viktiga saker så som längd på ben.

Jag har så mycket jag vill blogga om att jag blivit helt förlamad de senaste månaderna och inte bloggat ett skit istället. Så nu bara kör jag på. Tror ändå inte det är någon som läser här längre.

Idag fick jag en heldag på stan av min kille. Mycket enkelt: fri tid att shoppa loss hur länge jag ville. Betalade såklart allt själv, men så gött att bara få ordentligt med tid i sina favvobutiker? Jag köpte bland annat denna kavaj på Filippa K då temat för dagen var att hitta bra jobbkläder. Ibland behöver jag ha kavaj på mig. Hamnade sen i en diskussion med hen i butiken om att det fanns byxor jag kunde köpa till. Jag sa blankt nej då det aldrig hänt att jag kunnat ha ett par vanliga byxor i en vanlig butik. Hen såg ut som en fågelholk och plockade fram deras byxor som "alla klagar på är alldeles för långa". Jag höll dem framför mig och det blev rätt uppenbart att de var minst 5 cm för korta på mig ändå. Jag är inte bara lång, jag har sinnessjukt långa ben också. Och mina favvojeans tillverkas inte längre. Försöker att inte få panik över detta, men förbereder mig mentalt på ett kommande år då jag bor i kjol och klänning istället för byxor. Älskar byxor. Men HMs pennkjolar för typ en hundring får väl funka.

Japp, dagens i-landsproblem.

så dumt?!

Jaha. Trots att jag _vet_ att jag mår dåligt i mörkret under vinterhalvåret har vi inte bokat någon resa. Trots att jag pratat om det sen i juli, trots att vi hade en resa bokad som jag sen bokade av (dumt, antagligen). Och nu sitter jag här och märker att så fort en dag inte har lite sol så blir mitt humör dåligt och jag blir så trött. Och så fort det närmar sig mörker-tid på dygnet (dvs kl 15.00) blir jag med ens så trött som att någon hade slagit mig i skallen. Illustrerar min dumhet med en bild från en dag på Mallorca för en månad sen. Fyfan så pigg jag kände mig efter den resan, trots att det bara var ett par dagar i solen.

Och jadå, jag äter D-vitamin. Men jag borde surfa sistaminuten-resor över jul och tömma hela sparkontot.

andra saker som har hänt.

Jag har sagt upp mig! Det var fanimej inte en helt lätt process. Allt från om jag verkligen ville byta jobb till sen vilket jobb jag ville ha. Jag kommer ofta ganska långt i jobbprocesserna när jag väl söker jobb, och så var det nu med. Blev plötsligt erbjuden flera tjänster samtidigt som jag var långt fram i några andra processer samtidigt som några i mitt nätverk skickade mig till företag som "behöver en sån som du". Herregud sån ångest jag hade under några veckor. Men jag tror att jag för en gångs skull verkligen valde med magkänslan? Jag valde bort allt där det fanns några varningssignaler, eller tjänster som skulle ha varit fantastiska för min karriär men där jag inte kände mig lockad av branschen. Och jag kom till beslutet att jag skulle byta jobb. Så jag sa upp mig. Jag kommer sakna alla mina fantastiska kollegor, men jag börjar samtidigt bli väldigt pepp på mitt kommande nya jobb. Det är på en myndighet och min titel kommer innehålla ordet strateg. Såg inte den komma så att säga, men nu känns det skitbra.

operation: check

Alltså, jag är ju en försiktig person men ändå inte så rädd för saker. Eller, jag kan vara rädd och osäker men vet ofta att jag klarar det mesta bara jag har lite push, pepp och stöd. Och kontroll. Men så finns det vissa grejer jag är RÄDD för. Operationer har alltid varit en sån grej. Har lyckligtvis klarat mig ifrån operationer hela mitt liv tills nu. Man hittade en "extremt stor" (ja, gynekologens egna ord) polyp i min livmoder. Även om det inte ska vara något farligt ska sånt bort om det är så stort, framförallt när man misstänker att den ställer till problem. Det skulle vara en rutinoperation och inget farligt, men jag var ändå nervös och jävligt obekväm. Tyckte dock att allt gick okej tills de ledde in mig i operationsrummet. Hade inte väntat mig att det skulle se ut som ett riktigt operationsrum, sådär man ser på tv. Och jag hade inte väntat mig att det skulle vara typ sju personer med olika uppgifter i rummet. Tänkte mig att en rutinoperation skulle vara som en snabb gynundersökning. Det var det ju inte riktigt. Så jag började gråta och kände att en panikångestattack var i antågande. Då sprutades det in lugnande för fulla muggar och så slocknade jag. Så tacksam över detta, att jag sov mig genom hela skiten. Sen hade jag förbannat ont. Vanligtvis brukar man kunna ta sig därifrån 1-2h efter operationen, jag kämpade mig därifrån efter närmare 4 timmar. Då hade jag fått jävligt mycket smärtstillande. Det gjorde liksom lika ont som vid en tuff förlossningsvärk?! Hade inte väntat mig det heller. Sen åkte jag hem och var däckad i nästan ett dygn. Fick blombud av mina fina fina vänner och känner mig ändå stolt att jag klarade av en operation. Phew!

städa, mmm.

Det är märkligt hur tillfredsställande det är med ett dammsuget hem. Vi dammsög sent igår då vi skulle barnvakta en av Fs kompisar idag och det var grus, damm och skräp överallt. I alla fall, att vakna till ett nystädat och någorlunda röjt hem = ❤️ Tog äntligen tag i Frans garderob och fick ihop 3 kassar att lämna till Stadsmissionen. Beställde nya vinterkläder och skor till F då vi insåg att allt han har knappast kommer räcka hela vintern. Och det finns noll vinterkläder till vettiga priser på Tradera helt plötsligt? Nåja. Känner mig oavsett sjukt effektiv.

näe, det är inte alltid en är en god förälder.

