Idag har jag testat om snygg-måndagsklädsel funkar även mot bakfylla en fredag. Resultatet är något osäkert, men jag mår i vilket fall bättre nu än vad jag gjorde innan jag satte på mig kläderna imorse. Alltid något. En timmes jobbande till, sen går tåget mot landet.
Hela blocket håller på att rasa sönder. Ipodsladden fastnar i omslaget och river sönder lite till, samtidigt som den ständigt latenta morgonirritationen växer i magen. Men solen skiner. Trots att knappen i favoritjeansen lossnade med en smäll imorse. Har jag blivit tjock? Tänk om jag helt plötsligt skulle vakna en dag och inse att jag sakta med säkert lagt på mig en hel massa kilon. Utan att jag märkt något. Jag fasar att sådant händer. Törs liksom inte lita på mitt eget omdöme och mina tankar i alla lägen. Min hjärna är nästan som ett djur. Något som inte riktigt tillhör mig, men som bor i mitt huvud och som lever sitt eget liv. Ett djur som behöver uppfostras, matas, stimuleras, nattas och lugnas. Ett arbete alla dygnets timmar. Om arbetet inte utförs kan saker och ting gå rakt åt helvete. Det var riktigt nära en gång. Läkaren stoppade in två pillerburkar i mitt liv och sa Ät! Jag åt inte. Istället inväntade jag hjälpen att tygla hjärnan och det där förbannade djuret som jag aldrig någonsin verkar kunna släppa ur sikte. Hjälpen utan piller kom och med massor av elektroder på kroppen visade skärmen att det mycket väl kunde vara så som jag tror. Att min hjärna är aldrig still. Aldrig vilar. Efter ett tag hjälpte hjälpen. Det hjälpte! Men jobbet kommer aldrig att kunna slutföras. Jag måste ständigt mata, natta och trösta hjärnjäveln. Och tvinga den på toa för att skita. Men när anteckningsblocket som alltid ligger i väskan inte blivit använt på veckor eftersom det nästan rasar sönder och enbart väcker ilska är det dags att köpa ett nytt. Ett fint. Kanske på Matton. Eller Bookbinders Design. Den här gången ska jag vårda blocket. Så att det inte ligger oanvänt i väskan och låter all skit stanna i hjärnan istället för att hamna på papper. Och så behöver jag ett par nya jeans.
Igår hade jag en livskris i ungefär en timme. Mitt liv är tråkigt, inga vänner gillar mig egentligen, vad ska jag göra med resten av mitt liv, var ska vi bo om fem år och så vidare. Ni vet hur det är. För att bota skiten satte jag mig på sängen och bläddrade i nya Elle som jag unnade mig dagen före. De hade ett reportage där Unicef var inblandat och det fanns en faktaruta som påpekade att det går utmärkt att vara världsförälder för bara 100kr per månad. Det visste jag ju sen tidigare, men jag har aldrig omsatt tanke till handling. Så jag gick raka vägen till datorn och anmälde mig. Autogiro med 100kr per månad. Det har du också råd med. Anmäl dig här.
Nog blev det shopping allt. En gigantisk påse med tyg och polyestervadd till den blivande sänggaveln. En body med en bondgård på och en träningsdress (vad absurt det känns att skriva träning om något som ett två månader gammalt barn ska ha) till den finaste lillkillen i världen som förhoppningsvis besöker oss i helgen. Min privata fina kille köpte ett presentkort på Kreatima från oss till pappa som snart fyller år. Och så en hel del till mig själv såklart. Två linnen, en scarf och en dyr tröja. Den dyra tröjan var äckligt snygg och de två butiksbiträdena sa i kör att jag måste köpa den gröna. Så jag köpte den gröna. Tycker egentligen inte om att shoppa så mycket som jag gör nuförtiden. Lögn. Jag älskar att shoppa såhär mycket! Framförallt eftersom det krävs ganska mycket shopping för att det ska ge ett skräckinjagande avtryck på kontot. Är dock livrädd för att allt ska gå överstyr, så nu ska jag snåla ett tag. Typ tills jag får lön på tisdag. Då vill jag köpa den här lampan.
