best of 2008.

6 januari.
Som exempel har jag nyss använt mig av purjolök i en maträtt för första gången. Vi gör färsk aborrfilé i ugn med purjolök och grädde (det är nog första gången jag använder grädde också) samt potatis till det. Potatis har jag kunnat koka i ett par månader nu.

21 januari.
Granen Gurra är död.

6 februari.
Vi stod som sex fågelholkar i hallen hemma hos den schweizertyska familjen. De bodde så nära den norska gränsen att C fick ”Välkommen till Norge”-sms från mobiloperatören. Vadå köra själva? Vi skulle ju alla trängas i ett enda hundspann, under en jättefilt, och bara njuta i några timmar? Nejnej, jättetråckigt! Nej. Köra helt själva. Varsitt hundspann.

7 februari.
I lite drygt två veckor har jag varit faster. Imorgon ska faster, och fabbo K, äntligen få träffa den lilla människan. Den lilla människan är en han och går än så länge under namnen Killen, Kaninen, Knyttet och Grabben. Vi har köpt en gigantisk gosedjurskanin som Killen/Kaninen/Knyttet/Grabben kommer att gilla bäst om några år. Det gäller att tänka långsiktigt. Jag älskar dem redan nu. Båda.

18 februari.
Berlin var solsken och isande kyla. Vi bodde fyrstjärnigt vilket var likamed sneglande pensionärer vid den magnifika frukosten.

20 februari.
När kommer guldklimpen? Blir det en kille eller tjej? Vad ska guldklimpen heta? Blir det ett släktnamn eller något galet så som "Månskära"? Kommer guldklimpen att ha defekter som vi inte kunnat förutse men blir tvungna att älska? Kommer guldklimpen att ha oanade talanger som gör oss stolta? Kommer guldklimpen att fylla hålet efter Gurra? Spänningen är olidlig.

10 mars.
Att måndagar är idiotiska dagar är sedan länge allmänt känt. Min fina kille har dock kommit på något som kanske inte är en komplett lösning, men ändå en ljusning: Alltid klä upp sig på måndagar.

26 mars.
Min hjärna är nästan som ett djur. Något som inte riktigt tillhör mig, men som bor i mitt huvud och som lever sitt eget liv. Ett djur som behöver uppfostras, matas, stimuleras, nattas och lugnas. Ett arbete alla dygnets timmar. Om arbetet inte utförs kan saker och ting gå rakt åt helvete.

1 april.
Igår trodde jag på allvar att en 19-årig fotbollsspelare var tre år yngre än mig. Tills jag såg faktarutan i tidningen att födelseåret för honom var -88. Då blev jag lite rädd. Inte för att jag är två gånger de år jag trodde att jag var äldre, utan att jag själv såg mig som 22-23. Jag vet ju mycket väl att jag snart är 26. Är det här början på åldersnoja? Har aldrig haft åldersnoja och vill aldrig ha det. Fan.

30 april.
Idag är det exakt 10 år sedan jag var full för första gången.

11 maj.
Wien är pampigt och vänligt på samma gång. Schniztlarna är skitstora, ölen lite billigare och gratisfestivalerna är verkligen gratis utan avspärrningar eller vakter.

18 maj.
Jag är jävligt lat. Det är inget att hymla om, utan bara att konstatera fakta.

9 juni.
45 minuter senare kastar jag mig in i lägenheten och hinner dra en halv suck av lättnad då nycklarna till den låsta resväskan ligger väl synliga precis innan för dörren. Tar dem och springer till taxin som hunnit vända, kastar mig in i bilen genom dörren som K öppnat i förberedande syfte. Chaffisen kör iväg samtidigt som jag stänger dörren och han utbrister Ni kan kanske hinna! Vid tunnelbanestationen strax utanför tullarna släpper han av oss och ropar Lycka till! när vi springer mot tunnelbanan.

15 juni.
När vi kom till vingården bland bergen hade regnet precis uppphört, och solens strålar gav ett närmast tropiskt klimat när vi traskade omkring under vinrankorna med vinglaset i högsta hugg. Vingårdsmästaren och hans medarbetare hade utarbetat ett smått fantastiskt sätt att få gästerna att köpa med sig många vinflaskor: obegränsat med vin. Inte några flarror som man själv får hälla upp ur, utan medarbetare som konstant fyllde glaset, oavsett hur mycket eller lite du druckit. Jag höll en vattenflaska i handen och fick onda ögat eftersom det tydligen inte var ok att kombinera dryckerna. Vi kom därifrån med sju flaskor vin. Plus mamma och pappas åtta. Somnade på bussen hem. Klockan 19.