K sov borta inatt så jag och F vaknade alltså själva imorse. Bestämde oss för att besöka postmuseet eftersom det regnade och vi aldrig har varit där. Plus att jag generellt inte är föräldern som initierar massa roliga saker med barnet, det brukar K stå för. Såg väldigt mycket fram emot detta alltså, lite mamma-barn tid och något bara VI skulle ha upplevt.

Det gick jättedåligt. Vi kom dit och barnet var glatt i ungefär fem minuter tills andra barn började droppa in. Det har han i vanliga fall inga problem med, men nu var det tydligen oerhört kränkande. Inget var kul, inget var bra, han ville absolut inte äta, inte leka, inte gå hem, inte göra något. Det blev ett litet moment 22. Jag är också lite skör mentalt denna helgen pga stora beslut i livet och agerade kanske inte helt pedagogiskt. Typ som när jag bara suckade och stampade iväg till ett annat rum när han vägrade lyssna på mina instruktioner hur "datorn med pinnar" (skrivmaskin, reds anm) fungerade.

Efter en och en halv timme lyckades jag få honom att äta. Pannkakor, sjukt säkert kort. Men icke då. Sylten var inte tillräcklig röd (ungen äter nästan bara mormorgjord sylt/saft och sånt) och var därmed oätlig. Och sylt var det på alla pannkakorna så det blev typ ingen mat. Sen vägrade han kissa och sen gick vi hem. Jag var sjukt sur, och så även barnet. Då kom en tant och tyckte synd om oss för att vi hade "alldeles för lite kläder på er, ojojoj".

På vägen hem berättade F att han varit så sur för att han tycker det är tråkigt att leka med mig och hade trott att K skulle vara på museet. I vanliga fall är jag noll känslig för sånt här då jag vet att K är lekpersonen nummer ett men idag sved det rätt hårt. Sen la jag mig i soffan och lyssnade på ljudbok resten av eftermiddagen.

höjdrädd på marken.

Okej, har alltid sagt att jag är höjdrädd men tänkt samtidigt att SÅ farligt är det inte. Kanske för att jag har en person i min närhet som verkligen är höjdrädd, hen vågar ofta inte ens vara på våran balkong ens (fjärde våningen). Som exempel. I alla fall, häromdagen klättrade F upp i kojan på bilden. Han ville såklart att jag skulle upp också eftersom "pappa brukar klättra upp". Jag sa nej, att jag tyckte höjder var läskiga och gärna stannade på marken. Men barnet var kvar där uppe länge, så pass att jag blev höjdrädd på marken. Det svindlade i magen, jag ville bara att han skulle komma ner och jag vankade av och an nedanför eftersom jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Det var något nytt. Kände mig verkligen stark och modig. (nej).

nytt under solen.

Så försvann tiden igen.

- Haft fyra jobbresor på sex veckor. Oslo, Göteborg, Dublin, Oslo. Jag gillar ju att få resa lite ibland men det här var lite väl mycket. Är trött. Och trött på flygplan.

- I Oslo nu sist så blev min jacka snodd. Otroligt irriterande, samtidigt känns det aningens roligt att vara tvungen att köpa en ny. Ska till Mall of Scandinavia imorgon, då jävlar ska jag hitta en ny!

- Väntar på en operationstid. Trots att det räknas som ett vanligt ingrepp under lokalbedövning är operationer en av få saker jag är väldigt rädd för. Det som ska opereras bort ska sen på analys så det inte är något farligt. Risken för det är ju minimal, men det finns ändå en risk. Det tänker jag lite på ibland.

- Funderar ganska mycket över livet. Fast på ett ganska fint sätt ändå, har släppt paniken och försöker mer komma underfund med vad jag vill. Och när. Det är skitsvårt. Men jag övar.

- Lyssnar på väldigt många poddar och dokumentärer. Kanske borde skriva ett inlägg bara om det? Mitt senaste tips är i alla fall dokumentären om Johan Gustafsson som var kidnappad i Mali i sex år. P1 dokumentär. Och dokumentären om Lady Gaga på Netflix var bra den med.

så förutsägbar?

Har varit på teamevent i ett par dagar. Vi gjorde lite personlighetsövningar, som jag gillar att göra och som alltid är intressant. Men. Så tråkig jag känner mig jämt efter dessa. Andra är oplanerade, spontana människor som tar risker och go with the flow. Vilka personlighetsdrag jag beskrev mig själv med? Logic and safeminded. Alltså det är ju så tråkigt att klockorna stannar? Vi pratade på kvällen om vad det farligaste vi gjort i våra liv är. Jag sa inget, för jag vet inte om jag någonsin gjort något farligt? Det är inte jag. Jag gör inga såna saker, jag råkar inte hamna i såna situationer. Jag tänker på konsekvenser, logiska samband och vad som är klokt att göra. Zzzz.

glömde!

Glömde ju säga att man kan åka över dagen bara, men det härligaste är ju att sova kvar. Ha med sig sin egna mat och äta utomhus i solnedgång med endast havet som sällskap. Förlänger livet en smula.

det blev av tillslut.

Ni vet det där dygnet vi vuxna skulle tillbringa på en ö i somras, men fick ställa in för att F var sjuk? Som jag grämde mig över det (trots att det var ett bra beslut att ställa in, vi hamnade ju på barnakuten istället). Efter lite fix och trix så bokade jag ändå en ny övernattning på ön. I helgen var vi där. Det är ett sånt där ställe man inte vill dela med sig av till alla, men samtidigt vill skrika rakt ut till hela världen hur jävla fint det är att vara där. Det här var vår femte gång tillsammans på ön, lika fint denna gång. Ni ser fyren på bilden? Precis vid fyren finns några små hus som är ett vandrarhem. Det rymmer inte många personer, så när dagsgästerna åkt hem med sist båten är det helt lugnt och tyst. Det finns inga bilar på ön, och fyren ligger på norra delen av ön, den sista ön i Roslagen. Det man ser är alltså bara havet norrut, det finns inget mer. Och klippor och lite skog mitt på ön.

