om en oöppnad förpackning tabletter.
Rensade just vår medicinlåda. Ni vet den där med nässpray, krämer mot onda leder och muskler, plåster, febertermometrar, sju askar ipren och ungefär en miljard tomma förpackningar efter medicin som konsumerats under de senaste tio åren. Innehållet i lådan halverades och plötsligt gick jag från att känna att vi, med tanke på mängden i lådan, rätt ofta är lite krassliga till att inse att vi inte alls har mycket läkemedel hemma. Vilket ju bör vara ett gott tecken. I vilket fall som helst så hittade jag en oöppnad förpackning längst in. En ask antidepressiva medel, utskrivna i mitt namn. Jag har sparat den där asken i sex år. Inte för att jag tror att jag skulle ha användning av den, verkligen inte. Utan som en påminnelse på dels hur illa jag mådde där ett tag, men främst som en ond påminnelse om hur lätt det går att inkassera tabletter. Blir fortfarande förbannad när jag tänker på den där dagen, då jag samlat mod till mig för att äntligen gå till läkaren och berätta att jag mådde fruktansvärt dåligt och inte klarade av att ta mig ur det själv. Hon var snäll. Pratade om mitt namn som var så-å-å-å fint i fem minuter och skrev sen remiss till KBT och ett recept på antidepressiva och ett recept på lugnande. Det tog väl två minuter. Om jag inte hade haft fina vänner som skrek STOPP OCH BELÄGG! när jag hämtat ut medicinen, som berättade att om jag började knapra det där så var det inte bara att sluta, som berättade skräckhistorier, som bad mig att åtminstone träffa terapeuten en gång innan jag öppnade förpackningen. Och jag sa Ja, okej. Min läkare ringde en vecka senare och frågade hur jag mådde. Självmordsrisken ni vet, den där som kan öka dramatiskt vid början av bruket av antidepressiva medel. Jag sa att jag inte börjat äta pillerna än, ville testa det andra först, den där hjälpen utan piller. Hon lät förnärmad och sen hörde jag aldrig ifrån henne mer. Förpackningen öppnade jag som sagt aldrig. Och nu har jag slängt den. Minnas kommer jag göra ändå.
19 kommentarer:
Vad bra att du inte tog dem och klarade dig med annan hjälp. Piller är verkligen sista utvägen och det är skrämmande hur lätt det skrivs ut piller (säger jag som jobbat i branschen och min lön täcks av att folk tar medicin...). Mådde själv uselt år 2003 och ett par år framåt (var egentligen riktigt deprimerad) men tog aldrig några piller, vilket jag är mycket glad för nu.
Starkt jobbat!
Fint inlägg om viktigt ämne.
Skönt att du kunde slänga.
Och för andra kan den där tabletten betyda allt och vara den enda utvägen då inget annat fungerat!!! Tror inte folk proppar i sig tabletter om de inte verkligen MÅSTE och känner att inget annat fungerar. Jag ville verkligen inte börja med antidepp medicin 2004 för det kändes som att jag ville klara upp mitt mående själv utan läskiga tabletter. Men då ingen terapi gav effekt så gav jag upp och började. Jag ville ju inte må så dåligt om det fanns hjälp!!!Och om de inte funkade kunde jag ju alltid sluta...Men de följande åren mådde jag så himla skitbra och kunde börja tackla och ta tag i mina problem på ett helt annat sätt! Jag började KBT som jag äntligen förstod något av och kunde ta in något av. Och bara grejen att jag vågade fara på affären och handla själv utan att drabbas av en panikångestattack! Något år efter jag började med medicinen kunde jag börja trappa ner och hålla mig på en väldigt låg dos. Måste erkänna att det var grymt läskigt när jag skulle sluta helt-jag kunde inte riktigt lita på att jag själv mådde bra. Men som sagt, med mitt nya KBT-tänk gick det finemang och idag är jag GLAD åt att jag tog tag i mitt problem även om det betydde att knapra piller. Det är lixom inte bara skit att äta medicin - om du verkligen behöver! Men du fixade det ju utan - very good for you!
Det finns alltså andra, gladare historier inte enbart skräckhistorier!
Duktiga tjejen & Jenny: Tack!
Lala: Ja, jag menar verkligen inte att antidepp är bara negativt, tvärtom! MIn poäng är att de ses som en förstahandslösning. När jag väl kom till KBT frågade jag om tabletterna och hon sa att många behöver tabletterna för att orka ta till sig KBT och bli bra, men det kräver ju att man börjar med KBT innan piller. Vilket ju du gjorde! Och DET har jag inga problem med. Har vänner vars liv har blivit räddat (bokstavligt talat) av antidepp, men också vänner som precis som jag fick det utskrivet supersnabbt och förklarat som lösningen på problematiken.
Lala - Alltså, vi är helt överrens. Ledsen om det inte framgick.