10 juli.
En kväll var vi på Dans Le Noir? där allt är svartare än svartast och servitörerna blinda och du måste äta med händerna eftersom det du stoppar i munnen inte är en gaffel full med mat utan en kniv med ett riskorn. Jag höll krampaktigt i mitt vinglas och försökte att inte tänka på CSI-avsnittet där någon blir mördad just på en sådan restaurang.

15 juli.
När gästerna väl gått hem fick jag ropa in min kille, eftersom han stod på parkeringen i kalsonger och försökte locka till sig grannarnas katt.

22 juli.
Vi hittade 75 euro igår.
I brevstället.

26 juli.
Började snyfta när jag ledde cykeln uppför mördarbacken mot stranden eftersom jag inte visste om döden skulle inträffa på grund av illamående eller näringsbrist eller solsting. När vi kom fram till badplatsen förklarade jag kort och koncist för alla inblandade i sällskapet att jag inte tänkte prata så mycket idag. Placerade min kropp försiktigt på handduken jag lagt i skuggan och la ett klädesplagg över huvudet.

18 augusti.
345 olästa mail. Inte ett enda spam.

11 september.
Något man lär sig som förkyld är att omgivningen anser att nässpray är en dödssynd.

14 september.
En människa utklädd till igelkott står och dirigerar trafiken och folk parkerar på de mest innovativa sätt man kan tänka sig.

21 september.
Men jag undrar om jag också ska ha panik? Eller hur jag ska agera? Ska jag börja gömma cash under huvudkudden istället för i fondspar? Eller bidrar jag till eländet om jag plockar ur mina slantar ur sparandet? Jag fattar inte. Vad ska jag göra? Kan jag hjälpa till på något sätt? Dra mitt strå till stacken. Eller kan jag kanske bara gå omkring och vara lite smårädd och vilse fram till 2012 nu?

30 september.
En sex timmar lång katamarantur i Medelhavet, inklusive bar, egen kock och bad från båten i en fantastiskt liten bukt.

6 oktober.
Ni vet den där omänskliga deadlinen? Den blir ju inte mindre omänsklig av att taket rasar in över ens arbetsplats. Bokstavligt talat. Hade jag suttit på min plats när det hänt hade jag varit på sjukhus nu.

23 oktober.
- Men asså, Skåne är liksom ingen stad.
- Nähä, vad är Skåne då?
- Men typ, Malmö är en stad.

11 november.
Gamla Bettan visade plötsligt ett nytt val när jag skulle att stänga av henne: Hibernate istället för Stäng Av. Frågade K om han visste vad Hibernate betydde. Det visste han inte. Vi frågade tyda.se. Hibernate betyder övervintra. Min dator vill alltså att jag ska övervintra henne. Hon vill gå i ide. Fyfan. November slår mot alla.

29 november.
Det är en 42 tum stor tjock-tv. Med andra ord gigantisk. Liknar mest ett mindre berg eller en friggebod. Just nu står den i hallen, vilket betyder att det knappt går att ta sig in eller ut från vår lägenhet.

4 december.
75% risk för rotfyllning.
Kostnadsuppskattning: 5000 SEK

14 december.
Även om den kräver mycket av läsaren var den fantastisk och lägger sig liksom i hjärnan som en kompis som både gör en glad, ledsen, äcklad, fascinerad och fylld av kärlek till Indien (fast jag aldrig ens besökt landet).

18 december.
I måndags var jag okejsnygg. Jag var snyggsnygg i tisdags. Okej igår. Snyggsnygg idag. Lär vara okej imorgon och snyggsnygg på lördag. Fortsätter detta innebär det att jag är snyggsnygg på julafton men bara okej på nyårsafton. Dock snyggsnygg på nyårsdagen.

onödigt vetande om egon, del 4.

Om jag mot förmodan skulle befinna mig på en plats där det är så varmt att jag inte fryser (bubbelpool, bastu, varmvarm dusch eller med plus tjugoåtta grader eller så) så är kroppen så ovan vid värmen att jag istället svimmar. Opraktiskt.

ice age.

