söndag, maj 18, 2008

goofy.

Mina ben har inte varit lika långa. Hur länge de varit så vet jag inte, men jag har alltid anat det och hört olika förklaringar från olika personer. Lite sned rygg, inte sned rygg, stressade muskler som drar ihop sig, sned gång och så vidare. Men när jag anlände till Torgnysdotter i fredags för att få lite massage sa hon att vi skulle fixa mina ben. Så klämdes det på vader och lår och höfter. Sen var de lika lång. Hon fixade dem. Nu är de lika långa! Kan vara bland det mest underliga som hänt på bra länge, men det är alldeles sant. Ångrar nästan att vi inte tog några före-efter-bilder. För övrigt tror jag att några av er kommer att lyfta på ögonbrynet när ni ser att jag spottat ur mig fem inlägg på en helg. Det är typ rekord. Och jag har kanske sjutton till i hjärnan.

kvartalets bokrecensioner.

Leif GW slutar som polisprofessor. Utan att veta något mer än någon annan tror jag helt enkelt att han insett att han kan tjäna sina cash och göra nytta på annat sätt. Så som medieframträdanden och böcker. Precis det han gör nu alltså, fast på heltid. Smart drag! Han behövs för att dra ner folk på jorden när de (typ Efterlyst-redaktionen) snurrar iväg i sensationsjournalistik. Jag har dock aldrig läst någon bok han skrivit. Alltid tänkt att de där böckerna enbart är poppis för att han är känd. Så läste jag en artikel om någon polismänniska som fick svara på frågan om vilka som skrev den bästa och mest realistiska kriminallitteraturen i Sverige. Svaret var Leffe, tillsammans med någon mer jag inte minns namnet på, och helt plötsligt insåg jag det självklara i att han är han en av de som skriver mest realistisk. Och nu är jag vansinnigt sugen på att läsa hans böcker. Vilken ska jag börja med, ni som läst? Jag har nämligen tänkt att en smaskig liten deckare och tegelstenen Shantaram ska få följa med i packningen på tågresan genom Europa och tillbaka som snart går av stapeln.

Annars har jag läst en del böcker på senaste. Flickan Under Gatan var skitdålig. Intressant grundstory om svenska gatubarn som lever i tunnlarna under Fridhemsplan, som saboteras helt av ett uruselt berättande. Anne Holts Presidentens Val var inte heller lika bra som hennes böcker brukar vara, men det funkade som en mellan-tyngre-böcker-bok. Precis som Snabba Cash. Jag gillade språket, men tror inte på historien. Har därför ingen lust att läsa hans uppföljare. Däremot tycker jag att varenda kotte borde läsa A Thousand Splendid Suns och Running With Scissors. Det här med att läsa en bok på dess originalspråk gör säkert sitt till, men det är ju knappast någon ursäkt utan snarare tvärtom. A Thousand Splendid Suns är bättre än Flyga Drake. Den berör mer, språket är bättre, historien är mer intressant. För även om det inte är någon nyhet om hur kvinnor ofta behandlas i dessa länder måste det här vara en av de bättre skildringarna. Dessutom är det makalöst intressant att läsa om livet i Afghanistan under närmare trettio år, något jag och säkert många andra inte hade den blekaste jävla aning om. Augusten Burroughs språkbruk i Running With Scissors är beundransvärt, och det tillsammans med den bisarra uppväxt han beskriver blir ett vinnande koncept. Den finns tydligen som film också, men jag har ingen aning om den är bra eller icke. Margret Atwood kommer att få nobelpriset någon dag. Hennes Kattöga var inte det bästa jag läst av henne, men den fastnar någonstans i bakhuvudet och dyker upp emellanåt. Precis så som bra böcker gör, till skillnad från slasket som bara ger tillfredsställelse för stunden. Men båda fyller sin funktion, så ni får gärna svara på frågan om Leffes böcker.

slö, maklig, lättjefull, bekväm, trög, loj osv.

