oh my gad

Fick en kommentar på förra inlägget från Emma (tack ❤️) om jag var bekant med GAD. Generaliserat ångestsyndrom. Hört om det hade jag, men aldrig läst om det egentligen. Läste, började gråta och la sen ifrån mig mobilen. Har sen dess googlat lite då och då, tänkt massor och läst upp symptomen för en närstående som det stämmer än mer in på än mig. Hens reaktion? "Jag prickar i allt på listan!". Och jag vet inte, vi har väl båda levt med detta så länge att det kanske främst är en bekräftelse på att en inte är dum i huvudet eller överdriver all oro utan att det är en... sjukdom? Tillstånd? Samtidigt har jag börjat reflektera än mer hur mycket oron styr i mitt liv. Och tänkt tanken att allt kanske blir annorlunda om jag tar tag i detta? Vet inte. Vi får se. Vad jag grät mest över när jag läste på 1177 btw? Detta 👇. Som det präglat mig. 

"Personer i din omgivning kan säga att du oroar dig i onödan. Vissa kanske försöker skämta bort din oro. Det kan göra att du blir irriterad eller sårad och därför undviker att berätta för andra om hur du mår."

sånt jag trodde att jag bloggat om, del tre.

Fast i ärlighetens namn visste jag nog att detta ej var nedskrivet eftersom jag försökt flera gånger men det känns som att det triggar ångest och oro. Vi försöker göra historien kort:

I helgen hämtade jag lite prylar från mina föräldrar. Sånt som är mitt men som stått i deras loge i åratal eftersom vi bott i en lägenhet och inte haft plats. Hittade en dagbok från när jag var elva med ett brev jag tänkt skicka till KP men aldrig gjorde. Det handlade om att jag oroade mig så mycket och hade svårt att fatta beslut. Framförallt oroade jag mig för pengar. Jag var elva (!) och jag vet att oron började mycket tidigare än så.

Men i vuxen ålder tyckte jag att jag kom ifrån den, främst eftersom jag fick en god ekonomi. Och så gick vi från att bo i hyresrätt till att köpa ett radhus. Det är ett stort steg, inte minst ekonomiskt. Fyfan vad det triggade igång min oro och ångest igen. Tillbringade förra hösten med att räkna budget minst femton gånger. Var livrädd. Och så flyttade vi hit och min budget visade sig vara rätt. Vi klarar det. Vi har egentligen inte råd med utlandsresor eller att ta in hantverkare för sånt vi kan göra själva, eller ens köpa mycket nya möbler, men vi klarar det. Och vi har lite buffert som sakta byggs upp. Ändå var det som att husköpet startade igång den där oron igen, för även andra saker. Under året har jag emellanåt haft värre ångest än på många år. Samtidigt har jag också varit lyckligare. Hela tiden känt att ångesten inte kan stoppa en dröm om att bo i ett hus, men det börjar kanske bli dags att gå till botten med det där som skapar ångesten. Aldrig hunnit dit de gånger jag gått i terapi eftersom det funnits mer akuta situationer att ta hand om. Vi får se.

svar på frågor.

Kan tydligen inte svara på era kommentarer i min egen blogg? Sjukt märkligt. Men bara så ni vet, ignorerar er inte utan är sjukt tacksam att åtminstone någon fortfarande läser här. 

Vi kör listan som cirkulerar nu! Gött för hjärnan med lite lättsmält va? Mhm. 

Hur lång är du?

183 centimeter. Ja, jag är lång, jag vet. 

Skostorlek?

41 oftast, men behöver egentligen typ 39 på bredden så hatar att köpa skor. 

Vad köpte du senast?

Måste kolla bankappen. Just det! Köpte glass och en sån där flytkorv på simhallen igår efter Fs simskola. 

Snurrar du spaghettin eller skär du den?

Skär. Aldrig fattat hur man snurrar. 

Vad stod det i ditt senaste meddelande du skickade?

Sms? "Jättevarmt redan" (skickat 08.28). På Messenger så var det "Älskar boule ❤️". 

