operation: check

Alltså, jag är ju en försiktig person men ändå inte så rädd för saker. Eller, jag kan vara rädd och osäker men vet ofta att jag klarar det mesta bara jag har lite push, pepp och stöd. Och kontroll. Men så finns det vissa grejer jag är RÄDD för. Operationer har alltid varit en sån grej. Har lyckligtvis klarat mig ifrån operationer hela mitt liv tills nu. Man hittade en "extremt stor" (ja, gynekologens egna ord) polyp i min livmoder. Även om det inte ska vara något farligt ska sånt bort om det är så stort, framförallt när man misstänker att den ställer till problem. Det skulle vara en rutinoperation och inget farligt, men jag var ändå nervös och jävligt obekväm. Tyckte dock att allt gick okej tills de ledde in mig i operationsrummet. Hade inte väntat mig att det skulle se ut som ett riktigt operationsrum, sådär man ser på tv. Och jag hade inte väntat mig att det skulle vara typ sju personer med olika uppgifter i rummet. Tänkte mig att en rutinoperation skulle vara som en snabb gynundersökning. Det var det ju inte riktigt. Så jag började gråta och kände att en panikångestattack var i antågande. Då sprutades det in lugnande för fulla muggar och så slocknade jag. Så tacksam över detta, att jag sov mig genom hela skiten. Sen hade jag förbannat ont. Vanligtvis brukar man kunna ta sig därifrån 1-2h efter operationen, jag kämpade mig därifrån efter närmare 4 timmar. Då hade jag fått jävligt mycket smärtstillande. Det gjorde liksom lika ont som vid en tuff förlossningsvärk?! Hade inte väntat mig det heller. Sen åkte jag hem och var däckad i nästan ett dygn. Fick blombud av mina fina fina vänner och känner mig ändå stolt att jag klarade av en operation. Phew!

städa, mmm.

Det är märkligt hur tillfredsställande det är med ett dammsuget hem. Vi dammsög sent igår då vi skulle barnvakta en av Fs kompisar idag och det var grus, damm och skräp överallt. I alla fall, att vakna till ett nystädat och någorlunda röjt hem = ❤️ Tog äntligen tag i Frans garderob och fick ihop 3 kassar att lämna till Stadsmissionen. Beställde nya vinterkläder och skor till F då vi insåg att allt han har knappast kommer räcka hela vintern. Och det finns noll vinterkläder till vettiga priser på Tradera helt plötsligt? Nåja. Känner mig oavsett sjukt effektiv.

näe, det är inte alltid en är en god förälder.

K sov borta inatt så jag och F vaknade alltså själva imorse. Bestämde oss för att besöka postmuseet eftersom det regnade och vi aldrig har varit där. Plus att jag generellt inte är föräldern som initierar massa roliga saker med barnet, det brukar K stå för. Såg väldigt mycket fram emot detta alltså, lite mamma-barn tid och något bara VI skulle ha upplevt.

Det gick jättedåligt. Vi kom dit och barnet var glatt i ungefär fem minuter tills andra barn började droppa in. Det har han i vanliga fall inga problem med, men nu var det tydligen oerhört kränkande. Inget var kul, inget var bra, han ville absolut inte äta, inte leka, inte gå hem, inte göra något. Det blev ett litet moment 22. Jag är också lite skör mentalt denna helgen pga stora beslut i livet och agerade kanske inte helt pedagogiskt. Typ som när jag bara suckade och stampade iväg till ett annat rum när han vägrade lyssna på mina instruktioner hur "datorn med pinnar" (skrivmaskin, reds anm) fungerade.

Efter en och en halv timme lyckades jag få honom att äta. Pannkakor, sjukt säkert kort. Men icke då. Sylten var inte tillräcklig röd (ungen äter nästan bara mormorgjord sylt/saft och sånt) och var därmed oätlig. Och sylt var det på alla pannkakorna så det blev typ ingen mat. Sen vägrade han kissa och sen gick vi hem. Jag var sjukt sur, och så även barnet. Då kom en tant och tyckte synd om oss för att vi hade "alldeles för lite kläder på er, ojojoj".

På vägen hem berättade F att han varit så sur för att han tycker det är tråkigt att leka med mig och hade trott att K skulle vara på museet. I vanliga fall är jag noll känslig för sånt här då jag vet att K är lekpersonen nummer ett men idag sved det rätt hårt. Sen la jag mig i soffan och lyssnade på ljudbok resten av eftermiddagen.

höjdrädd på marken.