Jag är jävligt lat. Det är inget att hymla om, utan bara att konstatera fakta. Ändå är jag skitdålig på att ta det lugnt och bara slappa. Förutom när jag inte har något val. Idag har varit en sån dag. På väg hem från Erikas inflyttningsfest blev jag lite mer onykter än planerat, och idag har jag inte varit på topp. Så istället för att försöka bota bakfyllan genom aktiviteter var jag smart nog att göra tvärtom. Först åt vi frukost och såg dubbelavsnittet av Dog Whisperer, sen filmen Cloverfield, sen la vi oss i sängen och lyssnade på P3 dokumentär: IB-affären. Sen somnade vi. Och vaknade kl 19. Nu mår jag ganska bra, förutom det vanliga bakissuget på en hel godisbutik alternativt pizzeria. Trist bara att det är måndag imorgon. För vi borde ju ha tvättat fönster, gjort rent i köket och planterat om växterna.

lördag, maj 17, 2008

my precious.

När jag fyllde tjugofyra, precis i början av denna blogg, fick jag solglasögonen som hittills varit, och fortfarande är, min bästa accessoar någonsin. Jag blir så galet mycket snyggare i dem, och jag älskar dem. Andra älskar dem! Därför är det också helt självklart att köpa en näst intill identisk kopia, fast med svarta glas istället för färgade (kolla bara in snyggve-illustrationsporträttet här bredvid), när jag sprang in i dem på Åhléns. Nu behöver jag inte oroa mig för att originalparet börjar bli lite väl repiga och trasiga. Sommaren är räddad.

it's britney, bitch.

Stairmaster + Uffe (min nya fina iPod Shuffle alltså, min nano heter Kurt) laddad med Britney Spears senaste skiva är en perfekt komb. Ni måste testa, det är helt perfekt trappgångs-takt! Men just nu lyssnar jag på Gnarls Barkleys nya. Egentligen är jag lite sugen på att se dem när de spelar på Nalen i början av juli. Men jag vet att jag kommer bli vansinnigt besviken om de inte framför Crazy i Star Wars-outfit. Och det kommer ju aldrig att hända. Så jag tror jag skiter i det. Istället så får jag nöja mig med youtubevideon. Fast hans röst är ju helt fantastisk. Och nya skivan låter fin. Nu fick jag beslutsångest. Ovanligt.

torsdag, maj 15, 2008

även på tårna!

Eftersom jag inte fastnade på en enda bild i lördags (hade någon ens en kamera med sig?) så är det här antagligen enda beviset på att jag hade rödmålade naglar för första gången i mitt vuxna liv. Till det en tjusig svart klänning och denna röda kuvertväska. Otroligt ovant, men jag kände mig faktiskt fin. Trots att jag inte ens hade strumpbyxor. Kan kanske bli en favorit i repris någon gång under sommaren. Nagellacket rök igår, strax efter att mobilfotot togs, lagom trasigt efter några dagars extra användande av ren lathet. Det är ju skitjobbigt att underhålla naglar och lack.

söndag, maj 11, 2008

wien.

Ända sen vi blev tillsammans har K pratat om att han vill åka till Wien. Förra helgen var vi där. Solsken varvat med maffiga moln gjorde det mesta förbannat snyggt. Wien är pampigt och vänligt på samma gång. Schniztlarna är skitstora, ölen lite billigare och gratisfestivalerna är verkligen gratis utan avspärrningar eller vakter. Tyskan är svårare, men jag vågade ändå beställa saker kanske fem gånger. Förutom den gången i de turkiska kvarteren med marknader och mängder av folk en lördagsmorgon och målade grisar med vingar på väggarna. Då vågade vi inte beställa något annat än kaffe. Och knappt det gick. Ändå är det kanske det finaste minnet från hela resan. Tillsammans med M & T's gästfrihet (jag önskar att jag kände någon i varje land i hela världen, så mycket bättre alla resor skulle bli ur så många synvinklar), slottet som på avstånd upphörde att se tredimensionellt ut och spårvagnarna. Spårvagn är ett underskattat färdmedel.

torsdag, maj 08, 2008

idag är ingen vanlig dag.

