riktiga lifehacks.

Okej, det här är kanske självklarheter för många men icke för mig. Och eftersom det är januari plus nytt jobb tänker jag lite extra kring hur vardagen kan bli så go som möjligt utan så stor ansträngning. De här sakerna underlättar mitt liv extreeeemt mycket.

* Väljer och plockar fram kläder till mig själv kvällen före. In i minsta detalj alltså. Lägger fram i badrummet så jag bara kan klä på mig morgonen efter utan att rota i garderober eller väcka resten av familjen. Är det mitt ansvar att ta F till förskolan har jag även lagt fram alternativ till honom som han får välja mellan.

* Lyssna på pod eller ljudbok när jag städar, röjer hemma och/eller i köket. Det blir typ som mysig egentid? Funkar såklart endast när barnets andra förälder finns tillgänglig för barnet så man kan skärma av med gott samvete.

* Planera veckans mat och storhandla via nätet. Den här punkten har jag lätt svårast med, för det är så jävla tråkigt, men GUD så fantastiskt det är att ha en välfylld kyl och frys och slippa tänka på vad som ska lagas varje (varannan) dag.

* Vara ute i solen. Alltså det är ju inte ofta solen skiner såhär års, men guuuud så mycket bättre jag mår efter lite sol på näsan. Jobbar rätt aktivt på att sparka ut mig själv i solen när den väl skiner. Ångrar det aldrig.

Så duktig jag låter nu. Är inte alltid det. Verkligen inte. Men om jag följer ovan grejer så mår jag rätt gött och minimerar endel vardagsstress. Det är fint.

typ som lifehack.

När ens barn blivit så stort att han förstår hur saker hänger ihop på riktigt?! Det är underbart och så många konflikter undviks. Typ som imorse då han vägrade ha den varma mössan utan skulle istället ha den tunna trots isande kyla ute. Halvvägs till förskolan, med tunn mössa på huvudet och tjock mössa i min väska, säger han "Näe mamma, nu får vi ta på den varma mössan för jag fryser om kinderna". ÄNTLIGEN!!! Samma sak med vantar, overaller etc. Han fattar varför man ska ha dem. Livet har blivit så mycket enklare varje morgon. Dessutom har han börjat klä på sig själv. Den har suttit långt inne, men nu gör han det. Mmm, underbart. Sa jag underbart?

pannan: en uppdatering.

Antibiotikan satt där den skulle ändå, svullnaden gick ner rätt omgående (2 dagar?) och sen dess har jag bara en envis jävla finne mitt i pannan. Det överlever jag. Ingen kollega kommenterade det hela, men jag undrar hur många som _egentligen_ undrade vad i hela friden som hänt. Nåja.

Nya jobbet ja, kanske ska skriva något mer om det någon dag? Vill ni veta något?

Andra saker som hänt: efter tjugo år har min ståltråd på insidan av underkäken (rest av tandställning) lossnat. River mig på tungan hela tiden och måste boka en akut tandläkartid snart. Sån himla icke-rolig grej. Lovar att det säkert är skitdyrt också.

Och idag fyllde mitt barn fyra år. Det är helt sjukt faktiskt, att det är fyra år sen jag födde fram honom. Jag minns mest att jag var så himla trött (hade haft värkar och ej sovit på 48h) och att det var väldigt läskigt att trycka ut 37cm huvudomfång plus en knytnäve bredvid.

Nu måste jag sova. Fortsätter rapportera viktiga saker en annan dag. Godnatt.

kanske inte mitt stoltaste ögonblick.

I ett videosamtal med läkare:

"Hej, jag klämde en finne i pannan i torsdags och det svullnade liksom upp rätt omgående. Sen har det inte gått ner, svullnaden, utan snarare blivit mer svullet. Plus att svullnaden vandrar ner mot ögat lite. Behöver jag vara orolig, eller göra något åt det?".

