Leif GW slutar som polisprofessor. Utan att veta något mer än någon annan tror jag helt enkelt att han insett att han kan tjäna sina cash och göra nytta på annat sätt. Så som medieframträdanden och böcker. Precis det han gör nu alltså, fast på heltid. Smart drag! Han behövs för att dra ner folk på jorden när de (typ Efterlyst-redaktionen) snurrar iväg i sensationsjournalistik. Jag har dock aldrig läst någon bok han skrivit. Alltid tänkt att de där böckerna enbart är poppis för att han är känd. Så läste jag en artikel om någon polismänniska som fick svara på frågan om vilka som skrev den bästa och mest realistiska kriminallitteraturen i Sverige. Svaret var Leffe, tillsammans med någon mer jag inte minns namnet på, och helt plötsligt insåg jag det självklara i att han är han en av de som skriver mest realistisk. Och nu är jag vansinnigt sugen på att läsa hans böcker. Vilken ska jag börja med, ni som läst? Jag har nämligen tänkt att en smaskig liten deckare och tegelstenen Shantaram ska få följa med i packningen på tågresan genom Europa och tillbaka som snart går av stapeln.
Annars har jag läst en del böcker på senaste. Flickan Under Gatan var skitdålig. Intressant grundstory om svenska gatubarn som lever i tunnlarna under Fridhemsplan, som saboteras helt av ett uruselt berättande. Anne Holts Presidentens Val var inte heller lika bra som hennes böcker brukar vara, men det funkade som en mellan-tyngre-böcker-bok. Precis som Snabba Cash. Jag gillade språket, men tror inte på historien. Har därför ingen lust att läsa hans uppföljare. Däremot tycker jag att varenda kotte borde läsa A Thousand Splendid Suns och Running With Scissors. Det här med att läsa en bok på dess originalspråk gör säkert sitt till, men det är ju knappast någon ursäkt utan snarare tvärtom. A Thousand Splendid Suns är bättre än Flyga Drake. Den berör mer, språket är bättre, historien är mer intressant. För även om det inte är någon nyhet om hur kvinnor ofta behandlas i dessa länder måste det här vara en av de bättre skildringarna. Dessutom är det makalöst intressant att läsa om livet i Afghanistan under närmare trettio år, något jag och säkert många andra inte hade den blekaste jävla aning om. Augusten Burroughs språkbruk i Running With Scissors är beundransvärt, och det tillsammans med den bisarra uppväxt han beskriver blir ett vinnande koncept. Den finns tydligen som film också, men jag har ingen aning om den är bra eller icke. Margret Atwood kommer att få nobelpriset någon dag. Hennes Kattöga var inte det bästa jag läst av henne, men den fastnar någonstans i bakhuvudet och dyker upp emellanåt. Precis så som bra böcker gör, till skillnad från slasket som bara ger tillfredsställelse för stunden. Men båda fyller sin funktion, så ni får gärna svara på frågan om Leffes böcker.