Är du morgontrött?

Ja! 

Är du romantisk?

Skulle jag inte vilja påstå. Men mys och omtanke! 

Har du söndagsångest?

I perioder. Haft det endel sen vi flyttade till hus för att jag älskar helgerna än mer nu och vill bara vara ledig. 

Vad har du för väckningsalarm?

Den där signalen som är förinställd när man har nattläge på. 

Har du nånsin varit kär i någon utan att tala om det?

Vem fan har inte det? 

Är du rädd för förhållanden?

Nej. 

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Nja. Känslor av attraktion eller sammanhang ja. Minns att det kändes som att ramla rätt in i en go famn första gången jag såg K. 

Favoritläsk?

Coca cola! 

Hur uppvaktar man dig?

Har varit i ett förhållande i typ femton år nu så svarar ur ett människo-perspektiv och inte romantiskt: man tar initiativ till samtal och lyssnar på mig och diskuterar gärna. Inte helt unikt kanske. 

Absolut inte din smak på killar?

När jag var singel hette typen typ blonda backslicks. Ni fattar säkert. 

En bok du vill läsa?

Lyssna på min kompis nya bok som släppts på storytel. Ska snart lyssna! 

Vilken buss åker du oftast?

Åker väldigt sällan nuförtiden så det är väl 4:an kanske. 

Fest eller hemmakväll? 

Först fest, sen hemmakväll kvällen efter! Men det är just nu, pga coronaläget. Älskar hemmakvällar. 

Favoritglass?

Kan sakna ihjäl mig efter en tiptop ibland, som jag åt mycket innan jag la om kosten (11 år sen nu, sjukt!) 

Nämn tre saker på din att-göra-i-livet-lista:

Ha en butik 

Åka på yogaresa 

Bo en månad eller lite mer i USA. 

sånt jag trodde att jag bloggat om, del två.

Ni som läst länge vet att jag haft problem sen min första förlossning. Väldigt oklart vad det varit, men det har varit förknippat med extrem ångest, oro och skam. Det lugnade sig när I var född, för då var det som att kroppen och hjärnan fattade att jag nu var klar med barnafödandet och "bara" behövde försöka behålla det läget jag var och är i, för det kan man leva med. Inte så mycket försämrad livskvalitet och inte direkt ont och inga operationer nödvändiga. Ännu. Men så hände det sig att jag fick chansen att vara övningspatient på den avdelning som är bäst i Sverige på bäckenbottenskador. Skickar man egenremiss dit så kan en få vänta ett år eller så. Jag gled in på ett bananskal, de behövde frivilliga patienter när de hade utbildning och kunskapsdelning och ramlade över var man kunde anmäla sig och blev en av de utvalda. Och när jag tillåtit sju olika personer att titta och klämma och känna och undersöka mig med 3D-ultraljud fick jag sitta ner och få förklarat för mig vad de hittat. En muskel gick av när jag födde F. Den släppte från bäckenet helt enkelt. Pang. En muskel på andra sidan är trasig, halv. Det finns idag inga metoder för att laga en muskel som släppt från bäckenet. De säger att kanske finns tekniken i framtiden, om tio tjugo trettio år.

Jag grät. Av lättnad och av år av tankar kring VAD FAN ÄR FEL rann av mig. Att någon kunde säga med säkerhet vad det var som var fel, att det stämde så väl med de symptom jag har. Att nu kunna berätta för folk. Det känns nämligen tusen gånger enklare att kunna förklara för att jag har en skada, det är en muskel som är av! än att säga att ingen vet vad det är riktigt och sen tvingas beskriva otroligt privata symptom som indikerar att något är fel. Att relatera till en avsliten muskel är ju så mycket enklare. Klart alla kan förstå att en avsliten muskel i kroppen, oavsett var den sitter, ger bieffekter?

