tyckte det var lite väl mörkt hos alla grannar.

Imorgon kommer han vakna tidigt sa K igår innan vi somnade, så när jag vaknade av en bebiskropp som klängde på min fast det fortfarande var mörkt ute så var jag ändå relativt beredd. Det var min morgon att gå upp, så jag sneglade på klockan (06.27), gav F några leksaker som han fick leka lite med i sängen medan jag försökte vakna till. Bytte blöja, klädde på mig, tog med F ut i köket och sa godnatt till K som somnade om. Satte på radion och hörde att det inte alls var P3 på. Så himla märkligt? Vi lyssnar alltid på P3. Jag började ratta på radion (vi har en där man rattar in frekvensen, väldigt old school och hur härligt som helst). Hur jag än försökte så fick jag inte in P3. Blev lite orolig, han tänka att någon kanske bombat radiohuset i Stockholm och P3 blivit utslaget (så jävla ologiskt resonemang?) så jag skulle kolla Aftonbladet om det stod något där. Då ser jag att min telefon börjat visa helt fel tid! 05.55! Här blev jag orolig på riktigt. Kärnvapen som slagit ut P3 och fått iPhones att visa en annan tidszon? Mycket möjligt.

Sen kollade jag på vår väggklocka och insåg att klockan faktiskt var 05.55 på riktigt. Att vi varit vakna sen 05.30, att jag måste ha trott att femman var en sexa när vi vaknade. Att det var nattprogrammet på radion, det som delas mellan flera kanaler. Stormade tillbaka in till K som somnat om inne i sovrummet och vrålade Men klockan är ju bara sex på morgonen!!!! Och K svarade sömnigt att han väl tyckte jag hade verkat lite väl munter när vi klev upp.

Vi sov förmiddag klockan 07.45. Sen drack jag kaffe. Jättemycket kaffe.

bättre förbannat jävla skitsent än aldrig. ok? ok!

För tillfället är F ganska tidskrävande. En bebis är ju rätt tidskrävande generellt, men eftersom han kryper, står, klänger, river, sliter, tuggar på precis allt som finns i hans närhet och dessutom är snabb som vinden går det inte att lämna honom med blicken mer än några sekunder åt gången. Bokstavligt talat. Vi ler lite och tänker att detta är en fas (snälla säg att det går över?). Det betyder i alla fall rent praktiskt att om något ska bli gjort, måste vi nästan vara två. En kollar F, en gör det som behöver göras. Det fina i kråksången är att när man väl är två blir den som ska göra något så SJUKT effektiv. Schwosh swoosch säger det och så är något klart. Igår till exempel, då sydde jag upp våra sovrumsgardiner på en timme. Helt jävla otroligt faktiskt, framförallt med tanke på att jag knappt sytt på en symaskin på tjugo år samt att vi bodde i vår förra lägenhet i sju år utan att sy upp en enda gardiner. Och innan dess så bodde jag själv i en lägenhet i sex år utan att sy upp någon gardin.

Ja ni fattar, igår inträffade ett mirakel. Typ.

långa ärmar! fanfarer! hurra!

Hur har det gått med min jakt efter en vinterjacka med långa ärmar undrar ni? Bra! Häromdagen var min mamma i Stockholm, bland annat för att hålla koll på F medan jag rände runt i butiker och provade vinterjackor. Det är liksom en vansinnig mängd jackor som måste provas för att hitta en som passar en smal kropp med absurt långa armar. Och jag har då inte ens något direkt preferens gällande pris, jag behöver bara ha en jacka som passar.

Och vet ni, jag hittade en! Denna. Den är lång, lång i ärmarna. Mycket längre (det vill säga två-tre centimeter, men måtta två-tre centimeter på din egen arm så ser du hur stor skillnad det gör) än andra modeller i samma märke eller vilken annan jäkla vinterjacka som helst som också ska vara lite praktisk. För jag har ju blivit vuxen nu och letar inte uteslutande efter något som är svinsnyggt utan snarare något som passar och som är praktiskt. Det är denna. Kommer ej vinna något modepris men jag kommer vara varm och trivas i en jacka SOM HAR LÅNGA ÄRMAR.

Vet faktiskt inte om jag någonsin haft en vinterjacka som passat så bra i ärmarna? Detta är alltså något unikt. Känner mig lite lycklig.


(Och eftersom jag nu kittat upp mig med praktiska vinterskor och praktisk vinterjacka kommer det bli en mild, torr vinter där varma, vattentäta plagg inte kommer till nytta).

klappetiklapp.

Vissa saker är bara så väldigt mycket EXAKT som jag trodde det skulle vara med barn. Typ att de faktiskt kan lära sig något över en natt, bokstavligt talat. Imorse visade F nämligen att han nu kunde klappa händerna. Det kunde han inte igår. Så jävla märkligt och fantastiskt på samma gång.

tipselitips.

Ni följer väl "Viralgranskaren" på Facebook? Om inte, BARA GÖRT. Det är en så sjukt bra och viktig grej.

"Metros Viralgranskaren hjälper dig reda ut om storyn som sprids på sociala medier är sann. Låt oss granska innan du delar."

Klicka här och klicka sen "Gilla". Ok? Ok!

två saker om yogan i lördags.

