Jag har kanske redan bloggat om det men orkar inte kolla:
Tränar preggo-pilates en gång i veckan. Tyvärr är passen bara en gång per vecka, hade gärna gått fler gånger. Men i alla fall, en gång är bättre än ingen. Jag älskar det. Min kropp får träna bra, jag mår bra, blir gladare och allt det där fina som händer när man tränar. Träningen är på torsdagar, och idag är det torsdag och jag är därför mycket nöjd och glad just nu. Mm, träna.
20.45 frågade K mig om jag börjar säcka ihop nu? SKOJJARUHANS. När detta inlägg är skrivet ska jag gå och sova. Jag tycker verkligen att jag tagit det lugnt, men en smått galen (men rolig) jobbmånad är nu över och då verkar all trötthet komma efter. Jag är helt slut, varje kväll.
Idag var ändå en dag då jag kände mig väldigt pigg och fräsch. Dessutom var jag duktig och gick i mycket god tid från jobbet, som man ska. Besökte barnmorskan som mätte mage och vi lyssnade på hjärtljud och allt var finemang preciiiis som vanligt. Svarade Ligger i soffan och kollar på tv på frågan från henne om hur jag tillbringade mina kvällar nuförtiden. Tog bussen till Nytorget och shoppade loss godsaker till mig på Goodstore och Urban Deli (ost! choklad! bröd!). Gick sakta, sakta till Chutney och åt middag och efterrätt (som jag kunde äta!). Gick sakta, sakta till tunnelbanan och åkte hem. Väl hemma inträffade detta: jag stoppade ner disk i diskmaskinen, tvättade mina sminkborstar, sköljde upp stödstrumpor samt sköljde av skitiga skor. Stretchade rumpan för att motverka ond ischias-nerv. Därefter var jag helt slutkörd och satte mig i soffan. Och nu sitter jag här och snart orkar jag inte sitta upp längre. Men känner mig jävligt nöjd med dagen, i vanliga fall får jag detta gjort efter jobbet: INGET.
Det känns som att jag är en mycket bättre människa som preggo. Bättre mot mig själv. För första gången kan jag liksom göra det där som alla säger att man ska göra jämt: lyssna på sin egen kropp och sina egna signaler. Det har jag aldrig riktigt förstått hur man praktiskt gör förut. Nu bara: plättlätt! Jag är gladare, snällare, tänker inte lika mycket, tar allt mycket mer som det kommer. Oroar mig mindre.
Jag hoppas det här håller i sig även efter att ungen på något magiskt sätt hoppat ut ur min mage, men det är väl antagligen alldeles för mycket begärt.
Har ni sett von Svenssons kläder? Älsk på det programmet! Och nej, det handlar icke om mode. Om ni inte sett innan så gör det, veckans avsnitt börjar om ett par minuter men finns även på svtplay, såklart.
Ganska ofta har jag lite dåligt samvete eller en gnagande känsla av att det har gått för lätt. Att vi inte behövde kämpa alls för att bli gravida, att jag inte mått illa eller kräkts, att jag de senaste månaderna har mått bättre och varit lugnare, gladare och mer tillfreds än på år. Det känns ibland som att jag måste be om ursäkt eller säga förlåt till de som inte har det eller har haft det lika lätt. Men å andra sidan har jag min beskärda del emellanåt också, ofta uttryckt i någon slags ångest eller panikkänsla. Jag tycker inte alls om att jag går upp i vikt (men jag har vett nog att bara följa med, trots att jag vill protestera). Jag känner ofta klaustrofobi i min egen kropp, jag vill bara lägga ifrån mig allt det gravida om så bara för fem minuter. Jag längtar längtar längtar efter ett glas rödvin. Jag får panik när jag vet att det med största sannolikhet är minst tio veckor kvar av den här graviditeten, och jag vet inte om jag står ut. Framförallt inte eftersom alla fnissar och ojar sig över att Tycker du det är jobbigt NU? som att jag vore knäpp och inte fattar att det kommer bli sju resor värre inom kort. Ungefär en gång i veckan bryter jag ihop och gråter gråter gråter och tycker inte alls det här är roligt någonstans och önskar att tiden rusar så att vi blir tre någon gång och det roliga kan börja på riktigt. För även om jag mår bra och är en så kallad lyckligt lottad gravid människa så är det fanimej inte alltid så jävla roligt att vara preggo för det.