Det är lite bökigt att ta sig ut, men med lite planering går det fint. Åk bil till Öregrund (drygt 2 timmar från Stockholm), ta båten över till Gräsö, kör så långt norrut du kan komma på Gräsö. Parkera bilen och invänta den lilla båten (man måste förboka) som kör dig och packning till Örskär. Väl på Örskär går man 1,5km rakt över ön tills man kommer fram till fyren. Sen är det bara att njuta! Extra roligt är att mitt barns farmor bott just i husen som är vandrarhem eftersom hennes pappa var fyrvaktare. På den tiden det fanns såna alltså. Slut på tips, men åk dit vetja. Det är magiskt.

jo men helt okej?

Förstår att ni undrar över hur klippningen blev tillslut. Helt okej blir betyget. Inte exakt som jag önskade men det funkar. Good enough. Får se om jag testar några andra frisörer sen, så tack för tips!

För övrigt har det som alltid händer när jag klipper mig upprepats: ingen märker något. Alltså ingen. Och då tar jag ändå bort typ 10-15 cm hår. Antar att det är ett tecken på att min frisyr är intetsägande.

hur svårt kan de vaaaa egentligen?

Vissa saker har jag väldigt svårt att göra. De är inte svåra, de blir bara inte av. Kan ha något att göra med mitt sönderstressade senaste år, men ändå. Liksom lämna in en väska för byte av dragkedja när det finns ett ställe precis vid jobbet som gör sånt? Kan inte vara så klurigt kan man tycka. Men jodå! Dragkedjan pajade helt förra sommaren, varit halvtrasig minst ett år till innan dess. Jag lämnade in väskan i måndags. Det är min jobbväska också, en skitsnygg laptopväska från Sandqvist i läder. Så jag har kånkat runt med en ryggsäck i ett år nu, istället för att bara lämna in den där jävla väskan på lagning. Men nu så!

Andra saker jag gjort denna veckan är att boka en tid för synundersökning. Min syn är bra, inga glasögon eller linser. Däremot har vi ärftlig ögonsjukdom i släkten som inte går att bota utan bara sakta ner (grönstarr). Därför är det skitviktigt att upptäcka det i tid, för annars blir man blind lite väl snabbt. I alla fall, det kan man kolla i samband med en synundersökning. Så nu ska jag göra det på fredag! Woho! Känner mig sjukt effektiv av att ha tagit tag i båda dessa saker.

Just det, ska till tandläkaren imorgon också. Kan dock inte ta så mycket cred för det då jag fick hem en lapp i brevlådan med inbokad tid och tänkte bara följa instruktionerna så att säga.

Saker som inte går så bra däremot är att hitta/boka en resa till oss i höst. Jag har bokat två jobbresor, men ingen resa för familjen. Suck.

önska mig lycka till, tack.

Min frisör är inte längre frisör. Jag har ingenstans att klippa mig!!!!! Jag har klippt mig hos min frisör sen jag var femton år. I TJUGO år. Det är fan jättekonstigt. Kan räkna på en hand hur många gånger någon annan än henne försökt ge sig på mitt hår, och det har aldrig blivit bra. Ett par gånger har det blivit katastrof, typ som denna gången. Och nu måste jag hitta någon annan.

Så jag gick in på närmsta någorlunda hippa frisörställe nära jobbet och frågade om de hade någon ledig klipptid snart. Ja, imorgon klockan 13? Fick panik och stresspåslag deluxe. Är van att veta veckor, ibland månader, i förväg när jag ska klippa mig. Frågade om de inte hade en tid på onsdag istället då det kändes tryggare med ett par dagars mental förberedelse. Och det hade de! Så på onsdag smäller det, då ska jag försöka klippa mig. Vill klippa massor men måste behärska mig. Inte ge en okänd frisör fria händer. Göra något enkelt de inte kan misslyckas med. 

Och just det, så måste jag vänja mig vid att de tvättar ens hår innan. Det gjorde aldrig min frisör. Varför tvättar de innan om inte håret är skitigt eller fullt med stylingprodukter? Det blir ju så blött, vått och tar en massa tid. 

I alla fall. Jag hoppas detta går okej. Hoppas hoppas hoppas. 

hej och välkommen till sjukdomsbloggen.

Har tagit en Ipren så nu orkar jag ha ögonen öppna lite utan att mitt huvud sprängs av huvudvärk. Ja för JAG har ju blivit sjuk nu. Samma dag som barnet blev feberfritt så däckade jag i feber och gräslig huvudvärk. Jag vet inte, men den här semestern kommer inte gå till historien som en av de bättre i alla fall. Fem veckors semester där hälften (!) äts upp av sjukdomar. "Kul".

att tänka som blondinbella.

Näe, det blev ingen ö för oss. Istället firade vi fredagen på barnakuten. Han är så jävla sjuk, vårt barn. Och de säger att det är virus. Inget man kan göra något åt mer än alvedon och Ipren. Vilket inte heller är så lätt då barnet springer åt andra hållet så fort vi säger medicin. Idag åt han lite mat i alla fall. Han har knappt ätit på en vecka.

Igår kunde vi ändå pricka ett par timmars barnvaktande hos farmor då han mådde ok pga febernedsättande. Vi åt mat och satt på klipporna och pratade. Det var guld värt.

Jag försöker att inte oroa mig för mycket för hans tillstånd. Eller tänka för mycket på allt vi skulle gjort den här sommaren som nog inte blir av. De där minnena han kanske skulle haft som vuxen.

Googlar sönder mig på resor i höst som passar vår budget, lite värme och mitt späckade jobb-res-schema i höst. Det är svårt att hitta något.

Försöker verkligen tänka att det kommer fler tillfällen. Men ibland är det svårt. Vi hade behövt de här veckorna tillsammans som nu bara blivit sjukdomar och elände. Det känns ledsamt.

semestersjuka.

