säg inte åt andra vad de ska känna.

Har ni läst Hanna Hellquists krönika? Om inte, så gör det. Innan vi fick barn störde jag mig OERHÖRT på alla föräldrar som påpekade att mina sovmorgnar, egentid, möjlighet till ditten eller datten minsann var ren lyx i deras värld. Förstod aldrig vad jag skulle göra med den informationen. Skämmas? Njuta extra mycket av något som i min värld var en självklarhet och jag omöjligt kunde föreställa mig något annat? Nu när jag är förälder så kan jag instämma att ja, en sovmorgon, egentid och möjlighet att få gör det man själv önskar är förbannat sällsynt. Men jag har lovat mig själv att inte försöka påpeka detta för icke-föräldrar. Vad tjänar det till? Fattar inte. Känns snarare respektlöst på något sätt, att en som inte har barn inte får påpeka att hen är trött, har mycket att göra eller känner sig ensam eftersom det inte alls går ihop med att ha barn. Men personen HAR JU INTE BARN.

Gud, blir förbannad bara jag skriver om detta. Kan vi inte enas om att vi slutar med jävelskapet att påpeka såna här saker för de som inte har barn? Tack.