Jag ser ju verkligen inte ut som Peter Jihde eller nått (googla hans namn + finne vetja), men jag behövde ändå antibiotika. Och eftersom jag inte tål penicillin blir det alltid någon märklig antibiotikavariant. Eller som apotekspersonalen uttryckte det innan hen visste om att jag inte får ta de vanliga varianterna: "...ett lite märkligt val av antibiotika ändå...". Och ja, jag fick dra av mössan och visa hela härligheten i pannan även på apoteket. Jippie.

Nåja, ni kan väl önska mig, min panna inklusive stor röd finne och det svullna lycka till? Att det försvinner snart och så vidare. Imorgon ska jag ju jobba på mitt nya jobb till exempel. Oklart hur jag ska förklara pannan.

Och nä, ni får inte se någon bild. Men detta var ju i alla fall ett effektivt sätt att sluta/minska sitt finnklämmande.

vänta, va?!

Överhört vid badrumsavdelningen på Ikea förra veckan, man i cirka pensionsålder: "Tvålpump?! Vad ska man med det till? Det finns väl inte tvål på refill? Va, gör det?"

HERREGUD har mänskan aldrig köpt tvål? 😱

en gång i tiden red jag varje dag.

Kollade in gamla fotoalbum under julen och hittade den här gamla godingen. Jag som rider på Musse, en avdankad gallopphäst som var rätt knäpp. Jag skulle försöka få lite vett i honom, men klarade inte av det. Han var 180cm i mankhöjd, men hade som favoritsyssla att antingen stegra sig (en gång stegrade han så han slog sitt huvud i min hjälm, om ni fattar) eller springa rakt in i staketet i paddocken jag red i. Flög nog aldrig av honom men minns att jag var så jävla frustrerad. Jag kände mig som en vante där på ryggen som bara flöt med liksom. Å andra sidan, att låta honom gallopera fritt över en stubbåker på hösten med mig på ryggen = wow ❤️

Jag vet inte exakt vad som gjorde att jag slutade rida. Men det var i åttan, och Musse var den sista hästen som var "min". Jag tror det var en kombination av att jag hoppade på kryckor ett tag och inte kunde rida, att jag blev tonåring och att alla mina kompisar fick egna hästar av deras föräldrar och tävlade på ganska hög nivå (vissa på landslagsnivå) medan vi inte ens hade råd att ha en foderhäst. Jag fick liksom ta det som fanns över i stallet, typ Musse. Det är jag dock evigt tacksam för, att jag fick rida varje dag under hela min skolgång, men jag fattar också mitt tonåriga jag så himla mycket. Hur jag gav upp när jag insåg att jag aldrig skulle ha samma möjligheter som mina vänner. Och då sket jag i det istället. Det är lite synd, men jag förstår det.

vad jag läste förra året.

Japp, hela sex böcker blev det. Det är ju sjukt lite faktiskt, men jag har slutat sätta mål för hur mycket (eller lite) jag ska läsa. Det stressar mig bara. Jävlar vad jag lyssnat på podcasts däremot! Men det är ett annat inlägg.

Bästa boken av de sex då? Törst. Men så älskar jag ju Nesbös Harry Hole.

Sämst: Toner i natten samt Det handlar om dig. Minns noll av dessa böcker, så det talar väl sitt tydliga språk.

Undrar varför mina betyg inte syns i de här skärmdumparna btw? Nåja.

2017.

Vad var 2017 för jävla år egentligen? Det känns som att allt bara var sjukdomar, inställda planer eller önskningar som aldrig gick i uppfyllelse. Som att året bara rann förbi. Samtidigt är jag på en så mycket bättre plats nu än för ett år sen. Det är fint. Men 2018 måste bli ett bättre år i vissa avseenden.

Saker jag i alla fall är glad över som hände 2017:
- Att jag vågade ta emot hjälp för att klara mig ur en otroligt nära krascha rakt in i väggen-period.
- Att jag och K kom iväg till ön ett par dagar, trots att vi fick boka av och boka om.
- Att jag kom iväg till Palma med mina bästisar. Så fina, välbehövliga dagar.
- Att jag tog ett beslut att byta jobb, att jag sa upp mig, att jag valde ett jobb som kanske inte är bäst för karriären men som kändes bäst i magen.

Så. Nu kör vi 2018. Tut-tut.