Börjar bli lite trött på sjukdomar den här semestern. Barnet fick hög feber i måndags och det har inte försvunnit eller minskat. Idag var vi hos läkaren här ute på landet som var oväntat noggranna. Men så kämpigt för en 3,5 åring att vara hos läkare sammanlagt mer än en halv dag för undersökningar, blodprov, kissprov, lavemang, kläm och känn och itvingad vätskeersättning som han får kväljningar av. De hittade inget fel. Så vi får fortsätta försöka få i honom medicin han inte vill ha och hoppas det ger sig snart. För övrigt är bland det mest plågsamma som finns som förälder att tvinga/övertyga/övertala sitt barn att göra något som hen verkligen avskyr för att man måste. Att syftet i slutändan är gott (typ medicin) gör det inte direkt lättare, tyvärr.

Nåja. Imorgon är det tänkt att jag och K ska tillbringa ett dygn på en fantastisk ö där det knappt finns folk. Älskar det stället (Örskär om någon vill ha ett bra tips). Hoppas bara barnet är i ett sånt skick att vi hönsföräldrar tycker det känns ok att lämna honom ett dygn.

I övrigt är det i alla fall trevligare med sjukdomar i familjen på landet än i stan denna årstid. Vi kan åtminstone vara ute i solen och pyssla med lite grejer (rensa ogräs, tvätta fönster etc) i försöken att inte tänka på att vi borde vara på en badstrand just nu. Eller förresten, alla sjukdomar är inte bättre på vischan. Tidigare i somras blev jag magsjuk när vi var här. Att mitt i natten behöva ta sig 50 meter till mulltoan som magsjuk är icke att rekommendera. Jag svimmade. ✌️

Okej, slut på sjukdomsbloggande för idag. Nu håller vi tummarna för att det inte blir mer sjukdomar, läkar- eller akutbesök på ett tag. Tack. Och så ska jag fundera ut roligare saker att blogga om. Är pepp på att börja blogga mer frekvent igen!!!! DET har jag iofs sagt många gånger senaste åren. Nåväl. Slut på dagens inlägg sa jag ju. Slut. Hej!

det ofrånkomliga.

Jag är ju ändå snart medelålders nu, trettiofem år gammal. Mina föräldrar är inte unga längre. Klart tanken har slagit mig, mer än en gång, att det kommer en dag då de inte finns längre. Vi är också ganska rationella i min ursprungsfamilj, och pratar om sånt ibland. Det blev ändå chockartat och panikslaget när jag fick det där telefonsamtalet som jag varit så rädd för. Som vi väl alla är rädda för. Samtalet om att något allvarligt hade hänt. Ambulans. Hjärtinfarkt. 

Jag tog tåget till Uppsala mitt i natten. Satt med på akuten, körde hem den andra föräldern. Trots att vi redan då visste att det här nog skulle gå bra ändå blev det ett sånt jävla brutalt uppvaknande. Dagen efter vankade jag omkring i deras trädgård och grät. Behövde våga tänka känslorna att det en dag blir såhär - att det bara är en förälder som är där. Permanent. Det var så jävla tyst, så tomt. Så vidrigt avgrundsdjupt hemskt att tänka på. 

Men det gick bra. Båda föräldrarna är hemma igen. Men jag vill aldrig göra om detta igen. Och jag vet att jag måste, förr eller senare. 

sommaren 2017.

Efter förra sommaren sa vi, precis som sommaren före, att nästa sommar då DÅ skulle vi hyra ett hus och vara där hela semestern och så skulle alla hälsa på oss där. Vanligtvis är det vi som flänger och hälsar på alla och emellanåt (t ex efter semestern) är vi så jävla trötta på det. Men hur det blev? Precis som vanligt, vi lyckades slash orkade inte ens hitta ett hus i en veckas tid som vi tyckte var värt pengarna. Det här året hade vi inte heller någon tur i lotteriet att hyra mitt jobbs sommarhus precis vid stranden på Ljugarn. Det gjorde vi förra året och det var sommarens bästa vecka. Såatte. Vad vi gör? Flänger runt. Hälsar på folk. Bor hos andra. Det är fint, vi får variation och barnet verkar inte riktigt bli helt uttråkad (ännu). Men som jag saknar en fast plats att bara vara vi på.

Men, vi försökte tänka att eftersom det här blir väldigt billiga fem veckors semester trots att vi hänger i Stockholm, Österskär, vid havet, vid gnällbältet och mitt i skogen i Uppland så skulle vi kunna lägga pengarna på en billig resa i vinter. Jag har ännu inte hittat någon solresa som inte kostar sjukt mycket pengar (tidigare gånger vi varit i typ Thailand har jag bokat i mars/april till året efter). Så dök en resa upp och jag bokade rätt snabbt eftersom det går att avboka inom fem dagar utan kostnad. Enter: beslutsångest deluxe. Lanzarote i december känns rätt osäkert vädermässigt och det är inte så kul att sitta på ett hotellrum om det är femton grader och regn. Ehrm. Såatte, nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra med den där resan. Eller om vi ska åka någon annanstans. Thailand, Mexico, Västindien och allt sånt där är lite för sent att boka billigt. Dubai kanske? Eller någon helt annan stans? Beslutsångest.

jag vet ju hur det kommer bli.

Har kollat på skorna i olika färger och modeller i månader. Så skulle jag köpa sommarskor till ett bröllop och plötsligt satt de där på foten helt perfekt. Passar knappast till klänningen jag ska ha men kommer ej klara av att lämna tillbaka dem. Och de kommer bli skitiga och smutsiga inom ett par dagar, men ibland så finns det inga andra argument som håller än "jag älskar dem". I alla fall tills de blir smutsiga.

men har fortfarande lite svårt att tänka på mig själv som mamma?

Mors dag! Då kör vi en gravid/förlossning/barn-lista som jag hittade hos Jenny.


När blev du förälder?
Januari 2014. Beräknat datum var 2 januari, var så jävla lycklig när klockan blev 2014 på nyårsafton där, tyckte det kändes bättre att föda i januari. En av mina vänner var beräknad samma dag, hon födde den 5 januari och skickade ett sms ”Vi är på förlossningen, kom hiiiit ni meed” typ. Det tog tio dagar till innan jag födde F. De där tio dagarna var de längsta i mitt liv.