För många år sedan i ett anant liv ville en läkare också skriva ut anti-depp åt mig... jag vägrade redan där.
Jag har sett och råkat ut för en familjemedlems berg-o-dalbana med antidepp och lugnande och hujeda mig... /Sus
Jaa, erfarenheterna är olika! I min närhet har dessa tabletter mer hjälpt än stjälpt folk. Jag är glad att de finns - sedan finns det såklart mycket man kan diskutera såklart ang. hur lättvindigt de skrivs ut osv!
Jag är också glad att de finns, de hjälper många. Men jag hade börjat äta de där om inte vännerna hade stoppat mig. Jag var så slut och tacksam för att jag äntligen orkat ta mig till läkaren, och när hon säger "ta tabletter och börja sen med kbt" i det utmattade tillståndet är det inte alltid lätt att stå emot. När det presenteras som 1:a-handsalternativet. Men som för dig Lala, när terapin är satt som förstahandsval och den inte räcker, DÅ tror jag det kan göra underverk.
Så bra skrivet!!
Min läkare pratade med mig länge och sa sen att det fanns olika vägar att gå men att hon tyckte att jag skulle prova samtal med kurator några veckor först och sen ev. piller. Det kändes "skönt" att ha den utvägen. Och jag ville gärna ta mig ur det utan piller. Jag fortsatte med samtalen några månader och behövde aldrig pillren. Skönt för mig!
Vilket inlägg. Rakt in i hjärtat.
Jag tänkte kommentera redan första gången jag läste det här, men då satt jag på tåget och så hängde sig min telefon så jag kunde inte. Och nu trodde jag att jag hade det, fast jag inte hade.
Så himla bra inlägg, Egon. Ärligheten går rakt igenom och är som en lite långsam käftsmäll. Det är hemskt med reminders och hemskt hur lätt tablettlösningen tas till. Samtidigt som det ju positivt att du aldrig behövde börja med dom. Det kommer du väl också att ta med dig i minnet?
Åsa - Tack! Och vad bra att din läkare tog sig tid med dig, jag tror det du beskriver är en bra väg (oavsett om man tar piller eller ej)
Colombialiv - Tack!
Linn - Gulle dig. Tack. Och ja, det tar jag med mig. Verkligen! Den tankeställaren jag fick då kommer jag alltid att minnas, oavsett vad som händer i framtiden.
Mycket beror på vilken sorts läkare man går till. Vad jag hört så har de flesta som gått till en "vanlig" somatisk läkare oftast bara fått lite lyckopiller utskrivna. Dom är ju inte utbildade inom psykiatri och vet säkert inte hur man ska tackla det där riktigt. Jag satte mig på psykakuten och fick prata med en psykiatriker direkt. Visst, piller fick jag men också remiss till en kurator som jag gick och pratade med följande 4 år.
Mitt råd är att vända sig till de som vet vad dom pratar om. Man går ju inte till halsdoktor om man har problem med foten.
Det här med att det är fult att gå till psyk måste bort.
Utan dom och mina tabletter som jag måste äta livet ut hade jag inte stått här idag och skulle jag sluta (vi försökte trappa ner dom eftersom jag åt så hög dos) så är kommer jag ta livet av mig.
Det låter kanske väldigt hårt och rakt på sak men det är verkligheten för mig.
Jag fattade att du inte var emot tabletter. Men som jag sa i förra inlägget så tror jag att det beror helt på vilken läkare man kommer till. Jag har faktiskt inte haft några problem med att få hjälp men visst har man hört historier.
Det finns dåliga psykiatrier också. Men man får nog bredare hjälp. Inte bara piller.
Starkt jobbat att du klarade dig utan dem, det ar inte ett latt beslut. Har kompisar som har haft stora problem med att sluta och mycket biverkningar av dem, tyvarr.
Rasande rose: Jag tror du har en väldigt viktig poäng. Kan själv bara utgå från mig själv (så klart), men jag gick till husläkaren. Jag visste inte var jag skulle gå annars - förstod ju att det krävdes en remiss från läkare för att komma snabbt till ngn som kunde hjälpa mig psykiskt. Samtidigt "visste"/tyckte jag att jag verkligen inte var så illa däran att jag ens funderade på psykakuten, eller om ens jag hade en tanke på att det fanns. Tror även det är applicerbart på många sjukdomstillstånd, det ÄR svårt att få experthjälp. Har själv försökt med andra saker, och allt som händer är att man hänvisas till husläkaren och där harvar man 10 gånger innan det går att få en remiss till specialisten. Om ens då.
Emmas bokhylla: Tack!
Säger som Jenny: vad skönt att du kunde slänga!
Men det gör mig verkligen illa till mods att läkare slentrianskriver ut såna här läkemedel, det är ju inte alls så de ska användas!
Johanna: Tack!
Skicka en kommentar