vispar i den nya maskinen. Och där sitter de än, som berget. Vispen fungerar visserligen, men det är rätt bökigt att göra rent en elvisp där visparna är fast i maskinen. Kan ju inte heller använda degkrokarna, och kan inte heller använda mormors gamla fina sextiotalsvisp eftersom de visparna ju sitter i den nya maskinen. Såhär har vi haft det i snart ett år. Tills jag idag insåg att detta ju är vansinne, jag KAN ju faktiskt köpa en ny? Klickade därför precis hem en dyr och fin, som jag ska passa mig jävligt noga för vilka vispar jag sätter i vilket hål. Har nu en blandning av känslorna: FYFAN-VAD-SMART-JAG-ÄR (vilket verkligen kan ifrågasättas med tanke på historiken) och ONÖDIGT-KÖP-VI-HAR-JU-EN-FUNGERANDE-ELVISP. Nåja, detta blir nog bra. Måste bara akta mig för de där jävla hålen.
(2015 blev mitt sämsta bloggår sen jag började, vilket också innebär sämsta best of-inlägget någonsin. Nåja.)
18 januari.
Blev förvånad när jag insåg detta, men inatt är det första gången sen F föddes som jag ska sova utan honom i samma hus/lägenhet. Så märkligt på så många sätt. Innan jag fick barn skulle jag antagligen ha sagt "ETT ÅR??!!!???"
6 februari.
Det här hör ju kanske också ihop med att jag är en rätt dålig lyssnare. Men ptja, bloggen heter ju inte egoegon utan anledning så att säga.
23 februari.
F åt en näve grus för första gången i sitt liv, en milstolpe.
7 mars.
Jag försöker att inte tänka för mycket på hur hemskt detta är, men det sipprar ju igenom. Vi hittade en enda helg under hela våren 2015 som vi alla kunde och mitt "jag vet, vi åker till Berlin!" blev att vi bokade en resa till Amsterdam och världens jävla finaste lägenhet på airbnb. Fem vänner i Amsterdam. Kan inte gå fel, kan man ju tycka. Tills strejken först ställde in vårt första flyg och sen även det flyg vi bokade om till. Inget Amsterdam.
21 mars.
- Men åh, hej E!
- Hej!
- Hur mår du? Är du förkyld eller är det för att du är i småbarnsåren som du ser lite ja, annorlunda ut mot tidigare?
- Jag är inte förkyld.
- Nej du ser. Småbarn gör sånt med en. Varsågod och sitt, hur ska vi klippa idag då?
23 maj.
Barnet är förkylt och i en klätterfas. Han ska upp på allt och klättrar tydligen med näsan för helvete vad mycket snorspår det är. Överallt. K beskrev det som att bo i en snigelfarm.
7 juni.
Fått nya träningsprogram som heter "postgraviditet" och det känns emellanåt så jävla förnedrande att 1,5 år efter förlossningen kämpa på med det andra gör 6 veckor efter förlossningen. Hej, min kropp är värdelös!
24 juli.
Har saknat dem så pass att det ändå var helt okej att barnet vaknade kl 04.30 imorse och sen vaknade varje kvart fram till 06. Då blev han förbannad för att jag inte ville läsa saga för honom och dängde en bok i huvudet på mig.
11 augusti.
Har jag berättat att jag var full i fredags? Inte? Då får jag väl göra det då.
21 augusti.
Nu ska jag prata korv på internet inför cirka 100 eller 200 personer.
19 september.
Hade räknat med att lugnt strosa omkring på Coop och njuta av storhandlingen utan resten av familjen. Det gick ju också sådär eftersom jag var så speedad efter parkeringshuset att jag nästan har minnesluckor från storhandlingen.
1 oktober.
Barnet avbryter spontant sin lek, går fram och ger mig en kram och utbrister "äska* mamma!" och fortsätter sen leka. Jösses.
19 november.
K sms:ade att barnet behövde ny antibiotika, den tredje för den här hösten, och att vi blivit ombedda att hålla honom från förskolan i två veckor till. Han har redan varit hemma två veckor. Ville gråta. Grät inte.
7 december.
Ja, nu är jag ju på den där varma stranden jag skrev om.
Vi ville hänga med inte skyldig och så ville vi gå på bio, så vi slog två flugor i en smäll och anlitade henne som barnvakt i lördags. Det var andra gången jag var på bio sen F föddes. Vi såg nya Star Wars-filmen och jag älskar Star Wars och allt var liksom bara göttigött. Tills det var en kvart kvar av filmen. Då gick brandlarmet, alla fick utrymma och så var det bara att gå hem.
Alltså. Va fan! Känns jävligt bakfram att ordna barnvakt igen för att sätta sig i en biosalong och se två timmar film vi nyss sett för att få se slutet. Känns helt fel att googla sig fram till slutet bara för att veta hur det gick. Sjukt svårt att veta hur vi ska lösa detta gigantiska problem.
I söndags åkte jag till Ikea och tog med mig lördagens barnvakt som blivit kvar hos oss eftersom hon är så bra sällskap. Lyckades på något märkligt sätt få med mig allt jag skulle ha och bara spontanköpa riktigt bra saker. Har antagligen aldrig hänt förr. Eftersom vi hade en bilpoolsbil dagen till ära passade vi på att äntligen åka ut till Erika på Färingsö där F sprang ett maraton runt i deras fina hus. F har kommit in i någon helt speedad fas sen vi kom hem från Thailand. Det finns typ hur mycket energi som helst i hans lilla kropp, han springer hela tiden och är sprudlande glad och snackar sönder ens öron tills allt blir kris och katastrof på en halv sekund. Och då är det verkligen en rejäl jävla kris. Vi reder ju oftast ut dem, även om det involverar att jag diskret gråter litegrann samtidigt som barnet ligger och vrålar mitt på golvet i Liljeholmens galleria.
Förra året var vi så himla slitna eftersom barnet hade varit vaken cirka halva natten. Den här gången sov han som en stock från klockan 20 till klockan 08. Det har inte hänt på hundra år eller så. Jag som skulle ta morgonen var YTTERST tacksam över detta. Tyckte jag var ganska pigg och fräsch och så vidare, tills vi väckte pappan i familjen runt 10. Då skulle jag bara blunda lite och vaknade igen 1,5h senare. Sen lekte vi, dag-nattade barnet som vägrade mat som vanligt nuförtiden, såg två avsnitt av Happy Valley och åt gårdagens nyårsmiddagsrester till lunch. Väckte barnet, hade tredje världskriget för att få på vintervantarna, gick till matbutiken och handlade mat som barnet tycker om (pasta, köttbullar, bananer, blodpudding och lingonsylt). Lekte i en lekpark. Gick hem och sa vad vi skulle göra bättre/mer/börja med 2016 som vi inte gjorde 2015. Nu har vi nyss ätit slut på resterna från gårdagens middag, F spelar spel på sin iPad och vi säckar ihop lite i soffan. Denna nyårsdag får hundra gånger högre betyg än förra årets. Älskar att slappa-hänga-göraingenting med min familj. Samt när barnet sover längre än till 07.