Hur många barn har du? 
Ett. F.

Var graviditeterna planerade?
Mnja. Alltså jag var 100% övertygad om att vi skulle ha svårt att få barn så vi sa att när vi trodde att vi snart skulle vara redo slutade vi skydda oss för att sen kunna gå till läkare och be om hjälp att bli gravida. Så blev det ju inte riktigt eftersom vi blev gravida på första ligget. Utan att ha någon som helst koll på ägglossning what so ever. Det här är ju också en av anledningarna till att jag blev så JÄVLA chockad när jag blev gravid. Var helt oförberedd.

När fick du reda på att du var gravid? 
Vi hade kommit hem från en Paris-weekend där min mens borde ha kommit men aldrig gjorde det. Däremot hade jag mensvärk. Så jag googlade ”mensvärk utan mens” och internet slog till mig hårt med infon att då är man gravid. Så jag tog ett test och det visade tydligt att jag var gravid. Jag sa bara ”åh herregud”, googlade ”gravid + snus” och insåg att jag måste sluta snusa. Sen somnade jag som en stock av utmattning direkt efteråt. K kunde inte sluta skratta och var helt lycklig. Vi reagerade ”lite” olika.

När berättade du om graviditeterna? 
Dagen efter till L som jag i panik hade tvingat träffa mig efter jobbet för att prata och så beställde jag en cola på en bar. Hon fattade direkt. Några andra nära vänner veckan efter. Våra föräldrar ett par veckor till efter det. Min chef runt vecka 13, resterande delar av världen fick veta runt vecka 19-20 tror jag? Efter rutinultraljudet.

Tätt ihop eller långt isär? 
Alltså, vad spelar det för roll? Egentligen? Men om jag hade fått välja helt fritt tror jag att tre-fyra år mellan barnen är ganska lagom. Om jag hade sett enbart ur barnets perspektiv tror jag det blir extra speciellt om de är väldigt nära i ålder, typ 2 år.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag var rätt chill som gravid, om jag inte minns fel.

Hur var graviditeterna? 
Överlag väldigt bra. Jag mådde psykiskt väldigt märkligt första trimestern eftersom jag var så chockad över att ens vara gravid. Fysiskt mådde jag bra. I andra trimestern mådde jag skitbra psykiskt men hade ramlat på en sten och slagit i svanskotan så jag kunde inte ens bära en kasse eller ha skor som var för tunga för då kunde jag inte gå. Tredje trimestern mådde jag bra fysiskt igen, relativt sett då jag ändå var höggravid, men tyckte framförallt sista veckorna var hemska psykiskt. Den där väntan alltså. FIFAN.

Gillade du att vara gravid? 
Jodå? Överlag så var det okej och mysigt. Mycket för att F rörde sig så extremt mycket i magen och jag kände honom väldigt väl. Jag kände liksom skillnad på när han hickade och när han sög på sin hand i magen (världens gulligaste känsla att ha i magen!).

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli? 
Nej.

Förlossningar. Hur har de varit? 
Har ju aldrig bloggat om min förlossning, men har tänkt att jag ska göra det i lite längre form framöver. Kanske? Kortfattat så hade jag värkar i två nätter innan det tog fart på riktigt. Kom till förlossningen runt 14. Var övertygad om att jag skulle få åka hem igen och var livrädd eftersom jag inte förstod hur jag skulle klara ÄNNU kraftigare värkar än vad jag redan hade. Men icke då, jag var öppen 7-8cm. Fick ett bad, vattnet gick, var öppen 10 centimeter och sen stannade allt. Jag somnade mellan värkarna. Fick massor med värkstimulerande dropp. Fick aldrig sådär tydliga krystvärkar som andra pratat om, kände bara aaaningens skillnad. Men jag tryckte som bara fan, och ut kom F 21.33. Då vågade jag knappt ens hålla honom själv, men när jag väl gjorde det var det så himla märkligt, konstigt, häftigt.

Hur var första bebistiden? 
Inte så kul. Jag var mer eller mindre sjuk konstant de första fem veckorna. Inom de första två veckorna hade jag varit på gynakuten två gånger. Det är inte riktigt så man vill att det ska vara. Jag var så trött, ledsen, rädd. Plus allt det omvälvande med att få en bebis.

Hade du bestämt namnen sedan innan? 
Eh, nej. Vi hade en lista med tjejnamn och en lista med killnamn innan. När F sen föddes satt vi med kalendern och läste alla namnsdagar högt och tittade på F och kollade om något namn matchade. Vi valde mellan Frans och Sune, men han såg ut som Sune när han sov och Frans när han var vaken och vi tänkte att han ju kommer vara mer vaken i sitt liv än att sova, så det blev Frans. Att hans namnsdag är på kanelbullens dag hade dessutom en påverkan till namnets fördel. På riktigt (min kille ÄLSKAR kanelbullar).

Ett råd till blivande föräldrar? 
Lita på er själva och era känslor för hur ni är med ert barn. Om det känns rätt, är det med största sannolikhet rätt. Fråga massor, det finns så mycket bra tips därute. Men lyssna inte på allt, ta till er det som känns som det passar er. Och: första tiden behöver inte vara rolig. Den kan vara rätt hemsk faktiskt. Men vet ni? Det kommer kännas lättare, och det kommer kännas helt jävla fantastiskt att vara förälder.

halvsjuttis.

Har alltid älskat att fylla år. Tror det är min mammas förtjänst. Hon har, trots att vi växte upp med extremt dålig ekonomi, alltid lyckats göra födelsedagar speciella. Det handlade alltid mindre om presenter och mer om att få känna att det är MIN dag.

