grilla korv på solen.

Haha. Jag gillar meningen "grillar han korv på solen i balkongen" i förra inlägget så mycket att jag måste låta det stå kvar. Det låter ju helt fantastiskt.

förortens bästa.

När min kille är ensam hemma grillar han korv på solen i balkongen och tar kort på spektaklet med mobilen. När jag är ensam hemma äter jag sushi och fotograferar med en riktig kamera. Sammalika fast inte.

måste bara.

Ut ur tunnelbanevagnen ramlar en man med en McDonaldsbricka full med cheeseburgare. Han tappar en och muttrar vidare. Antagligen är han bara fyllehungrig. Klockan 18.07. Jag tänker att jag skriver för att jag måste. Inte för att jag har något att säga. Ibland försöker jag leta efter något att säga, men det skiter sig alltid. I påsen ligger tre orangea gerbera och två hyrfilmer och mitt hjärta fyllt av kärlek. Det är fredag och fredagskänslan är fortfarande lika ny som söndagsångesten. Några timmar senare har vi delat på en flaska vin och jag sover som en liten gris i soffan, långt innan filmen är slut.

dödssynd.

Något man lär sig som förkyld är att omgivningen anser att nässpray är en dödssynd.
Oavsett om man dör av syrebrist så är det bättre än nässpray.

jag skänka er glädje va.

Kom plötsligt ihåg att det snart är ett år sedan jag var T. Urban för en kväll. Jag minns kvällen med glädje, inklusive den glädje som T. Urban gav de andra på festen samt även såhär i efterhand i form av ett foto. Det har helt enkelt blivit en klassiker, som gör höstmörkret mycket ljusare.

Så varsågoda, from me to you liksom.

semestern känns avlägsen.

som ett barn i afrika ungefär.

Förkylningen har spridit sig till även vänster näsborre. Snoret rinner som ett vattenfall. Helst skulle jag ju såklart ligga hemma på soffan och glo på tv och fylla papperskorgen med snorpapper, men det funkar liksom inte riktigt så. Dels mår jag för bra för att ligga i soffan, och dels skulle mitt samvete aldrig tillåta det hela. Samtidigt känner jag mig som en pestsmittad när samhället fattar att man är sjuk. Jag skäms när jag snörvlar på tunnelbanan, men att snyta mig är inget alternativ eftersom det skulle ses som än värre än snörvlandet, plus att jag har en fobi för att snyta mig bland folk. På jobbet kan jag ju smitta de få som inte redan är lika förkylda som jag, och även de som är förkylda tycker att jag ska snörvla lite mindre och våga snyta mig bland folk. Men det funkar inte. Nöter golvet mellan min plats och toaletten i takt med att näsan blir rödare. Nässprayen mot rinnsnuva funkar okej. Men jag får ändå anstränga mig. Andas genom munnen är även det en praktiskt omöjlighet, jag har aldrig lärt mig hur man gör. Så nu försöker jag mest ta så liten plats på jorden som möjligt. Skavsår har jag också. På båda fötterna.

jag hatar att välja.

Min kropp måste ha rutiner eftersom den kraschar annars. Bokstavligt talat. På så sätt är det perfekt att jobba mån-fre, 40 timmar per vecka. Perfekt. Men jag blir liksom aldrig riktigt kompis med det hela ändå. Det funkar inte. Jag hinner inte göra det jag vill göra på övrig tid. Inte ens hälften. Inte ens en tredjedel. Det är frustrerande och jobbigt, för vi pratar inte om att städa och diska, utan att fota, skriva, teckna, gå på utställningar, läsa, se teater, film och så vidare. Sånt som jag behöver för att må bra. Men det går liksom inte ihop sig. Praktiskt. Tiden räcker icke till för både rutiner och allt jag vill. Därför har jag fått bestämma mig för att försöka göra det bästa av situationen: att varje dag göra något litet som inspirerar mig, oavsett om det är att fota eller skriva en blogg eller läsa en artikel. Det kan ta fem minuter, bara jag gör något varje dag. Häromdagen fick t ex en riktigt bra artikel om Felix Herngrens privata fotande mig att ge mig fan på att fortsätta att fota och göra det till en rutin i livet, så som han gör, även om det här med tid och ork känns extremt frustrerande och jobbigt emellanåt.

ett stycke historia i modernt format.

Hittade just bloggen Orwell Diaries, där George Orwells riktiga dagbok från 1938 läggs ut i bloggform, dag för dag. Grym idé och dessutom extremt intressant.

halvsjuk är halvokej.