Okej, har alltid sagt att jag är höjdrädd men tänkt samtidigt att SÅ farligt är det inte. Kanske för att jag har en person i min närhet som verkligen är höjdrädd, hen vågar ofta inte ens vara på våran balkong ens (fjärde våningen). Som exempel. I alla fall, häromdagen klättrade F upp i kojan på bilden. Han ville såklart att jag skulle upp också eftersom "pappa brukar klättra upp". Jag sa nej, att jag tyckte höjder var läskiga och gärna stannade på marken. Men barnet var kvar där uppe länge, så pass att jag blev höjdrädd på marken. Det svindlade i magen, jag ville bara att han skulle komma ner och jag vankade av och an nedanför eftersom jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Det var något nytt. Kände mig verkligen stark och modig. (nej).

nytt under solen.

Så försvann tiden igen.

- Haft fyra jobbresor på sex veckor. Oslo, Göteborg, Dublin, Oslo. Jag gillar ju att få resa lite ibland men det här var lite väl mycket. Är trött. Och trött på flygplan.

- I Oslo nu sist så blev min jacka snodd. Otroligt irriterande, samtidigt känns det aningens roligt att vara tvungen att köpa en ny. Ska till Mall of Scandinavia imorgon, då jävlar ska jag hitta en ny!

- Väntar på en operationstid. Trots att det räknas som ett vanligt ingrepp under lokalbedövning är operationer en av få saker jag är väldigt rädd för. Det som ska opereras bort ska sen på analys så det inte är något farligt. Risken för det är ju minimal, men det finns ändå en risk. Det tänker jag lite på ibland.

- Funderar ganska mycket över livet. Fast på ett ganska fint sätt ändå, har släppt paniken och försöker mer komma underfund med vad jag vill. Och när. Det är skitsvårt. Men jag övar.

- Lyssnar på väldigt många poddar och dokumentärer. Kanske borde skriva ett inlägg bara om det? Mitt senaste tips är i alla fall dokumentären om Johan Gustafsson som var kidnappad i Mali i sex år. P1 dokumentär. Och dokumentären om Lady Gaga på Netflix var bra den med.

så förutsägbar?

Har varit på teamevent i ett par dagar. Vi gjorde lite personlighetsövningar, som jag gillar att göra och som alltid är intressant. Men. Så tråkig jag känner mig jämt efter dessa. Andra är oplanerade, spontana människor som tar risker och go with the flow. Vilka personlighetsdrag jag beskrev mig själv med? Logic and safeminded. Alltså det är ju så tråkigt att klockorna stannar? Vi pratade på kvällen om vad det farligaste vi gjort i våra liv är. Jag sa inget, för jag vet inte om jag någonsin gjort något farligt? Det är inte jag. Jag gör inga såna saker, jag råkar inte hamna i såna situationer. Jag tänker på konsekvenser, logiska samband och vad som är klokt att göra. Zzzz.

glömde!

Glömde ju säga att man kan åka över dagen bara, men det härligaste är ju att sova kvar. Ha med sig sin egna mat och äta utomhus i solnedgång med endast havet som sällskap. Förlänger livet en smula.

det blev av tillslut.

Ni vet det där dygnet vi vuxna skulle tillbringa på en ö i somras, men fick ställa in för att F var sjuk? Som jag grämde mig över det (trots att det var ett bra beslut att ställa in, vi hamnade ju på barnakuten istället). Efter lite fix och trix så bokade jag ändå en ny övernattning på ön. I helgen var vi där. Det är ett sånt där ställe man inte vill dela med sig av till alla, men samtidigt vill skrika rakt ut till hela världen hur jävla fint det är att vara där. Det här var vår femte gång tillsammans på ön, lika fint denna gång. Ni ser fyren på bilden? Precis vid fyren finns några små hus som är ett vandrarhem. Det rymmer inte många personer, så när dagsgästerna åkt hem med sist båten är det helt lugnt och tyst. Det finns inga bilar på ön, och fyren ligger på norra delen av ön, den sista ön i Roslagen. Det man ser är alltså bara havet norrut, det finns inget mer. Och klippor och lite skog mitt på ön.

