vad hände med den där förlossningsskadan?

Elva månader efter förlossningen fick jag okej på att sakta öka min träning. Det är det där godkännandet som vanligtvis ges av barnmorskan vid efterkontrollen 6-8 veckor efter förlossningen. Att det finns en skada är konstaterat, och jag vet inte om jag någonsin kommer få veta vad det var som hände egentligen. Förlossningen gick ju bra. De som vet tror att det är för att barnet var på väg att födas för länge, så att säga, och därför utsatte min stackars kropp för alldeles för stora påfrestningar på muskler och vävnader. Plus att de inte riktigt lappade ihop mig helt okej efteråt. När jag tjatade mig till en utredning diskuterades det två olika typer av operationer och behandlingar med el (!?). Ett par månader senare är alla de planerna avskrivna. Kombinationen av att få hjälp tidigt (9 månader efter förlossningen) och rehabilitera kroppen rätt samt sluta amma och få tillbaka mensen gjorde underverk med kroppen. Det hände mer de sista månaderna än det gjort de första nio. Idag märker jag knappt av det, i jämförelse med att ha något som märktes och kändes i varje steg jag tog, varje skratt, varje hostning, varje nysning.

Men skadan finns ju där. Grad 1 på skalan av hur svåra såna här skador kan vara. Jag skulle vara glad över det beskedet, tyckte specialisten. Men det är en nulägesrapport. Hur det blir i framtiden vet jag inte, det vet inte någon. Skulle jag bli överviktig skulle det påverka. En till graviditet kommer påverka. En till förlossning är inte en bra förutsättning, och jag är ombedd att verkligen överväga planerat kejsarsnitt vid eventuell framtida graviditet.

Vid mitt sista möte med personen som tog sig tid pratade vi om framtiden. Inte nu, inte om fem år utan framtiden som i resten av livet. Hur ska jag förhålla mig till det här? Blir det någonsin bra? Vad ska jag göra, inte göra? Jag ska lyssna på min egen kropp. Aldrig låta musklerna vila, träna knip minst varannan dag.

Resten av livet?
Ja, resten av livet. 

Inte hoppas studsmatta. Inte, inte, inte. Återkomma om det blir värre, om jag har mer frågor, efter den eventuellt nästa graviditeten.

Det finns så mycket jag skulle kunna prata mer om. Så mycket som är så jävla knäppt i hela karusellen. Det motsägelsefulla i precis allt. Jag ska vara glad att jag har typ den lättaste formen av förlossningskada, samtidigt som jag blir ombedd att inte föda vaginalt igen. Att jag snart efter förlossningen fick veta att inget kunde göras, det var bara att vänta i minst ett år så kunde man kolla läget sen - att samma personer sen pratar operationer, rehabilitering och fan och hans moster mindre än ett år efter förlossningen. Det är så konstigt allting. Och då vill jag ändå poängtera att jag fått träffa specialister, de som kan sin sak, som verkligen inte avfärdat mig.

Det finns så mycket mer att prata om. Att skriva om. Jag kommer kanske skriva något om knip och knipövningar, för fy fan i hela helvete vad sur jag är över den information som finns. Som säger "knip tjejer, knip! det är viktigt" och så ska man klara sig med det. Ingen som förklarar varför, ingen som berättar att det går att knipa på olika sätt. Jag får återkomma om det. Just nu är jag bara så oändligt trött på detta. Det har tagit mig nästan en månad att bara samla kraft att orka skriva det här inlägget.



Om det är någon som googlat sig hit och undrar vad fan man ska göra vill jag sammanfatta med ett par viktiga saker: Det är sant som de säger att det händer massor när man slutar amma och mensen kommer tillbaka. Men för den sakens skull behöver man inte sitta ner och vänta. Se för guds skull till att du kniper rätt. Inte bara kniper utan gör det på rätt sätt. Nöj dig inte med att en barnmorska instruerar dig i hur du ska göra, se till att du får komma tillbaka när du varit hemma och övat så du vet att du verkligen gör rätt.