fina grejer i stora äpplet, del 3.

Utsikten från hotellrummet på nittonde våningen.

fina grejer i stora äpplet, del 2.

Speglar som talar om vädret utanför. Den här dagen: clouds + warm.

antar att "måttlig mängd" av allt alltid är det bästa, men det är ju inte alls kul att fantisera om.

Vi bestämde oss för att ha en helt datorfri dag idag. Det fungerade till klockan 16. Men fram tills dess hade vi hunnit med att baka kakor, läsa alla delar i SvD, rensa garderoben, möblera om i gardroben, sortera ihop 3 verktygslådor till 2, bli irriterad och sen glada igen, slänga massor av saker, sätta upp en lampa, äta lunch med kakor till efterätt, läsa lite, sätta upp en tavla och dammsuga. Starkt jobbat och läskigt effektivt på en och samma gång. Hur mycket skulle man inte få gjort utan datorn? Men hur jävla trist och oinsprirerande skulle livet vara? Plus att jag skulle vara arbetslös. Trist var ordet.

fina grejer i stora äpplet, del 1.

Parkeringsplatserna.

varning!

Det kommer att bli sketamycket bilder från New York den kommande veckan. Ni som tycker det är dötrist får hålla ut, jag lovar att det finns ett slut (haha rim!).

central park.

ok, amen i ett par timmar.

Tanken var att jag skulle läsa om boken Ok, amen på flyget dit, men det blev inte så. Istället började jag läsa den igen på vägen hem. I efterhand tror jag nog det var det allra bästa, det är häftigt att läsa om en plats och dess invånare när du precis varit där. Första gången jag läste boken var som kurslitteratur (!) i min utbildning. Det var även första gången jag verkligen längtade efter att åka till New York. Lördag morgon tog vi tunnelbanan en station utanför Manhattan, till Williamsburg, och klev rakt in i känslan av en hård förort där två turister verkligen inte passade in. Memorerade områdeskartan som fanns vid tunnelbanan för att slippa behöva fråga någon om vägen. En gata rakt fram, sen svänga vänster och sen borde det typ vara där. Jo. Det var det. Vi svängde runt hörnet och möttes plötsligt av män med tinninglockar, skägg, stora hattar och bönesjalar som vandrade mot oss. Efter ett kvarter till så var vi de enda som inte var chassider så långt ögat kunde nå. Chassidiska män vandrade, inte promenerade eller strosade, åt alla olika håll. De flesta hade med sig en eller två pojkar, antagligen söner. Pojkarna hade självklart tinninglockar och så många andra attribut som möjligt. När vi väl kom därifrån upptäckte vi även hur tyst det var på gatorna. Alla pratade lågmält på jiddish, utan yviga gester. Ibland dök det upp någon kvinna, men inte många. Kvinnorna passade inte ihop utseendemässigt med männen, vilket jag blev förvånad över fast jag läst om hur de klär sig. Dräkter, kjol (knälång) och kavaj, som ser ut att komma från 30-40-talet, ofta mörka pageperuker och någon liten hatt eller sjalett. Vi gick deras huvudgata, Lee Avenue, fram och tillbaka och vi passade verkligen inte in. Blev inte uttittade, chassidiska män får inte titta andra kvinnor än sin fru i ögonen. Istället kände vi oss som några som tittar på apor i bur. Det kändes oförskämt att bara vara där. Vid ett övergångsställe smygfotograferade jag några av dem som stod på andra sidan gatan, inklusive en typisk skolbuss fast med text på jiddish, och jag skäms fanimej fortfarande. Samtidigt är jag glad över att ha bilderna. När Lee Avenue tog slut tog Bedford Avenue vid. Bedford Avenue är kanske den hippaste gatan i Williamsburg. På ett par kvarter byttes alla chassiderna ut mot snygga, coola kulturmänniskor som alla hade likadana hundar. Och de roliga fina caféerna och barerna, såna som bara finns i områden som inte blivit alltför kommersialiserade ännu, radade upp sig tillsammans med vintagebutiker och designerbutiker. Jag köpte en handgjord väska som bara finns i ett enda exemplar samt mitt livs första second hand-fynd - en väska för sjuttio kronor som jag älskar. Kontrasterna! Lördagen i Williamsburg blev den allra bästa dagen på hela resan. Vi avslutade den inne på Manhattan på fantastiska Pastis där vi åt så gott och blev onyktra på ett par öl och en drink. Jag minns inte tunnelbanefärden hem.

hello russia!

Att ha besöksräknare är skitroligt ibland. Idag har någon från google.ru googlat på jag har aldrig varit lyckan, fått detta inlägg som första träff och därefter översatt det till ryska. Det ser rätt kul ut. Tror dock inte att den ryska personen blev nöjd, vad nu än han/hon var ute efter. Annars är "gratis synundersökning" en extremt vanlig sökterm och då hamnar de här. Det känns däremot riktigt fint eftersom inlägget ju faktiskt kan vara till en viss hjälp på traven. Man skulle nästan kunna säga att jag extraknäcker lite som synundersökare, fast ideellt då. Som välgörenhetsarbete ungefär.

hört efter killinggängets föreställning.