1. Jag var skitsen till passet. Så pass att jag var tvungen att ta rulltrappan i stora kliv och traska på fort som bara fa-an för att hinna dit. Väldigt Stockholms och så jävla obra inför ett yogapass?
2. Var så himla förvånad över min egna kropp under passet, jag hade inga problem att göra de rörelser som passet bestod av. Det som var klurigt var exakt samma rörelser som jag även hade svårt med innan graviditeten. Detta gjorde mig inte bara oerhört glad över att känna igen min kropp, utan även lite lätt kaxig. Jag gjorde därför allt i den svåraste skalan av alla rörelser och FY HELVETE vilken träningsvärk jag har nu.

Älskar yoga.

back to normal.

Igår kom min mens tillbaka. Det har varit helt överjävligt skönt att slippa den (om man bortser från de 11 veckor, ELVA VECKOR, jag blödde efter förlossningen) sen april 2013. Hehe. Men nu är den gamla kompisen tillbaka. Och idag har jag tränat ett yogapass med instruktör för första gången på ungefär lika länge som min mens ej varit delaktig i mitt liv (har yogat mycket hemma, men ej samma sak). Och så jobbar jag ju halvtid. De här sakerna kanske inte har något uppenbart gemensamt, men det finns en röd (höhö) tråd där: ett normalt vardagsliv. Som jag längtat efter detta mer normala tillstånd med min familj. Det är skitfint. Jag älskar det och är glad nästan hela tiden. Förutom igår, men det skyller jag på mensjäveln.

hejdå amningen.

Gick just ur Amningshjälpens grupp på Facebook. Insåg nämligen att jag slutat amma. F drar, sliter, tuggar och snuttar lite en gång om dagen men eftersom han inte ens sväljer när han gör det längre så är det bara att inse att det är no more milk i tuttarna. Vad fort det gick. Och hur märkligt det är att jag som längtat så mycket efter att få sluta amma nu redan saknar myset. Tänker tillbaka på tiden så jag kunde sitta eller ligga ner och vila samtidigt som F fick mat och det känns så oerhört lyxigt. Hur jag kände då? Långt ifrån lyxigt.

Så hur slutade jag amma då? För två månader sen, när jag frågade er om att sluta amma, ammade jag ju skitmycket! Det hela blev ju ganska enkelt, som med det mesta annat med barn: ta det lugnt, det kommer lösa sig av sig självt när det är dags. Vi märkte att F var ganska gnällig efter att han ammat, trots amning från båda brösten. Jag har aldrig haft lite mjölk, tvärtom. Det har sprutat till förbannelse och läckt mängder. Men så testade jag att ge honom ersättning en gång efter amningen. Han slukade nästan en hel flaska. Ungen var hungrig! Och med endast ett par veckor kvar innan jag skulle börja jobba så kändes det inte aktuellt att försöka öka min mjölkproduktion, så vi började komplettera med ersättning på dagarna. När jag började jobba blev det bara ersättning på dagarna* men jag fortsatte amma på morgonen när vi (F) vaknade. Som vår BVC-sköterska sa: Ett perfekt upplägg! Japp. Åtminstone tills jag sinade. Så svårt var det att sluta amma alltså: inte alls. Inte haft ont heller, inte det minsta.

* Han äter gröt, lunch, mellis, kvällsmat och välling utöver det.

säg inte åt andra vad de ska känna.

Har ni läst Hanna Hellquists krönika? Om inte, så gör det. Innan vi fick barn störde jag mig OERHÖRT på alla föräldrar som påpekade att mina sovmorgnar, egentid, möjlighet till ditten eller datten minsann var ren lyx i deras värld. Förstod aldrig vad jag skulle göra med den informationen. Skämmas? Njuta extra mycket av något som i min värld var en självklarhet och jag omöjligt kunde föreställa mig något annat? Nu när jag är förälder så kan jag instämma att ja, en sovmorgon, egentid och möjlighet att få gör det man själv önskar är förbannat sällsynt. Men jag har lovat mig själv att inte försöka påpeka detta för icke-föräldrar. Vad tjänar det till? Fattar inte. Känns snarare respektlöst på något sätt, att en som inte har barn inte får påpeka att hen är trött, har mycket att göra eller känner sig ensam eftersom det inte alls går ihop med att ha barn. Men personen HAR JU INTE BARN.

Gud, blir förbannad bara jag skriver om detta. Kan vi inte enas om att vi slutar med jävelskapet att påpeka såna här saker för de som inte har barn? Tack.

tips på gooood mat.

Vi är inte jättebra på att äta vegetariskt. Det är lika delar lathet med att vi inte hittar recept som passar oss. Vi äter inte vete- eller mjölkprodukter, plus att en av oss (inte jag!) i stort sett avskyr bönor, kikärtor, avocado, ägg, rödbetor, kronärtskockor och allt sånt där göttigt. Det gör att vi behöver anstränga oss lite, lite extra för att hitta bra rätter som vi dessutom gillar. Och då har vi det där med latheten. Nåja, vi har några rätter och recept vi lagar om och om igen, och nu har vi hittat en ny favvo: Erikas recept på indisk kikärtsgryta. Fy helvete vad gott det var! Starkt också, så en lättöl till var perfekt. Det var alltså så gott att till och med personen som avskyr kikärtor sa att det goda vägde över.