Levatorskada heter det. Det är en av levatorerna som är av. Vissa kan lagas eller sys ihop, men inte min som sagt. Till alldeles nyligen var en levatorskada inte ens klassificerad som en skada. Fanns inte med i några system, ingen statistik, nästan ingen forskning, inga sätt att upptäcka skadorna på. Förrän nu. Nu har man börjat prata om det, 3D-ultraljuden sprider sig till fler sjukhus. Kunskapen ökar.

Ibland skulle jag vilja orka stå på barrikaderna kring de här frågorna. Orka ta fighten för de som råkat så mycket värre ut än jag. Men jag orkar inte. Det har ätit så mycket energi de senaste sex åren att jag inte orkar riskera att det ska ta mer energi av mig framöver. Så jag bloggar lite lätt om det, och fortsätter försöka ta hand om min kropp så effekterna av muskeln som inte längre finns inte blir för stora, för allvarliga, så jag kan skjuta upp potentiella operationer så länge det bara går. Vi får se hur det blir med den saken.

sånt jag trodde att jag bloggat om, del ett.

När Nostalgifabriken (kan inte länka från mobilen men googla Nostalgifabriken + blogg vetja) listade bloggar hon läser stod min med tillsammans med de hon hoppades inte hade slutat blogga. Det här ska inte bli ett inlägg om jag slutat blogga eller inte, men när hon skrev så kikade jag in här och insåg att jag inte alls bloggat om sånt jag trott att jag gjort. Var exempelvis HELT övertygad om att jag skrivit om vår rätt jobbiga flytt och tiden efter? Hade jag inte. Men okej, här kommer den:
Jag har nästan aldrig flyttat och aldrig flyttat med barn. Strax innan vi flyttade var barnen sjuka och det vabbades och vi bodde i ett FLYTTKAOS utan dess like. Så otroligt icke-hemtrevligt eller avslappnande. Jag fick dessutom för mig att leasa en bil exakt vid flytttillfället, ett jävligt påfrestande beslut. Sen hände detta:
Onsdag: jobbade, hämtade ny leasingbil
Torsdag: fick nycklarna till huset, packade det sista hemma.
Fredag: Flyttlasset gick. Var så SATANS trött och gråtfärdig den kvällen.
Lördag: Försökte hitta rätt bland 80 flyttlådor för de mest basala sakerna så som typ bestick och lampor.
Söndag: Låste upp lägenheten för städarna, tillbringade hela dagen på Ikea, sa hejdå till lägenheten för sista gången någonsin. Kom hem och började gråta när min pappa frågade mig helt apropå var närmaste sjukhus låg. Jag var så trött.

Sen hade vi ett par dagar då vi skulle varit lediga tillsammans hela familjen plus mina föräldrar som hjälpte till att rodda allt. Men K behövde jobba så det blev inte direkt harmoniska dagar i huset, allt var kaos.

Sen, sen var vi ensamma och lediga i huset i ett dygn! Tänkte vi. Ett par timmar efter att vi blev ensamma i huset för första gången blev I sjuk. Jättemärkligt sjuk, ingen feber men helt utslagen och vägrade äta/dricka. Vi blev rådda att åka till akuten då det fanns en liten risk att det var något allvarligt. Fick lära mig svaret på pappas fråga och körde I till barnakuten där vi blev sittandes i fem timmar. Kom hem typ 03 på natten, sen skulle jag jobba. Var ett vrak. När jag lämnade jobbet på eftermiddagen ringde K och sa att I behövde till sjukhus igen, hon hade blivit värre. Jag kom hem, la mig tio minuter på sängen och blundande och sen åkte jag tillbaka med henne till barnakuten. Den här gången tog det tio timmar och jag började gråta när en sjuksköterska frågade mig hur jag mådde egentligen, där runt 04 på morgonen. Frustade gråtandes att jag var så trött, så trött. De hittade inget, igen. Förutom att hon var uttorkad. Kom hem 06.30 och hade då förutom all trötthet från flytten sovit fyra timmar på två dygn.