Det var fredagskänsla på jobbet redan igår. Jag har dock mycket kvar att göra, som vanligt. Upplyftande är dock att jag kasserat in löneförhöjning samt en veckas extra semester. Plus att jag hittade det bästa skälet till att inte använda översättningsverktyg av typen Babel Fish:
”New York City (som ge någon ett smeknamn den stora Apple) är hemmet av tider kvadrerar, New York det Stock utbytet och plaggområdet. Dubbat med dyrt shoppar, och Broadway och av Broadway theaters och kulturella venues, New York City är hemmet till Rockefeller centrerar och Rockettesen. Många knyter kontakt televisionen posterar framläggas direkt från olika studios, den inklusive lördagnatten direkt som har luftat efter 1975. Berömda tourist dragningar är statuen av Liberty och den Ellis ön. News York City baseballlaget är New York Yankees. ”
Nu ska jag försöka jobba undan det värsta och sen ta en shoppingtur på stan. Det är jag värd.
Har nog sagt det förr, men att laga mat är inte min starkaste sida. Därför känns det stort att jag nu för andra gången har en köttfärslimpa i ugnen. Att laga köttfärslimpa är otroligt lätt, men det känns avancerat och imponerar lätt på andra. Den här gången har jag vågat mig på att slänga i lite färska kryddor (basilika och timjan, det är så långt jag vågar sträcka mig) samt vitlök. Min matlagning avancerar! Om 50 minuter är det klart och när vi ätit den utsökta limpan ska vi smaka på chokladbollar en liten bit bort plus spela Settlers. Såklart. Men nu ska jag sluta spotta ur mig inlägg och sätta på vattnet till potatisen istället. För jag kan numer även koka potatis.
Ps. Spelade Guitar Hero för första gången i fredags. Jag var ganska duktig och därför var det fantastiskt roligt och nu vill jag också ha ett Guitar Hero. Tack.
De senaste två jobbveckorna har slitit hårt på min stressnerv. Har ingen annan att skylla på än mig själv, men jag är fortfarande en rookie när det gäller vissa typer av situationer som uppstår i jobbsammanhang. Påsken är efterlängtad. Vi ska bara vara hemma. I fyra dagar. Vi har inte varit lediga hemma mer än två dagar i taget sen vi flyttade in, för snart ett år sen. Apropå att inte vara hemma så bokade vi i fredags ännu en resa för ungefär inga pengar alls. Börjar minst sagt ta igen allt det där jag aldrig reste under min uppväxt. I december var det Paris, i februari Berlin, i maj blir det Wien och i juni Italien. Till hösten blir det förhoppningsvis en resa längre bort än bara Europa. Så ur ressynvinkel är mitt jobb perfekt. Det är bra på många andra sätt också, men just nu önskar jag att det inte var måndag imorgon.
Har aldrig gillat Radiohead. Någon låt här och där har varit bra, och jag kan förstå de som gillar dem, precis som jag kan fatta att folk gillar Bob Hund. Men i mina öron har det bara låtit mer eller mindre illa. Så hamnade konstigt nog Radioheads senaste skiva på min ipod. Gav det en genomlyssning. Det är en dryg vecka sen, och sen dess har jag lyssnat på skivan minst två gånger per dag. Det känns hårt att erkänna, men jävlar vad bra det är. Reckoner är skivans höjdpunkt, utan att jag fast forwardar förbi någon av de andra nio. Måste kanske lyssna på alla deras tidigare skivor igen, för att se om jag bara haft dålig musiksmak ända fram tills nu, eller om det här är ett undantag från Radioheads sida. Hoppas på det sistnämnda. Annars får jag skämmas.
Att måndagar är idiotiska dagar är sedan länge allmänt känt. Min fina kille har dock kommit på något som kanske inte är en komplett lösning, men ändå en ljusning: Alltid klä upp sig på måndagar. Jag har testat det i en månad nu eller så, och det funkar faktiskt. All skit som händer känns lättare när man är sådär extra vardagssnygg. Idag har jag t ex en mörkblå tunika med små vita blommor på, blå jeans från Replay och skorna. Tog fem minuter extra att sminka mig imorse och gick lugnt till tunnelbanan för att inte svetta ner kläderna redan klockan 07.35. Jag är snygg och känner mig snygg. Ni är välkomna att testa detta själva, men var aktsamma och missbruka icke! Att vara extra vardagssnygg alla dagar i veckan funkar liksom inte, då försvinner ju både extra och snygg och du är tillbaka i samma träsk som vanligt.