Klockan 00:01 ringde världens finaste människa och sjöng ”Ja må hon leva!” på väg hem från en annan after work än den jag tidigare var på. Klockan 05:45 vaknar jag av samma melodi igen, fast den här gången stod han vid sängkanten med nybakta scones, nybryggd (?) latte och min favoritsmoothie och ett paket innehållandes en iPod Shuffle. Så kom jag till jobbet och här fanns en finfin bukett med blommor på mitt skrivbord med ett egetritat kort från de närmsta kollegorna där det även fanns med porträtt på dem som är så fantastiska att det knappt finns ord. Jag hade ingen aning om att en lugg, en stekarfrisyr, ett par ben och en gitarr kunde se ut så. Mobilen har fyllts med sms och ett par telefonsamtal har inkommit. Eftersom det alltid är fint väder på min födelsedag åt jag lunch i solen i parken med T. Sen gav jag mig själv en födelsedagspresent i form av de här skorna fast svarta. Ska trivas här på jobbet en timme till eller så, innan jag hämtar upp lite sushi och beger mig mot balkongen där det kommer att bli ett och annat glas vin i kvällsolen med finaste sällskapet. Jag älskar att fylla år!

onsdag, maj 07, 2008

vart är världen på väg?

För att angripa ett något mer lättsammare ämne så tycker jag det är jobbigt att paprika blivit så jävla dyrt. På mataffären vid jobbet kostar alla färger 79:- kilot. På mataffären hemma kostar röd 79:- och grön 49:-. Jag äter jättemycket paprika i vanliga fall. Nu blir jag ju ruinerad.

tisdag, maj 06, 2008

till alla mina fina läsare.

Det är inte så ofta jag vill ha någon motprestation av er som läser här, men nu tänker jag be er alla att läsa den här kommentaren om hur svensk kriminaljournalistik utvecklat sig på senare år. Det blir även som en slags delförklaring till att åsikter så som att brotten bara verkar bli värre och värre och att fängelsestraff inte är nog för gärningsmännen uppstår. Den är ganska kort, väldigt välskriven och enkel att förstå. Jag skulle egentligen vilja citera varenda liten meningen här, men då kan jag ju lika bra säga åt er att läsa hela artikeln. Så jag vill att ni gör det. Framförallt nu när det inte verkar finnas någon hejd på hur mycket nyhetsmaterial det går att pumpa ut om Engla, Riccardo och Josef Fritzl. Läs. Snälla?

måndag, maj 05, 2008

mähäliumrösten funkar fortfarande.

För drygt ett år sen hävdade jag att Kenny Starfighter kan vara bland det bästa som visas på SVT. Jag håller fortfarande med mig själv. Till min stora lycka spelas just nu en Kenny Starfighter-film in, och det går ju knappast att längta mindre när man läser inlägg som det här.

onsdag, april 30, 2008

redigerat krig.

Idag är det exakt 10 år sedan jag var full för första gången. 10-års jubileum så att säga. Då var jag sent ute och var mycket tacksam att det skedde en hel vecka innan jag fyllde 16, eftersom åldern då något av de här stora grejerna inträffade för första gången var extremt viktig. Idag är jag ganska tacksam att det aldrig blev av innan dess. Inte har jag firat heller, om det nu är något att fira, förutom att jag just tagit sista slurken av en Staropramen. Istället har jag varit ensam hemma, haft tvättstuga, halvsovit i soffan, slösurfat, färgat håret och läst tidningar och lyssnat på tv. Jag läste bland annat den här artikeln i pappersupplagan om regissören och bakgrunden kring filmen Redacted som har Sverigepremiär på fredag. Och strax därefter lyssnade jag på Filmkrönikan (lyssna på tv är underskattat) där filmen fick en fin recension. Vill se den, men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka betyget på imdb. I vanliga fall brukar jag ha 7 i betyg som något slags riktmärke för om en film är bra nog att se eller inte. Men den här gången så tror jag att det kan ha att göra med att den tydligen inte alls fått bra kritik i USA men hyllats i Europa (förklaring kan nog delvis utläsas i den här kommentaren). Och då är den nog väl värd att se i vilket fall som helst. Om inte annat för vinklingen om hur de nya sociala medierna påverkar informationen om kriget i Irak.

tisdag, april 29, 2008

kniven.