Det är lite bökigt att ta sig ut, men med lite planering går det fint. Åk bil till Öregrund (drygt 2 timmar från Stockholm), ta båten över till Gräsö, kör så långt norrut du kan komma på Gräsö. Parkera bilen och invänta den lilla båten (man måste förboka) som kör dig och packning till Örskär. Väl på Örskär går man 1,5km rakt över ön tills man kommer fram till fyren. Sen är det bara att njuta! Extra roligt är att mitt barns farmor bott just i husen som är vandrarhem eftersom hennes pappa var fyrvaktare. På den tiden det fanns såna alltså. Slut på tips, men åk dit vetja. Det är magiskt.

jo men helt okej?

Förstår att ni undrar över hur klippningen blev tillslut. Helt okej blir betyget. Inte exakt som jag önskade men det funkar. Good enough. Får se om jag testar några andra frisörer sen, så tack för tips!

För övrigt har det som alltid händer när jag klipper mig upprepats: ingen märker något. Alltså ingen. Och då tar jag ändå bort typ 10-15 cm hår. Antar att det är ett tecken på att min frisyr är intetsägande.

hur svårt kan de vaaaa egentligen?

Vissa saker har jag väldigt svårt att göra. De är inte svåra, de blir bara inte av. Kan ha något att göra med mitt sönderstressade senaste år, men ändå. Liksom lämna in en väska för byte av dragkedja när det finns ett ställe precis vid jobbet som gör sånt? Kan inte vara så klurigt kan man tycka. Men jodå! Dragkedjan pajade helt förra sommaren, varit halvtrasig minst ett år till innan dess. Jag lämnade in väskan i måndags. Det är min jobbväska också, en skitsnygg laptopväska från Sandqvist i läder. Så jag har kånkat runt med en ryggsäck i ett år nu, istället för att bara lämna in den där jävla väskan på lagning. Men nu så!

Andra saker jag gjort denna veckan är att boka en tid för synundersökning. Min syn är bra, inga glasögon eller linser. Däremot har vi ärftlig ögonsjukdom i släkten som inte går att bota utan bara sakta ner (grönstarr). Därför är det skitviktigt att upptäcka det i tid, för annars blir man blind lite väl snabbt. I alla fall, det kan man kolla i samband med en synundersökning. Så nu ska jag göra det på fredag! Woho! Känner mig sjukt effektiv av att ha tagit tag i båda dessa saker.

Just det, ska till tandläkaren imorgon också. Kan dock inte ta så mycket cred för det då jag fick hem en lapp i brevlådan med inbokad tid och tänkte bara följa instruktionerna så att säga.

Saker som inte går så bra däremot är att hitta/boka en resa till oss i höst. Jag har bokat två jobbresor, men ingen resa för familjen. Suck.

önska mig lycka till, tack.

Min frisör är inte längre frisör. Jag har ingenstans att klippa mig!!!!! Jag har klippt mig hos min frisör sen jag var femton år. I TJUGO år. Det är fan jättekonstigt. Kan räkna på en hand hur många gånger någon annan än henne försökt ge sig på mitt hår, och det har aldrig blivit bra. Ett par gånger har det blivit katastrof, typ som denna gången. Och nu måste jag hitta någon annan.

Så jag gick in på närmsta någorlunda hippa frisörställe nära jobbet och frågade om de hade någon ledig klipptid snart. Ja, imorgon klockan 13? Fick panik och stresspåslag deluxe. Är van att veta veckor, ibland månader, i förväg när jag ska klippa mig. Frågade om de inte hade en tid på onsdag istället då det kändes tryggare med ett par dagars mental förberedelse. Och det hade de! Så på onsdag smäller det, då ska jag försöka klippa mig. Vill klippa massor men måste behärska mig. Inte ge en okänd frisör fria händer. Göra något enkelt de inte kan misslyckas med. 

Och just det, så måste jag vänja mig vid att de tvättar ens hår innan. Det gjorde aldrig min frisör. Varför tvättar de innan om inte håret är skitigt eller fullt med stylingprodukter? Det blir ju så blött, vått och tar en massa tid. 

I alla fall. Jag hoppas detta går okej. Hoppas hoppas hoppas. 

hej och välkommen till sjukdomsbloggen.

Har tagit en Ipren så nu orkar jag ha ögonen öppna lite utan att mitt huvud sprängs av huvudvärk. Ja för JAG har ju blivit sjuk nu. Samma dag som barnet blev feberfritt så däckade jag i feber och gräslig huvudvärk. Jag vet inte, men den här semestern kommer inte gå till historien som en av de bättre i alla fall. Fem veckors semester där hälften (!) äts upp av sjukdomar. "Kul".

att tänka som blondinbella.