Vi ska ju flytta. Därför var det visning av vår nuvarande bostad häromdagen. Det är en hyresrätt och hyresgästen tar då hand om visningen själv. Jag var oerhört obekväm med tanken på att släppa in en mängd okända människor i vårt hem samtidigt som vi skulle vara hemma. Men vi städade och gjorde fint (trots att man inte måste, men det kändes bättre). Vi gick tidigare från jobbet och pysslade med detaljer så som vad som skulle få vara kvar på kylskåpsdörren in i det sista. Sen väntade vi.
Hur många som kom på visningen? Ett sällskap. Ett! Och de kollade åt en kompis och pratade om mäklare och försäljning och vi stod som frågetecken.
Känslan efteråt? Besvikelse. Trots det sköna i att slippa obehöriga hemma hos oss. Besvikelse över att ingen ville komma och se vår fina lägenhet, den vi älskar och har trivts så bra i. Vi trodde att något kanske hade blivit fel, kanske hade vi missuppfattat dag? Så jag ringde bostadsförmedlingen, men de påstod att det var rätt och att en mängd personer redan tackat ja till att bli nya hyresgäster istället för oss.
Så märkligt. Och stackars lilla lägenheten, på något konstigt vis.
Ikväll sa pilatestränaren (gravidpilates alltså, hallelujah!) Oj, här har det hänt något senaste veckan när hon såg mig och magen. När jag kom hem skrattade K och påstod att något har hänt. När fan hände det? Det var ju bara en vecka sen jag såg ut såhär. Plötsligt kan jag ju inte ens sätta på mig skorna utan att pusta och stånka och vrida fötterna ur led i någon konstig ställning.
För några veckor sedan var jag helt besatt av barnvagnar. Vi skulle beställa en och fanimej vilken jävla djungel det är där ute. Som vi googlade och sprang i olika butiker. Eftersom jag dessutom har en anings längre ben än genomsnittet kunde vi inte välja vilken vagn som helst då mina fötter skulle ha sparkat sönder varukorgen under vagnen. I alla fall. Vagn blev vald (brio go för den intresserade) och den ska levereras i lagom tid.
Men i samma veva som min besatthet blev jag tipsad om en grupp på Facebook som endast handlar om barnvagnar. Så jag gick med i gruppen. Herregud! Visste ni att det finns familjer med 3-4 barn som hunnit avverka 40-70 barnvagnar? Det är så fascinerande att jag inte tar mig för att lämna gruppen. Så himla intressant. Och nu är jag inte ironisk.
Idag har jag stödstrumpor på mig för första gången i mitt liv. Det spelar ingen roll hur mycket folk basunerar ut att man är fin och vacker som preggo (även om det är snällt och mycket uppskattat), när det finns de här sakerna som går så stick i stäv med de attributen. Som stödstrumpor.
Hen som bor i min mage hickade idag för första gången. Eller det vet jag faktiskt inte, men det var första gången jag kände det. Hicka! Jättekonstigt. Hen rör sig helt absurt mycket emellanåt, och hela magen bara åker omkring. Som en liten alien, men när den här alienpersonen kommer ut så är det som en del av vår familj. Det är också jättekonstigt. Ungefär som att fundera på rymden.
När man kollar på senaste säsongen av Newsroom och därefter direkt får höra på nyheterna att det var saringas som användes i Syrien. Hjärnan får tänka ett varv extra, så att säga.