Jag har någon slags skrivkramp. Det händer emellanåt och yttrar sig helt enkelt i att det inte finns något som vill omvandlas från tanke till ord. Precis ingenting. Det betyder inte att det inte finns något att skriva om. Tvärtom. Det är i omvandlingen det skiter sig. Men när jag väl erkänner det hela för mig själv, typ efter en vecka eller så, brukar det släppa. Kanske gör det det nu. Kanske inte. I vilket fall som helst tänkte jag bjuda på lite låtar som inte skulle vara så fantastiska utan inblandning av The Knife. Jag kom nämligen och tänka på deras storhet i fredags. Då spontantade vi in till några vi känner i grannhuset som har så radikalt annan musiksmak än mig (hårdrock vs the knife liksom) så vi enades i en varannan-låt-på-youtube-och-så-lyssnar-vi-ärligt-och-uppriktigt-på-varandras-låtar. Underbart roligt! Det hela slutade visserligen i att störningsjouren plingade på och sabbade den goda stämningen, men det är nästan glömt nu. Så om min skrivkramp inte släpper har ni något att göra tills jag återvänder. Men även om jag återvänder inom kort tycker jag att ni ska kika, eller åtminstone lyssna, på musiken. Sen kan ni helt av fri vilja hålla med mig i att det inte är svårt att tycka att det är snorigt bra. Enjoy.

Robyn - Who's That Girl



Röyksopp - What Else Is There



Jose Gonzales - Heartbeats

onsdag, april 23, 2008

blame SL!

Ur en jobbrelaterad synvinkel har jag gjort enorma framsteg den senaste månaden. Jag har insett att jag inte kan hinna allt och att ingen heller kräver det av mig. Har även försökt att låta bli att styra upp saker som jag inte är direkt ansvarig för, vilket är mycket svårare än man kan tro. Detta tillsammans med att jag tillåtit mig själv att inte skämmas för att jag privatsurfar emellanåt (något jag för övrigt var övertygad om att jag skulle få skäll för när chefen tog ut mig på privat snack idag, men icke då - jag blev avdelningsansvarig i hans stundande frånvaro under ett par veckor) har gjort mig till en mycket mindre jobbstressad person. I förlängningen innebär det att jag blir en trevligare arbetskamrat samt antagligen även en skvätt trevligare i privatlivet. Och detta i sin tur leder till att jag har lättare att gå hem i vettig tid från jobbet, utan att få dåligt samvete, vilket gör att kvällarna efter jobbet oftast känns längre vilket gör att jag blir gladare och mår bättre och känner att jag kan unna mig att göra ingenting emellanåt. Så det hela blir en lycklig liten cirkel. Om det nu inte vore så att två personer under samma dag lyckas pricka brofästen och stoppa upp hela jävla SL. Det tog nästa två timmar att ta sig hem, och då fick vi ändå skjuts med bil av en av Ks kunder som tursamt nog var på hans kontor och ännu mer tursamt bor åt samma håll som vi. Men av min enda kväll på hela veckan då jag tänkt åka raka vägen hem från jobbet och äta middag på balkongen i solnedgången blev ingenting kvar. Solen gick ner samtidigt som jag slängde i pastan i kastrullen.

torsdag, april 17, 2008

och jag blir återigen sugen på att bli kriminolog.

Vissa saker är i min värld väldigt självklara. De som begår brott är människor med samma typ av känslor som alla andra människor, oavsett hur hemsk deras gärning är. De som sitter i fängelse hamnar förr eller senare i samhället igen och kommer att handla i samma matbutik och träna på samma gym som dig eller någon du känner. Rånare, knarklangare och antagligen även Englas mördare. Uppdrag Granskning tog upp svensk kriminalvård igår i sitt reportage "För säkerhetens skull". Har läst några bloggar som tycker att reportaget var vinklat från internernas sida, och det är ju egentligen inget att lyfta så mycket på ögonen åt. Uppdrag Granskning är alltid vinklat. Det är liksom det som är deras styrka, även om de gör det på ett bättre sätt än exempelvis finfina program så som Insider. I vilket fall som helst, oavsett om man tycker att reportaget var för vinklat, så är det en oerhört intressant och viktig fråga som precis varenda kotte borde vara intresserad av. Så om du missade programmet igår kan du se reprisen på SVT1 ikväll kl 23.25, eller här på nätet där du även kan läsa om det ifall du inte har tid eller ork att se hela inslaget.