Sen gick ett par dagar då jag fick sova ikapp lite, Ingrid blev bättre från sin konstiga sjukdom och det närmade sig julafton. Preciiis när vi hade lyckats röja bort den värsta mängden flyttkartonger i vardagsrummet och fått in julgranen så blev jag sjuk. Samma som Ingrid. Så oklart fortfarande vad det var vi hade, men det var som att ha 41 graders feber fast utan feber. Kunde inte sitta upp, låg ner i sängen i en vecka. Kunde inte äta, knappt dricka. Såg inte mina barn på flera dagar. Det utlöste också en hemsk magkatarr så när mina barn skulle öppna sina julklappar, ett ganska stort ögonblick, så låg jag i hallen (kunde ej sitta upp som sagt) och väntade på en taxi som skulle ta mig till akuten eftersom både jag och 1177 tyckte jag hade alldeles för ont.

Till nyårsafton piggnade jag till lite. Några dagar efteråt kände jag mig någorlunda frisk. Men Fyfan, de där 2-3 veckorna var EJ att leka med. Vill aldrig mer flytta. Framförallt inte om det innebär att jag tar ut mig såpass att jag blir sjuk på kuppen.

Så, nu vet ni det också, det jag trodde jag redan berättat.

hur går det med pendlingen?

Några få är ni som läser i alla fall, vad kul! Förra veckan var jag tvungen att halvsova eller jobba all pendlingstid då jag hade skitmycket att göra alternativt var helt totalt jävla slut. Har väl inte riktigt kommit 100% in i vardagsrutinerna än vilket fortfarande gör att det ligger en viss stress i alla moment samt att jag inte alls lägger mig när jag borde då jag nu går upp en timme tidigare än förut. Hjälp vilken lång mening. Jaja ni fattar. Det är också lite märkligt att gå från att ha varit hemma så mycket under så lång tid och nu knappt vara hemma alls. Visserligen jobbade jag 50% under hösten, så det är inte alls samma chock som om jag gått från 0 till 100, men ändå. Att pendla går än så länge bra ändå. Någonstans känner jag att det faller sig lite naturligt, jag är ändå uppvuxen på landet med en eller två skolbussar som bara gick vid ett tillfälle per morgon/eftermiddag. Det är bara ett annat sätt att strukturera sin morgon, och på ett sätt är det lättare - man vet att nu bara måste jag sätta fart och gå, punkt. Under hela skoltiden missade jag aldrig bussen en enda gång (förutom de tillfällen då vi var insnöade och inte kom till busshållplatsen ens). När man har tunnelbana var femte minut så kommer en ju aldrig i tid för man vet att det alltid går en snart igen?

Ska väl inte säga för mycket iofs, imorse fick jag springa för att hinna med tåget jag vill åka med. Hade jag missat det hade jag kunnat ta ett annat fyra minuter senare (men komma fram 15 min senare), så det är ju knappast att jämföra med en-buss-om-dagen. Rafflande information detta ändå va? Sammanfattningsvis: pendlingen går fint. Men jag vet att jag kommer få äta upp det tusen gånger framöver. Men vi har ju medvetet valt detta. Hur det ska gå i höst när båda barnen går på förskola/skola och båda ska jobba heltid vet jag inte alls. Det får lösa sig. 😬

Jo en sak kom jag på: det är lite trist att inte träffa sina barn på morgonen. Jag åker innan de vaknar och det hade varit så fint att få gosa ner sig i soffan med gullungarna innan jobbet. Menmen.

hallå?!

Det händer ju endel på ett halvår ändå, eller vad det nu gått sen jag bloggade sist. Vi har köpt ett radhus tillexempel, och flyttat till en förort till Stockholm. Vissa skulle nog påstå att det till och med är längre bort än förort till Stockholm, men jag jobbar kvar i stan. Pendlar därför två timmar varje dag och har därmed eventuellt jättemycket tid att blogga på igen. Det återstår väl att se. Finns det någon som läser fortfarande? Vad ska jag skriva om? Alltså jag kan ju skriva om tusen grejer men vet inte var jag ska börja riktigt.