Gårdagens kräftskiva ute på vischan hjälpte förkylningen på traven och det bröt äntligen ut. Pre-förkylning är nästan alltid värre än själva huvudsjukdomen. Dessutom så klarar jag mig än så länge med en förkylning i höger näsborre och bihåla. Det är liksom överkomligt. Kräftskivan var rolig. Eftersom jag är kräftsnobb blev det åtta schvindyra färska kräftor, men väldigt värt det. De få gånger jag försökt äta turkiska eller kinesiska eller var de nu kommer ifrån så går det bara inte. Inte när jag är uppvuxen med ett enormt förråd av färska svenska precis runt knuten. Sen var det baljbad och bar överkropp och krokodilkeps för hela slanten, medan jag sippade på min grogg och corona och hade det fint som åskådare. Idag mår jag nästan prima ballerina. Förutom höger näsborre då.

vem drog ur sladden?

Strömavbrott för tredje gången på en månad. Efter en halvtimme kom någon på att det fanns vin i förrådet. Precis när jag satte glaset mot BiBen så kom elen tillbaka. Ett unisont Vad tråkiiiigt hördes. Men nätet funkade inte ändå, och vi kan icke jobba utan nät. Efter en timme till hade jag sippat mig igenom endast ett halvt glas vin, eftersom det var surt som attans, och tyckte samtidigt att det började bli löjligt att sitta på arslet och bara vänta. Så jag packade ihop och när ytterkläderna var på började nätet passande nog att leva igen. Men det hindrade inte mig det minsta från att ignorera alltihopa och gå hem ändå. Som straff känner jag mig nu oroväckande nära en förkylning. Den kom skitsnabbt, typ ett bakhåll. Jävla samhälle. Måndag kommer bli en lång dag.

same same.

Helt plötsligt så var det Acnes utförsäljning med kö in i lokalen och sketabilliga jeans. Jag hatar reor. Hatar utförsäljningar. Hatar mycket folk. Svettas och får ångest och vill bara därifrån och när jag kommer därifrån är jag nervös. Men trots det rotade jag fram jeans som jag provade bland femsex andra tjejer i det provisoriska provrummet bakom några kartonger. Spegeln visade bara överkroppen, men jag utnyttjade en av de femsex andra tjejerna som åsiktmaskin om hur cowboybyxorna egentligen satt. Hon verkade ärlig och jag gick därifrån två par jeans rikare och sjuhundra riksdaler fattigare. Då kom ångestsmällen. Behöver jag jeans? Sjuhundra spänn är ändå sjuhundra. Okej det ena paret, men det andra? Jag vet ju inte ens hur de ser ut på mig. Var tvungen att köpa McD-lunch, i ett försöka att flytta ångesten från inköp till mat. Det gick ganska bra faktiskt. En stund. Sen var jag tvungen att surfa jeans alldeles för länge och smita in på toaletten och prova i alla fall det ena paret. De sitter som ett smäck. Skulle nästan kunna vara jag på bilden. Förutom att jag aldrig bär klackar men tar igen det på lite mer utrymme kring midjan. Ändå är jag uppe i varv. Utförsäljning för mig verkar vara samma adrenalinkick som bungyjump för andra. Phu.

just a boy.

Tack för alla tips. Ska lyssna in mig, främst på det som är helt nytt för mig. Fast sen igår är jag helt fast i Angus & Julia som Anne tipsade om i ett blogginlägg. Hänger konstant på deras MySpace-sida eftersom jag inte hunnit tjonga in det på ipoden ännu. De spelar som förband till Martha Wainwright på Nalen i oktober och vips så är ännu en konsert inbokad. Fina fisken.

ja må hon/han/den/du leva.

En av de bästa presenterna att få och ge är en upplevelse. Det låter så förbannat stort och pretentiöst, men är så genialt. Du ger bort något som personen själv kommer att minnas mer än andra fysiska presenter, samtidigt som du själv erbjuder ditt sällskap under själva upplevelsen samtidigt som du själv får arslet ur och också får vara med om upplevelsen. A win-win situation så att säga. Teater är ett utmärkt exempel. Igår var vi på teater. Vi var jag, Linda och Jess. Jess fyllde nämligen år för ett tag sen, och teater var en finfin present eftersom vi så jävla sällan lyckas ses alla tre (ännu ett bra skäl, att umgås om man aldrig annars kan få till det). "Den allvarsamma leken" på Stadsteatern kan verkligen rekommenderas, både av oss som läst boken och av den som inte hade det. Två och en halv timmes njutning. Gustaf Skarsgård spelade lika bra som han verkar sympatisk och jordnära i förra veckans söndagsintervju i SvD. Sen drack jag rosévin för 95 spänn och det var ju säkert skitbra för magkatarren.

magkatarrsmåndag.

Men man ska ju tänka positivt.

+ a-fil med svartvinbär
+ kamomillté
+ brittiska elle för 49:-
+ nya numret av Misstänkt
+ alla älskar mina nya stövlar. (jag också)
+ Leffe GWs Grisfesten för 18:-
+ 4 timmar kvar av arbetsdagen
+ fina ni som tipsat om musik