Jag fryser mycket. Nästan överallt och hela tiden. Sover med strumpor, älskar mina fleecetröjor (har flera för olika behov), är beroende av mina tofflor året runt och lycklig över att K alltid är varm som ett element. Självklart har jag även förfrysit både fingrar och framförallt tår rejält flera gånger med biverkningar som jag kommer att ha resten av livet. Min näsa fungerar än så länge fint och extraknäcker som termometer, för om jag fryser men nästippen inte är kall så fryser jag "bara". Däremot så vet jag att temperaturen i rummet är låg om nästippen är som en isbit. Emellanåt väldigt praktiskt. Någonstans där näsan ofta är kall är på jobbet. Nu när vi varit reducerad styrka i mellandagarna har det varit extraextra kallt. De som sitter vid fönstret har haft jackorna på sig. Själv har jag haft dubbla långärmade tröjor och halsduk och ändå blivit så stel i fingrarna att jag inte velat skriva för att det varit så besvärligt. Idag gick jag därför och köpte en liten vetevärmare (fast den här hade körsbärskärnor) som kommer att göra mitt liv bättre och bli en bra kompis. Bästa kompis är jag redan med den stora vetevärmaren som jag har här hemma och som just nu värmer min nästipp.

havet.

skogen.

högen med olästa blir bara större och större.

En och annan bok låg i paketen, som vanligt. Gomorra, En halv gul sol, Att tro på Mister Pip, Alentejo Blue, Den osynliga väggen, samt lite facklitteratur (om myter och måleriets historia) samt en bunt med dublettböcker från brorsans bokhylla (John Grisham mfl) samt väääldigt mycket pengar i presentkort på Akademibokhandeln. Plus att jag har ett annat presentkort på adlibris sen tidigare. Haha!

landet.

god jul!

Två resväskor, en ryggsäck, två axelremsväskor och två stora påsar med julklappar. Imorgon lämnar vi av ungefär en påse med julklappar här, får med oss en ny och åker till nästa hem. Där stannar vi en natt innan vi åker till det tredje hemmet. Sen åker vi tillbaka till det andra hemmet. Tanken om att hyra en bil borde rimligtvis ha slagit oss lite tidigare. Men elakheterna som våra stackars kroppar får utstå genom allt kånkande och sittande i timtals på obekväma bussar (på en av bussarna på vägen hit hamnade vi dessutom bakom en person som uppskattningsvis duschade senaste vid julen 1994, smått jobbigt att inte kunna andas ordentligt på en och en halv timme) tas väl igen genom att vi är miljövänliga. Men nästa år blir det fanimej en bil. Eller bara julklappar i kuvert.

hejdå världens finaste julklapp.

Hata apple. Hata. Hata hata hata. Jag har lagt ner en oändligt massa timmar på att göra en fotobok över vår resa till Italien. En julklapp till mamma och pappa. Det var 1591 foton från början, jag fick ner det till ca 100. Har redigerat, ändrat, pysslat, svurit och verkligen kämpat för att göra det fint. Det blev helt fantastiskt tjusigt. Vi beställde den SJU dagar före utsatt ”sista dag att beställa för att få leverans innan jul” för att vi visste att vi behövde den senast idag. Vi har fått bekräftelser och information via mail om att det bara skulle ta 1-4 arbetsdagar kvar innan den kommer. Idag har det gått 7. Idag fick vi ett svar från apple om att oh, sorry, men ni har fått fel information, det tar tio (10!!!) dagar innan ni får den. Jag vill gråta. Det var den finaste julklappen. Kanske någonsin.

Ps. Och nåde den jäveln som säger något om att det ju går lika bra att ge julklappen i efterhand.

onödigt vetande om egon, del 3.

I måndags var jag okejsnygg. Jag var snyggsnygg i tisdags. Okej igår. Snyggsnygg idag. Lär vara okej imorgon och snyggsnygg på lördag. Fortsätter detta innebär det att jag är snyggsnygg på julafton men bara okej på nyårsafton. Dock snyggsnygg på nyårsdagen.

onödigt vetande om egon, del 2.

Jag har kommit över kanske världens bästa smoothierecept.

Smooooooooooothie (för två personer)
1 Banan
1/2 Mango
2 msk linfrö
2,5 dl kallt vatten

nästan lika men inte samma.

Idag har aftonbladet några artiklar om Thomas Quicks brott han begick innan han började erkänna en hel drös med mord. Men tyvärr blir det som vanligt lite galen vinkling. Jag kan förstå att offret John inte tycker att det som händer nu är behagligt, eller att dokumentären var speciellt trevlig för honom att titta på och att han tolkar det som att många vill framställa att Quick är from som ett lamm. Men det är ju egentligen inte det som är det uppseendeväckande i det här. Det är inte specifikt huruvida han begått morden eller inte som bör vara i fokus, utan om det gick rätt till när han blev dömd med tanke på alla dessa underliga omständigheter som nu har fått väldigt mycket uppmärksamhet. Det är det som ska granskas i första hand. Självklart hör det ihop, men är ändå otroligt viktigt att hålla isär för att kunna få ut något vettigt ur den här sörjan, och för att kunna förbättra det som gått galet. Om nu något gått galet.

min nya hobby.