När jag skulle fylla sjutton ville jag ha en fest, så jag sa det till mina kompisar. De rövade bort mig och ordnade en fest. De trodde ingen skulle komma till festen eftersom det var tre mil från vår skola så de bjöd liksom alla de såg. Och alla råkade komma. Dagen efter räknade vi till att ca 100 personer bara från vår gymnasieskola var där, och då kom det massor med folk från andra skolor också. Såatte, en fest att minnas kan man säga.

Sen flyttade jag hemifrån och har sen dess haft någon slags tillställning varje år när jag fyller år. Jag har haft fester, parkhäng, mer fester och fan och hans moster. Bland de vännerna som hängt med under hela min stockholmstid vet liksom att min födelsedag = fest. Sen kom ett barn och min första födelsedag efter det styrde jag upp en lunch mitt i veckan eftersom det var det enda jag orkade (F var fyra månader). Det kom en person. En. Jag fattar att det var klurigt för människor att komma loss en vardag på lunchen så jag skyller inte på någon annan men fy fan vad jag tyckte det var ledsamt. Det var liksom just där och då jag hade behövt lite födelsedagsflärd.

Men det där har jag ju rättat till sen dess. Nuförtiden är det bubbel och kakor som gäller när det vankas födelsedag. Och idag var det dags! Jag fyller först imorgon men en måndag är inte så skoj men däremot är bubbel på en söndag jätteskoj. Ett gäng med vänner och skitmånga barn hemma hos oss idag och det var så himla fint. Att bara få fira lite. Älskar det.

Imorrn är jag halvvägs till sjuttio. Iiih! Kan inte längre gömma mig bakom att jag är ung. Nu är jag medelålders. Det är nog okej.

att återvända.

Har varit sjuk i mer än två veckor. Inte feber-sjuk, för febern släppte efter fem dagar, men förkylning från helvetet och en eländig hosta. Men nu! Nu känner jag att livet återvänder, på riktigt. Tror även det hör ihop med att hela mitt vardagsliv nu är mer normaliserat igen.

Samtidigt har jag en liten backlash i självförtroendet. Känner inte att jag är en bra förälder, en bra partner, en bra vän eller ens speciellt bra på mitt jobb. Jag vet att det väl går över, men det är dumt då jag går in i "hur kan jag förbättra mig själv"-mode, och det är exakt det som gör att jag blir så stressad emellanåt. Eftersom jag är övertygad om att jag ska klara allt och aldrig be om hjälp.

Anyway. Jag tänkte försökte börja blogga lite mer igen. Kanske är en bra idé? Vi får la se.

kroppen ba: ÄNTLIGEN!!!

Så sa jag hejdå till det där projektet. Och kroppen ba "okej, nu släpper vi ut allt!". Jag är extremt sällan sjuk (har max 1 sjukdag per år) men nu så:
- Vidrig migrän. Herrejävlar vad jobbigt det var.
- Nackspärr i en vecka. Brukar gå över på ett par dagar, men inte nu inte.
- Cystor på äggstocken. Längesen jag hade det nu, men nu kom det såklart. Aj-som-fan.
- Hosta och feber. Minns inte ens när jag sist hade feber? Kanske efter förlossningen? Det var mer än tre år sen det.

Tjoho.

nämen, då pratar vi om min icke-förmåga att jobba lagom igen då.

Att ha jobbat ett år under extremt hög press sätter sina spår. Om ett par veckor lämnar jag (av egen vilja) över projektet som är det svåraste jag gjort. Det känns å ena sidan som ett jävligt stort misslyckande, att jag tillslut sa nej, stopp, klarar inte mer. Å andra sidan är det kanske det bästa jag gjort, att jag vågade säga nej? Fyfan vad jag gråtit inför chefer de senaste månaderna. Jag är vad man kallar för en "HR risk". En sån som är farligt nära att gå i bitar och försvinna.

Så jag vet ju att detta är bra. Samtidigt är det så oerhört lätt att falla in i tankarna kring hur det är min personlighet och mina egenskaper som sätter mig i såna här lägen. Hur det betyder att det är något fel på mig som aldrig lär mig. Som gör ett strålande jobb men tar död på mig själv på kuppen. Förra veckan skulle jag göra en övning där jag berättade för mig själv att jag gör det bästa jag kan utifrån mina förutsättningar. Och sen berätta vad jag kände när jag hörde mig själv säga så. Mitt svar? "Jag tror inte på det, jag hade kunnat göra många saker bättre".

Tänk de som är nöjda. Som nöjer sig, som inte alltid strävar efter att bli bättre och bättre i precis allt. Fan vad jag avundas er. För det verkar sjukt jävla svårt att både kunna bli en bättre person och ta hand om sig själv och samtidigt göra ett bra jobb. Eller ja, jag kan det uppenbarligen inte ännu i alla fall.

den perfekta lördagen?

(Kom nu ihåg att jag verkligen inte skulle skriva detta om det nu inte var så att såna här fina dagar så sällan inträffar, framförallt under vinterhalvåret (allt med vår/sol/mer ljus gör ju livet per automatik bättre) och framförallt inte i det liv jag levt det senaste halvåret eller så)

Lördag! Gick upp med F vid 07.30. Trots att jag kom hem först efter midnatt inatt så var jag varken speciellt trött eller ens bakis. Smått otroligt. Vid 09 väckte vi K och åt frukost samtidigt som F ordnade picknick åt oss i soffan, i köket och i hans säng. Mestadels köttgryta tydligen.

Vi vuxna började städa lägenheten då vi inte dammsugit på två veckor och fyfan vad det såg ut. F bestämde sig för att "ja vill vara ifred faktiskt" och stängde in sig på hans rum och lekte fint och helt själv i över en timme!? Herregud så ovanligt det är. Vi lyckades städa nästan hela lägenheten under den tiden. Sen blev barnet surt för att vi krävde att han skulle ha kläder på sig när vi gick ut. Som treåring är man tydligen lättkränkt. Efter några skrik och bråk hade hela familjen 1. Kläder på sig och 2. Ätit lunch samt 3. Dessutom fått på sig ytterkläderna.

