en gång i tiden red jag varje dag.

Kollade in gamla fotoalbum under julen och hittade den här gamla godingen. Jag som rider på Musse, en avdankad gallopphäst som var rätt knäpp. Jag skulle försöka få lite vett i honom, men klarade inte av det. Han var 180cm i mankhöjd, men hade som favoritsyssla att antingen stegra sig (en gång stegrade han så han slog sitt huvud i min hjälm, om ni fattar) eller springa rakt in i staketet i paddocken jag red i. Flög nog aldrig av honom men minns att jag var så jävla frustrerad. Jag kände mig som en vante där på ryggen som bara flöt med liksom. Å andra sidan, att låta honom gallopera fritt över en stubbåker på hösten med mig på ryggen = wow ❤️

Jag vet inte exakt vad som gjorde att jag slutade rida. Men det var i åttan, och Musse var den sista hästen som var "min". Jag tror det var en kombination av att jag hoppade på kryckor ett tag och inte kunde rida, att jag blev tonåring och att alla mina kompisar fick egna hästar av deras föräldrar och tävlade på ganska hög nivå (vissa på landslagsnivå) medan vi inte ens hade råd att ha en foderhäst. Jag fick liksom ta det som fanns över i stallet, typ Musse. Det är jag dock evigt tacksam för, att jag fick rida varje dag under hela min skolgång, men jag fattar också mitt tonåriga jag så himla mycket. Hur jag gav upp när jag insåg att jag aldrig skulle ha samma möjligheter som mina vänner. Och då sket jag i det istället. Det är lite synd, men jag förstår det.