Kan knappt påpeka nog hur makalöst intressant hela Quick-grejen är. Dock inte för att det är självklart att Quick plötsligt talar sanning, för som flera påpekat behöver hans nya uttalanden granskas precis lika noggrant som hans tidigare erkännanden. Dessutom tror jag att det kan vara bra att ha i åtanke att Quick faktiskt har begått grova brott som han blivit dömd för, redan innan han började erkänna en nästan oändlig mängd mord. Sållar man lite bland sensationsjournalistiken går det dessutom att hitta riktigt intressanta kommentarer och vinklar. Så som denna, som dock inte verkar finnas på nätet utan enbart i den tryckta upplagan av SvD:
"Straffrättsexpert Håkan Westin är skeptisk till de metoder som används i dokumentären där Quick tar tillbaka sina erkännanden. 'Reportern menar att Quick blev styrd av folk inom utrednings- och vårdapparaten, men sedan använder han samma metoder som han kritiserar vården för', säger Westin"
(citat från SvD).

I väntan på nästa avsnitt av dokumentären så roar jag mig med Leffe GW-citat:

”…Han har ju fan fått dubbel dödlig dos av psykofarmaka i samband med förhör och rekonstruktioner. Det är ju fullkomligt jävla häpnadsväckande…”

"Och sedan har han utsatt offrens anhöriga för stor skada, nämligen när Thomas Quick berättar att han har ätit upp deras barn och så vidare. "

(båda citaten från Aftonbladet)

önska din favoritlåt och hjälp en människa på flykt på samma gång.

Ni lyssnar väl på Musikhjälpen och önskar låtar? Pengarna går till människor på flykt. Finfint initiativ tycker jag. Dessutom är det roligt att lyssna på (samt titta på, om man nu skulle vara så lyckligt lottad att man kan titta på tv på dagtid). Undrar vilken låt jag ska önska? Kan icke bestämma mig. Finns i vilket fall ingen anledning att inte önska åtminstone en låt. Femti spänn liksom, det har alla som har en dator råd med. Faktiskt.

Ps. Önska via nätet eller via sms.

onödigt vetande om egon, del 1.

I fredags åt jag en tunnbrödsrulle för första gången i mitt liv. Det var gott.

men när kommer uppföljaren?

Läste ut tegelstenen Shantaram i veckan. Det tog mig bara ett par veckor plus två månader samt fyra månaders uppehåll däremellan. Även om den kräver mycket av läsaren var den fantastisk och lägger sig liksom i hjärnan som en kompis som både gör en glad, ledsen, äcklad, fascinerad och fylld av kärlek till Indien (fast jag aldrig ens besökt landet).

Har hittat några youtube-klipp från när författaren håller något slags föredrag. Det är hans osannolika liv som är ramberättelsen för boken, och karln verkar vara en sjujävla historieberättare. Rekommenderar verkligen att åtminstone se de första två klippen här nedanför. Om du inte blir sugen att läsa boken efter dessa bör du nog inte göra det heller. I annat fall går det utmärkt att se alla fem klippen, de avslöjar inga hemligheter som förstör läsupplevelsen. För oss som redan läst är det en fin flashback.





Del 3, del 4 och del 5.

missa inte!

Ikväll kl 20 sänds del ett i dokumentären om Quick, den som bland annat gett upphov till skriverierna om att alla erkännanden bara var hittepå.

man kan ju inte annat än älska min kille.

02.00 Smiter från festen. Vansinnigt trött. K vansinnigt festsugen och stannar kvar.

03.00 Kommer hem. Ringer K och meddelar att jag lever och är hemma. Han berättar att han nog tar en tidig tunnelbana hem imorgon bitti.

04.00 K ringer och berättar att han nog tar en tidig tunnelbana hem imorgon bitti. Igen. Samt att han försöker gifta bort Torgnysdotters mamma.