Min bärbara dator jag köpte för 800 spänn har stått vid min sida genom blod, svett, tårar och en och annan halv matlåda utspilld över tangenterna. Men nu är det fanimej slut med kärlek. Jag hatar den här mackapären. Batteriet är så dåligt att det hinner dö under den korta tid det tar från att trycka på datorns on-knapp, hämta strömsladden i rummet bredvid och koppla in strömsladden. Det går inte att ta den med sig eller sitta med den i knät på grund av tyngden. Datorn har en usb-port. 20gigs hårddisk. Det kan man visserligen tänkas lösa med hjälp av en extern hårddisk. Jag har en extern hårddisk. Men den kopplas in via usb, och den usbport som finns är upptagen eftersom datorns egen musfunktion är vansinnigt dålig och jag måste använda en usb-mus. Så då har jag en usb-hubb. Men då går det istället otro-ho-ho-holigt sakta att utföra minsta lilla grej. Allting annat går också segt, sakta och skakigt, oavsett om hubben är inkopplat eller icke. Surfa börjar bli smått omöjligt. Därför använder jag inte min dator speciellt ofta, fast den egentligen är min viktigaste pryl. Men idag slog jag på den. 120 mail plockades hem från webbmailen, mitt virusprogram hade slutat fungera eftersom jag inte uppdaterat det i tid samt att en av ctrl-tangenterna hade hakat upp sig. Tänk vad jag skulle kunna producera text om jag bara hade en okej bärbar dator. För den här datorn är så jävla kass att den inte ens borde få kallas för dator.
Det är något fel på mig och min matsmältning, ämnesomsättning, mage, tarmar eller något liknande. Jag vet inte exakt vad, men det innebär bland annat att jag ibland kan gå från att inte vara hungrig till hungrig inklusive kramper i magen och yrsel på ett par sekunder. Så var fallet igår när jag kom hem från jobbet. Grymtade åt K att jag var så hungrig så jag knappt orkade stå upp. Hasade mig in på toaletten för att byta kläder, ett knappt genomförbart uppdrag i mitt tillstånd. När jag kom ut satte K en macka i näven på mig och skruvade upp volymen på stereon. Två tuggor och en halv minut senare dansade jag omkring i lägenheten till låten jag aldrig hört förut och tyckte livet var bra fint igen. Idag var jag tvungen att undersöka vad det var för musik som gjorde mig till människa igen (mackan kan få lite cred också). Chemical Brothers - The Salmon Dance. Fantastisk låt. Fantastisk video. Se och bli lycklig.
Såna här artiklar gör mig så lycklig. Jag vill trycka upp flygblad och dela ut till varenda kotte och stå och skrika valda delar i megafon. Som att antalet ungdomar dömda för dödligt våld minskar men strängare straff döms eftersom opinionen kräver det – utan diskussion. Ibland tycker jag det är synd att jag bara var 19 när jag läste kriminologi. Hade jag gjort det nu hade jag fortsatt med både b och c-kursen. Minst. Men då hade jag visserligen inte suttit här med ett jobb som jag bara kunnat drömma om när jag var just 19.
För andra gången någonsin har jag bakat bullar. Använde färdig mix den här gången också, men jag känner mig duktig i alla fall. För det tar ju lå-å-ång tid att baka oavsett och det är snorsvårt att skära rullen till bullar. Det blir ju platt och inte alls så snyggt som proffsen gör. Men så är de ju experter också. Synd att det bara blir en tjugo bullar per gång, vi har redan fått ransonera. Ätit sex stycken, fryst in sex stycken (K protesterade mycket starkt) samt sparat åtta tills imorgon kväll då det är Settlerskväll med latte plus två bullar var på menyn.
