sådär ska jag minsann ALDRIG bli. Eller?

Imorse satt jag och F på en trappa i solen och väntade på att en visning av en förskola skulle börja. Vi tittade på alla föräldrar som kom och lämnade sina barn. Så kom en förälder och öppnade barnvagnsförrådet. Det var fullt. Föräldern gjorde då följande: kastade ut fyra vagnar ur förrådet utanför. Kastade upp en vagn på en hylla. Kastade in alla vagnarna igen. Kastade in allt som ramlat ut från de olika vagnarna, typ vantar och sånt. Rullar försiktigt in sin vagn i förrådet där nu en plats fanns för en vagn.

Ett barn som gick förbi frågade sin förälder varför hen i förrådet kastade vagnar. Barnet vars förälder kastade vagnar frågade "men varför kastar du vagnarna?". Föräldern svarade inte. Jag, som satt ett par meter därifrån, sa inget. Jag försökte få ögonkontakt men det var ju lönlöst. Det känns som att jag borde sagt något. Så enkelt att se att det där var fel. Men jag visste liksom inte vad jag skulle säga. Eller om jag skulle säga något. Alla kan vi ju ha skitjävladåliga dagar (hen sprang för övrigt därifrån sen, så antog att det var endel stress inblandat). Men jag vet inte. Så svårt. Hur ska man göra?