- Alltså jag gillar ju inte kultur och så...
- Film är mycket mer på riktigt. Jag gillar inte när de låtsas hälla ut kaffe liksom. Det är inte min grej.
- Nä, det här hade man kunna vara utan.
- Gå på en riktig bra film på bio alltså, det är så jävla roligt!
- Film är ett roligare medie. Teater känns så förlegat. Jag fattar ju att det var kul på typ Shakespears tid, men nu...

Kämpade febrilt med att komma på något vettigt att säga istället för att bara låtsas titta i taket, men det gick bara runt i skallen på mig. Så fort jag kom däifrån kom jag självklart på att jag borde ha lett mitt finaste tillgjorda leende och frågat vänligt Ursäkta, men vad hade du förväntat dig när du bokade en biljett till en föreställning på Dramaten?

ikväll för fyra år sen blev jag nu-är-vi-ihop-upphånglad av K.

Och tur var väl det! Han är nämligen världens bästa.

converse är sisådärsnälla mot fötterna.

Mina stackars fötter! Tyckte de klarade sig okej i New York, kändes aldrig värre än den vanliga tröttheten i fötterna som dyker upp vid vistelser i storstäder. Men på planet hem hände något, retroaktivt. Det jag känt innan blev gånger sjutusen och de har ännu inte återhämtat sig. Är så vansinnigt trött i fotsulorna. Vill inte påstå att det gör ont, snarare känns det som att fötterna är utslitna. Som ett par strumpor med hål i. Inte blev det bättre av att jag invigde mina nya skor igår. Det slet lite på trampdynorna, minst sagt. Men lägligt nog har jag ett outnyttjat presentkort på Centralbadet, så på torsdag morgon får jag och de stackars fötterna pedikyr för första gången någonsin. Längtar. Mycket.

parkerad.

världspremiär!

För första gången i mitt liv har jag köpt ett par högklackade skor. Jag blir 1.90 lång i dessa, men ska kämpa hårt för att inte bry mig om att alla kommer tycka jag är aslång. Skorna är så jävla fina och dessutom sköna på något märkligt sätt, även om jag självklart kommer få ont i fötterna innan jag vänjer mig. Skönheten kommer förhoppningsvis att väga över så att säga. Självklart finns det en baktanke med att plötsligt börja ha klack. Har nämligen bestämt mig för att sluta försöka tvinga på mig själv kjol och klänningar vid festliga tillfällen eftersom det bara inte funkar, jag känner mig mycket sällan snygg. Mest fin bara för att man ska vara det i kjol/klänning. Känner mig alltid snyggast i jeans, och är väl därför antagligen alltid snyggast i jeans. Men det är inte så väldigt spännande att gå på fest i jeans och sneakers eller platta stövlar. Att hitta ett par festpjuck som har låg klack som inte ser ut som något mormor skulle ha är näst intill omöjligt. Men så uppenbarade sig dessa, som jag faktiskt kan gå i utan att behöva hålla mig i väggar och dörrkarmar. Jag ser det ändå som ett slags experiment. Ett snyggt experiment.

gillar att hon har med sig handväskan.

Kan inte sluta titta på den här bilden. Jag gillar den. Mycket! Känns som en magisk kombination av människor. Kommer att missa Skavlan (som verkligen är minst lika bra som alla säger, om inte bättre) ikväll eftersom jag tänker prioritera att dricka lite öl med fina människor. Men får väl försöka pricka in någon repris eller SVT Play helt enkelt.

håll utkik, keep me posted osv etc.

Det var ett jävla tjat från min sida, men ni får stå ut ett tag till och bita i det sura äpplet och så vidare. I alla fall, fick inte bara med mig fina grejer hem utan det verkar även som att jag blev av med lite på vägen. Ett lås till resväskan och ett minneskort till kameran. Puts väck. Ingen aning om var de är. De fanns i New York, nu är de borta. Jag är verkligen inte människan som tappar bort saker, det brukar aldrig hända. Märkligt. Låset är väl skitsamma. Kanske minneskortet också, för det användes aldrig under resan. Däremot var det mitt gamla minneskort som satt i kameran innan vi åkte och jag minns inte om jag rensade kortet. Och jag minns inte heller vad som fanns på minneskortet, oavsett om jag rensade det eller inte. Detta betyder att om minneskortet hamnat i orätta händer och det inte var rensat kan mina bilder spridas för vinden just nu. Typ som kändisarnas privata bilder som hamnar på vift, fast jävligt jävligt light. Minimjölk ungefär. Men ändå!