Detta innebar att vi kom i tid till dagens dejt - gå på biopremiär av Bill och hemliga Bolla på Zita med Fs förskoleBFF och hens föräldrar. Väl där var det kalasfika, pyssel och sen bio. Mycket mysigt.

Efteråt fick vi frågan om vi ville följa med dem hem så barnen fick leka och vi vuxna kunde äta. Såklart vi ville. Barnen lekte själva (!), vuxna kunde dricka ett glas vin. Vid 18 hade alla ätit och barnen höll på att gå i tusen bitar efter noll sömn under dagen, så vi gick hem. Älskar älskar älskar att hänga med andra småbarnsföräldrar då det inte är konstigt att säga "Tack för ikväll!" innan klockan 19. Älskar även att Fs kompisars föräldrar är fina personer. Går nästan inte en helg utan att vi umgås med någon i hans lilla gäng. Älskar att ha ett sammanhang här*.

Nattade barnet som var så trött att han somnade på tio minuter. Extremt ovanligt. När klockan var 19.30 hade K och jag tagit fram spel och börjat spela. Orkade två omgångar. Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa en bok (!). Sist jag läste var på flyget hem från Warszawa. Det var i slutet av november det. Och ja, klockan är bara 22.30.

Herregud! Inte varit med om en sån här dag på evigheter. Så välbehövligt.




* När vi flyttade hit bodde nästan alla vi umgicks mycket med inom promenadavstånd eller någon hållplats från vår lägenhet, men nu har alla flyttat. Utom vi. Och att vi då ändå fått till ett umgänge och sammanhang som bara växt fram helt naturligt är så himla fint.

längtar till säsong 4.

På flyg mot Oslo, återigen. Peppar med Gabrielle och tänker som alltid nuförtiden att jag KANSKE råkar på något/n Skam-relaterad när jag är där. Mycket fånigt men ändå lite skoj i hjärnan sådär. Har för övrigt lyckats ha jobbkonversationer där uttryck som "drittbra" samt "kosemöte" används utan ironi. Väldigt nöjd över detta.

en helg.

Fredag. 
Förskolan var stängd och det var Ks tur att vara ledig med F. På eftermiddagen meddelade K att F gjort illa sig, att han plötsligt inte kunde stå eller gå på benet. Av en händelse hade jag läst om Höftsnuva två dagar innan, något jag aldrig hört talas om innan dess. Fattade väl rätt snabbt att det var det, vilket ska vara ofarligt men att barnet behöver kollas upp. Försökte få tid på närakuten, men de vägrade ta emot oss eftersom de menade att han med största sannolikhet behövde röntgas och det kunde de icke göra. Okej, det är väldigt fint men att ta sig till Huddinge kommunalt en fredagkväll för att sitta på akuten där kändes SÅDÄR. Men vi åkte dit. Och hela familjen höll sig på alldeles strålande humör under de sex timmar vi satt där (!). Förutom den lilla stunden vi skulle röntga, vilket var rätt traumatiskt för F. Jävligt tacksam att vi var två föräldrar där. Efteråt var barnet så stolt att han skrek "Ja va jättemodig FAKTISKT!" till alla han såg.

Inga skelettskador i alla fall, och vi kom hem mitt i natten svinhungriga men fortsatt rätt glada. Tryckte i oss lite McD mat som vi hade lyckats få tag på på vägen hem (alltså mat på akutmottagningar, varför finns det ALDRIG något man kan äta alls?) och somnade direkt. 

Lördag.

Fick sova till typ 08!!!! Wow. Och vaknade att att F kom gåendes till oss, till allas förvåning. Sen busade han i sängen i tre minuter innan han fick ont igen och inte kunde gå eller stå. Alltså ett barn på femton kilo som inte ens kan stå på sitt ena ben är väldigt otympligt och bökigt. Utöver det hemska att han inte kan röra sig då. Så vi höll oss rätt lugna. Jag var på uselt humör hela dagen. När F sov så skulle jag bara blunda lite, somnade som en stock på tre sekunder och sov 1,5h. Så skönt. Yogade en halvtimme när F & K badade. Gjorde tacos på kvällen, det vi hade tänkt äta på fredagen. Det tog en evighet att natta, var inte klar förrän efter 21. Då såg vi Tickled. Vilken jävla grej! Se den. 

Söndag.

Min tur att få sovmorgon, fick sova till 09.45. Mmmmmmm. Tog en dusch, klädde på oss och åkte till Solna för att hälsa på vänner. En resa som med bil skulle ha tagit 9 minuter, men kommunalt tar ca 1h dörr till dörr. Vid såna lägen saknar jag att inte ha en bil stående här utanför. Vi trodde att F var bra i sitt ben nu, för han kunde gå (och springa, men vi försökte få honom att låta bli) obehindrat. Tills det återigen bara började göra ont från ingenstans. Stackars liten. Tog en promenad sen förbi Mall of Scandinavia där vi aldrig varit. Herrejävlar vad stort det är där! Skulle vilja shoppa minst tre dagar där. Om jag vore rik. Åkte hem, jag tränade lite för första gången på två månader (exklusive yoga). Första gången jag hade lust att träna på hela den tiden, första gången jag hade ork att ens träna litegrann. Tog det väldigt försiktigt och hade bara fokus på att röra på kroppen lite. Det var väldigt skönt. 

Det var den helgen det. Jag är fortfarande oerhört skör efter de senaste månaderna. Allt är svajigt och det känns som att jag tar timme för timme eller dag för dag. Men idag är första söndagen på evigheter som jag inte har väldigt mycket ångest. Det är bra. Jag hoppas det fortsätter så.

tillfällen då en ändå tänker att man kanske är en någorlunda förälder ändå:

- När barnet säger "oj mamma, ska vi inte hjälpa till?" när okänd person tappar en sak på golvet.
- När barnet säger "har vi pengar mamma?" och blir helt lycklig när han får en peng att ge personen som sitter utanför Ica.
- När "mamma, du är min bästa kompis. Jag älskar dig" kommer spontant nästan varje dag.