06.00 Torgnysdotter ringer och meddelar att K somnat på deras soffa, bara så jag vet.

09.00 K smsar om att han är på väg hem.

09.03 K smsar att han älskar mig.

10.00 Han kommer hem och dundrar ner i sängen.

12.45 Frågar K om han vill ha frukost. Han väser Vatten! till svar.

14.00 Inget ljud från sovrummet.

14.35 K struttar från sängen till soffan och muttrar Måste äta grekiskt. Du cyklar och hämtar? Aj, träningsvärk i hjärnan. Läsk.

14.40 Han rostar bröd. Tror jag. Sex mackor kan man äta!

jippie! tjoho! haha!

Friggeboden aka jättebäbisen aka tv-apparaten HAS LEFT THE BUILDING!
Jag körde min utstakade taktik hela veckan. Det vill säga ignorering av vår nya familjemedlem förutom när apparaten kom på tal och då pratade jag om den som om det redan var bestämt att den inte passar i vårt hem, dock utan övertydlighet och tjat. Man kan säga att det funkade. När jag kom hem från dagens träning satt två bakfulla karlar i köket, varav den ena på fullaste allvar tyckte att den andra skulle ta friggeboden med sig i den förstas bil. Efter lite falukorv och makaroner gjorde de plötsligt slag i saken och baxade ner jätteklumpen till bilen. Det sista jag hörde innan de stängde bildörren var Jävla tv att vara tung! Jag tackade dem. Livet är bra fint emellanåt.

urban finns alltid vid min sida.

Alla är så snälla. Tack. Men. Nu när jag kanske kanske börjat lugna mig något lite gällande rotfyllan (haha) efter allas berättelser har ångesten och oron påbörjat sin flytt till något annat. Som vanligt. Såklart. Men bara tre tänder bort. Där bor nämligen en visdomstand som nyligen växt upp. Den har inte riktigt rättat in sig i ledet och pekar lite utåt. Efter gårdagens tandslipning (för att undvika bettskena) har det jag anat blivit än värre – jag biter mig själv i kinden hela tiden. Antar att en lösning på problemet är att rycka tanden. Inga problem. Om jag nu inte hört en halv miljard skräckhistorier om att dra ut visdomständer just i underkäken. Kul. Hjärndjuret Urban är fan inte att leka med, han ger sig ju aldrig. För ett halvt sekel sedan hade jag garanterat varit Hon som har problem med nerverna.

dessutom kostar spektaklet som en weekend till London.

Grät på vägen från tandläkaren till tunnelbanan samtidigt som jag snörvlade i mobilen med K. Snyftade på tunnelbanan till jobbet. Googlade på rotfyllning tills jag sögs in mot alla hemska världen-gick-under-och-jag-blev-ruinerad-historier då jag var tvungen att sluta. Skrev på msn till J om min rotfyllnings-skräck, fast hon sitter en halv meter bort från mig. Inledde med Prata inte om det här högt för då börjar jag gråta. Skrev med brorsan som gjorde en rotfyllning förra året, och för honom hade det gått bra. Han hade dock fått be dem att hålla käften om vad de praktiskt sysslade med när de rotfyllde eftersom han annars riskerade att svimma. Ringde mamma under julklappshoppingen efter jobbet. Stod i bokhandeln och fajtades med tårjävlarna när jag återigen berättade om den 75 procentiga risken och att det på riktigt kändes så obeskrivligt hemskt att jag inte ens förstår själv varför jag är så rädd för något som tydligen inte ens ska göra ont. Bara vara skitdyrt. La på och fortsatte leta efter en målarbok med bilar när en bekant röst bad tjejen i bokhandeln om en speciell almanacka. Det var tandläkaren. Jag vände på klacken och gick. Ringde pappa som rotfyllt fyra, kanske fem, gånger. Gjorde inte ont sa han. Men var lite Eh, ja, alltså, liksom, de måste ju köra med filar och grejer ner i roten när de dödat nerven för att slipa till kanalen. Och jag fattade exakt vad han menade samtidigt som jag rös i hela kroppen med lite extra betoning på den tanden som kanske ska rotfyllas. Den som jag aldrig någonsin haft problem med förrän efter klockan 08.15 imorse.

Ps. Det positiva med den här hösten är att jag lärt mig gråta 1. bland folk utan att det märks och 2. utan att mascaran rinner.

tandläkarbesök.

75% risk för rotfyllning.
Kostnadsuppskattning: 5000 SEK


Kvällen den 7e januari kommer jag troligtvis att ta lugnande för andra gången i mitt liv. Tredje gången kan bli morgonen efter, strax innan en av mina värsta mardrömmar inträffar.