värme.

När jag ringde mamma tidigare i veckan utbrast hon Jag eldar i spisen i vardagsrummet! så fort hon lyfte luren. De har renoverat vardagsrummet hela sommaren och först nu kan de använda spisen/kaminen igen. På åttiotalet, eller kanske i början av nittio, stängde pappa och mamma helt enkelt av elvärmen i huset. Istället eldas det i värmekaminer sen dess, och jag minns inget annat än kalla element. Kaminen i vardagsrummet värmer hela bottenvåningen och vedspisen uppe värmer helt logiskt ovanvåningen. När jag bodde hemma och äntligen fick eget rum (när jag var tretton) var mitt rum det med vedspisen. Ganska mysigt. Lite jobbigt att komma ihåg att elda, för om man (jag) glömde behövde det tändas om och det var tråkigt, men värmen var värt det. Värmen! Den där speciella som bara kan generas av eld. Trots att jag bott tio år i lägenhet med fungerande element saknar jag alltid kaminerna på vintern. I alla fall, eldandet medförde dock lite märkliga saker som då var helt naturliga men i efterhand ploppar upp som komiska. Till exempel att jag inte kunde stänga dörren till mitt rum på vintern eftersom det innebar att värmen inte spreds utanför mitt rum, och det skulle vara lite taskigt mot mamma och pappa i det andra rummet. Det mest extrema var dock att det var helt normalt att en kall vinterdag elda så hårt för att värmen skulle hålla sig så länge som möjligt under natten att det var 32 (!) grader varmt i rummet när jag la mig och 12 (!) när jag vaknade på morgonen. Men det hade man självklart också rutiner på. Ladda upp med dubbla filtar i fotändan av sängen som jag snabbt kunde dra på mig på morgonkvisten då det började bli kyligt, plus att mina kläder alltid låg precis nedanför sängen så jag kunde klä på mig under täcket och sen rusa ner i köket där vi hade en värmefläkt. Och det märkliga är att jag saknar det där. Saknar saknar saknar.