2016.

Vet inte om det är någon idé att göra ett Best of 2016-inlägg som jag brukar göra, för jag har bloggat så vansinnigt lite i år. Och ganska tråkigt dessutom, de där inläggen blir ju roligare om jag har varit lite skojjig så att säga. Medans jag funderar så gör jag den här listan som alla fyller i som ÄR kul.

1. Hände något/gjorde du något i år som aldrig hänt förut? 
Massor med småsaker hände väl som aldrig hänt förr, men något stort? Näe, inte vad jag minns.

2. Höll du dina nyårslöften?
Brukar ju inte fundera ut nyårslöften direkt, men jag tror jag tänkte att jag skulle träna regelbundet hela året samt lära mig mer om fonder och aktier. Träningen gick bra, tränade regelbundet ändå fram till slutet av november. Fonder och aktier gick sådär, men jag gjorde ett försök i början av året och ska försöka lite mer nu igen.



3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ingen nära vän som jag kommer på just nu, men ja - människor som rör sig i min närhet fick barn.

Tillägg: JAHAPP. Inser ju att det är flera av mina nära vänner som fått barn i år. Så pinsamt. Nåja, skyller på min icke-fungerande stresshjärna. Felåt?

4. Dog någon som stod dig nära?
Ja. Min moster som var som en extramormor/idol.

5. Vilka länder besökte du? 
Norge (jobbet, men kanske åtta gånger totalt under året), Polen (jobbet), Lettland (jobbet) och så Finland. Gud så dåligt privat resande.

6. Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
Balans mellan jobb och privatliv.

7. Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
Inget speciellt datum.

8. Vad var din största framgång 2016?
Jag gjorde rätt stora grejer på jobbet, jag tränade bra tycker jag ändå (utifrån mina förutsättningar) och så i efterhand kommer jag väl se att min breakdown här i december faktiskt var något bra.

9. Största misstaget?
Att jag inte litade på min magkänsla i början av hösten då jag åtog mig något som var för stort, för svårt och dömt att misslyckas. Och eftersom jag inte är en person som misslyckas så brände jag hål på mig själv istället.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Varit förkyld en eller två gånger. Mått sämre mentalt.

11. Bästa köpen?
Vår vecka på Gotland i somras och resan till Helsingfors med K.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom hyra och mat så var det nog Gotlandsresan i somras som totalt kostade mest. Men fyfan så fint vi hade det.


13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min familj, K & F. Herregud så viktiga de är.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2016?
Mello-Frans-låten!

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit hand om mig själv.



17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Tänkt på jobbet.

18. Hur tillbringade du julen 2016?
Hemma, bara med K & F. Det var supermysigt! Vi åt lite julmat, öppnade paket och myste. Precis vad jag behövde: inte åka någonstans, inte ha besök. Vi träffade utökade familjerna väldigt mycket före jul och strax efter, så det löste sig liksom fint ändå.

19. Blev du kär i år?
Var vansinnigt kär i mitt barn rätt ofta. En sån fantastisk liten person vi byggt!

20. Favoritprogram på TV?
SKAM. Jag är så besatt. Mvh sett säsong 2 och 3 två gånger redan.


Oslo! Och japp, taget från samma hotell som de var på i säsong tre när de hyrde en svit ni vet. Jag bor där ibland. Men icke i en svit. 

21. Bästa boken du läst i år?
Läste tydligen bara 12 böcker i år, och av dem var nog ”Jag ger dig solen” den bästa. Den var så fiiiin. Läste förresten en kommentar någonstans om att det var spännande att få en inblick i en konstnärspersons liv, och det kanske var det som fick mig att gilla boken extra mycket eftersom det där är hemtamt för mig. Det är i såna personers närhet jag vuxit upp.

22. Största musikaliska upptäckten upplevelsen?
Jag är så dålig på att lyssna på musik nuförtiden, måste skärpa mig där.

23. Något du önskade dig och fick?
En fin semester med min familj.

24. Något du önskade dig men inte fick?
Ja, men det orkar jag inte blogga om nu.

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Solen sken och jag satt på balkongen hela dagen och drack bubbel med mina bästa vänner och min familj.


26. Finns det någonting som skulle ha gjort ditt år ännu bättre?
Ja, det går alltid att förbättra saker.

27. Vad fick dig att må bra?
Vara ledig med min familj. Att träna, umgås med vänner.

28. Vad minns du tydligast ur nyhetsflödet det här året?
Trump. Det var en så jävla märklig dag när det stod klart att han vann. Jag höll i en skitviktig workshop med 15 personer de två dagarna, vi hade varit ute och ätit middag kvällen innan och alla var smått bakis. Snöstorm deluxe utanför när alla satt i ett konferensrum och bara tittade på nyhetssändningarna från USA på storbildsskärm. Alla vara bara tysta. Utom en person i rummet som var glad över resultatet.


29. De bästa nya människorna du träffade? 
Jag har med flit de senaste åren försökt att inte ta in så mycket nya människor i mitt liv. Men i år har det ändå smygit sig in några nya personer som ändå är viktiga fast på olika sätt:
- Dels vårt lilla gäng här där vi bor, Fs kompisar från förskolan som visat sig ha helt fantastiskt bra föräldrar. Älskar att ha ett sammanhang här, att alla är helt öppna för att ses och hänga på de flesta lediga dagarna. Och barnen älskar det ju.
- Mitt lilla crew i Oslo. Det är jobbarkompisar och folk på byråerna jag jobbar med där. Det är så jävla fint att komma dit och känna sig välkommen, att de där VILL umgås med mig utanför jobbet på kvällarna bara för att jag är där liksom. Betyder dock att jag alltid är helt jävla slut efter varje Oslo-resa pga middagar och partaj, men det är ju högst självvalt.

30. Vad har du för nyårslöften inför 2017?
Ta hand om mig själv. Lära mig mer om fonder och aktier. Ha kul.