Näe, det blev ingen ö för oss. Istället firade vi fredagen på barnakuten. Han är så jävla sjuk, vårt barn. Och de säger att det är virus. Inget man kan göra något åt mer än alvedon och Ipren. Vilket inte heller är så lätt då barnet springer åt andra hållet så fort vi säger medicin. Idag åt han lite mat i alla fall. Han har knappt ätit på en vecka.

Igår kunde vi ändå pricka ett par timmars barnvaktande hos farmor då han mådde ok pga febernedsättande. Vi åt mat och satt på klipporna och pratade. Det var guld värt.

Jag försöker att inte oroa mig för mycket för hans tillstånd. Eller tänka för mycket på allt vi skulle gjort den här sommaren som nog inte blir av. De där minnena han kanske skulle haft som vuxen.

Googlar sönder mig på resor i höst som passar vår budget, lite värme och mitt späckade jobb-res-schema i höst. Det är svårt att hitta något.

Försöker verkligen tänka att det kommer fler tillfällen. Men ibland är det svårt. Vi hade behövt de här veckorna tillsammans som nu bara blivit sjukdomar och elände. Det känns ledsamt.

semestersjuka.

Börjar bli lite trött på sjukdomar den här semestern. Barnet fick hög feber i måndags och det har inte försvunnit eller minskat. Idag var vi hos läkaren här ute på landet som var oväntat noggranna. Men så kämpigt för en 3,5 åring att vara hos läkare sammanlagt mer än en halv dag för undersökningar, blodprov, kissprov, lavemang, kläm och känn och itvingad vätskeersättning som han får kväljningar av. De hittade inget fel. Så vi får fortsätta försöka få i honom medicin han inte vill ha och hoppas det ger sig snart. För övrigt är bland det mest plågsamma som finns som förälder att tvinga/övertyga/övertala sitt barn att göra något som hen verkligen avskyr för att man måste. Att syftet i slutändan är gott (typ medicin) gör det inte direkt lättare, tyvärr.

Nåja. Imorgon är det tänkt att jag och K ska tillbringa ett dygn på en fantastisk ö där det knappt finns folk. Älskar det stället (Örskär om någon vill ha ett bra tips). Hoppas bara barnet är i ett sånt skick att vi hönsföräldrar tycker det känns ok att lämna honom ett dygn.

I övrigt är det i alla fall trevligare med sjukdomar i familjen på landet än i stan denna årstid. Vi kan åtminstone vara ute i solen och pyssla med lite grejer (rensa ogräs, tvätta fönster etc) i försöken att inte tänka på att vi borde vara på en badstrand just nu. Eller förresten, alla sjukdomar är inte bättre på vischan. Tidigare i somras blev jag magsjuk när vi var här. Att mitt i natten behöva ta sig 50 meter till mulltoan som magsjuk är icke att rekommendera. Jag svimmade. ✌️

Okej, slut på sjukdomsbloggande för idag. Nu håller vi tummarna för att det inte blir mer sjukdomar, läkar- eller akutbesök på ett tag. Tack. Och så ska jag fundera ut roligare saker att blogga om. Är pepp på att börja blogga mer frekvent igen!!!! DET har jag iofs sagt många gånger senaste åren. Nåväl. Slut på dagens inlägg sa jag ju. Slut. Hej!

det ofrånkomliga.

Jag är ju ändå snart medelålders nu, trettiofem år gammal. Mina föräldrar är inte unga längre. Klart tanken har slagit mig, mer än en gång, att det kommer en dag då de inte finns längre. Vi är också ganska rationella i min ursprungsfamilj, och pratar om sånt ibland. Det blev ändå chockartat och panikslaget när jag fick det där telefonsamtalet som jag varit så rädd för. Som vi väl alla är rädda för. Samtalet om att något allvarligt hade hänt. Ambulans. Hjärtinfarkt. 

Jag tog tåget till Uppsala mitt i natten. Satt med på akuten, körde hem den andra föräldern. Trots att vi redan då visste att det här nog skulle gå bra ändå blev det ett sånt jävla brutalt uppvaknande. Dagen efter vankade jag omkring i deras trädgård och grät. Behövde våga tänka känslorna att det en dag blir såhär - att det bara är en förälder som är där. Permanent. Det var så jävla tyst, så tomt. Så vidrigt avgrundsdjupt hemskt att tänka på. 

Men det gick bra. Båda föräldrarna är hemma igen. Men jag vill aldrig göra om detta igen. Och jag vet att jag måste, förr eller senare.