Vilken är din favvoblogg?

Jag tänkte städa och rensa lite i min RSS-läsare snart, och har varit sugen på att få in lite nya bloggar. Såååå, vilka är era favvobloggar? Hit me!

Självklart blir det en "Best of" efter nyår, precis som jag gjort sen 2006 (shit!). Men tills dess sammanfattar vi året lite med den här listan jag hittade hos Kaospatrullen. 

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Herregud ja! Stort som smått. Körde bil i USA, besökte ställen jag inte besökt förut, lämnat ett möte gråtandes, genomfört projekt på jobbet jag inte trodde jag skulle klara av, yogat framför en tv och annat sånt där. Föreläst på stora konferenser, för företag och på en skola. Frågade K om det här också och hans spontana svar var du bytte knäckebröd en vecka, det är rätt stort. 

2. Höll du några av dina nyårslöften? Kommer du ha några nya för nästa år?

Har inga nyårslöften mer än att försöka må bra och lyssna på mig själv. 

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, stambyte. Så himlans härligt. 

4. Dog någon som stod dig nära?

Nej. Det dog tillräckligt med folk i min närhet under 2011. 

5. Vilka länder besökte du?

USA (San Francisco med omnejd), Tyskland (Berlin), Spanien (Gran Canaria), England (Cambridge). 

6. Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

Lite mer lugn och ro i hjärnan och hjärtat, tack. 

7. Vilket datum från år 2012 kommer du alltid minnas, och varför?

Jag minns alltid min födelsedag, 8 maj, eftersom jag älskar att fylla år. I år var jag i Berlin och väcktes av min vän som knackade på hotellrumsdörren och han gav mig ett paket. Sen åt vi värsta goda hotellfrukosten, var på en konferens där jag blev grattad av mängder av människor. På kvällen åt vi på White Trash Fast Food och var på en fest. Kvällen slutade med att vi drack champagne på mitt hotellrum och blev djupa och pratade om liiiivet. Fin dag! 

8. Vad var din största framgång 2012?

Att jag fått ett annat lugn, trots att det har varit helt jävla galet emellanåt och jag har haft perioder då jag mått väldigt dåligt. Som vanligt. Men i grunden har jag vågat mycket mer. 

9. Vad är du mest nöjd med?

Att jag i vissa lägen verkligen lyssnat på mig själv. Som när jag och Linn drog till Gran Canaria och inte gjorde någonting i en vecka. Underbart. Och när jag genomför vissa smått omöjliga saker på jobbet. Samt att jag, när jag bestämde mig för att byta jobb, plötsligt blev kontaktad av en mängd rekryterare utan att jag själv gjorde något. Det var fint att få ett bevis på att mitt cv är värt något. Fånigt men sant. 

10. Största misstaget?

Jag vet att jag gör misstag, men tänker verkligen att jag lär mig något av allt. Men okej, jag har varit väldigt naiv i några situationer, och när de sen gått åt helvete har jag tagit det mycket personligt. 

11. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Inte i den klassiska bemärkelsen. 

12. Bästa köpet?

Min killes flygbiljetter t/r till San Francisco så vi kunde ha semester ihop där (jag reste ju i jobbet), resan till Gran Canaria för den veckan var så absurt välbehövlig, samt min nya kamera som jag köpte för en månad sen. 

julsorgen.

Inte skyldig skriver så bra om julkänslan. Den där som har försvunnit. Alternativt att jag inte har hunnit lära om vad den nya, vuxna, julkänslan är. Min familj är intakt, vi är bara utökat antal sen min bror gick och skaffade sig två underbara, helt galna, ungar och en fin fru. Men innan dess, och innan jag och K blev tillsammans, var julen alltid likadan. Hemma hos mammapappa, bara familjen bestående av mig, mamma, pappa och bror. Det fanns så mycket traditioner utan att jag ens förstod själv att det var traditioner. Först när jag var med om andras julfirande förstod jag att inte alla tog in och klädde julgranen dagen innan julafton. Att inte alla fick ett paket i julstrumpan på morgonen. Att inte alla hoppade över lunchen för att orka äta julbord direkt efter Kalle Anka. Att inte alla rimmade på paketen och var tvungna att gissa innan paketet skulle öppnas. Att inte alla avslutar julafton med att koka egen risgrynsgröt utan mandel.

De första åren det var annorlunda, då jag firade med Ks familj eller hos min bror och hans familj, var det konstigt. Lite jobbigt märkligt. Som att julen aldrig riktigt blev av. Sen åkte vi bort ett år, firade julafton på ett plan hem från Thailand och det var oväntat skönt att slippa ta hand om de konstiga julkänslorna. De senaste åren har varit lättare, roligare och jag är mer okej med att saker och ting är annorlunda nu. Men det är fortfarande en liten sorg, att de där fantastiska jularna som jag upplevde fram tills jag var tjugotvå, tjugotre inte kommer tillbaka. Någonsin.

Samtidigt är det lite svindlande att tänka att jag kan forma min egen julafton. Vår egen julafton. Den dagen vi känner att vi vill det, då vi har vår egen familj.

dagar då jag vill ha bil.

Dagens resrutt:
1. Taxi till tunnelbanan
2. Tunnelbana i 30 min till centralen
3. En timmes väntan på tåget. Tänkte fel.
4. Tåg i 40 minuter
5. En timmes väntan på nästa tåg pga tidtabellerna inte riktigt samarbetar.
6. 30 min tåg.
7. Bilresa i 10 minuter.

Jag ska till mina föräldrar. Med bil tar det max 1 timme och en kvart från dörr till dörr. Även om jag inte tänkt lite tokigt idag hade kollektivtrafiken tagit minst 3,5h från dörr till dörr. Nu lär jag närma mig 5h. Alltså. Gah!

allting är relativt.

Fick ett mail med ämnesraden "PANIK" av mamma. Blev rädd, på riktigt. Hann tänka att jag inte orkar att något hänt eller att huset brunnit ner eller något annat skoj. Men mamma hade problem att hitta julklapp till min bror.

Imorgon jobbar jag min sista dag på mitt jobb. Sen åker jag till landet och sen är jag ledig i en hel månad. EN MÅNAD. Sen börjar jag mitt nya jobb.

sitt still i båten, ingen fara på taket och så vidare.

Ni är några stycken som hört av er och frågat varför bloggen plötsligt var låst. Anledningen är att jag fick en rejäl skopa ångest efter att bloggens existens blev outad i ett sammanhang som jag inte riktigt tänkt mig. Lindrade ångesten med att låsa ett tag. Jag står för det jag skriver här, men det är inte samma sak som att jag alltid är bekväm med att alla läser. Det här är delar av min hjärna som jag kanske vanligtvis inte delar med alla bekanta eller på ett jobb. Alla får såklart läsa, men som vanligt gäller: om du känner mig i det verkliga livet och läser här får du gärna berätta att du gör det. Det blir bara så jävla märkligt annars. Okej? Tack.

don't try this at home, kids.

Kombinationen av att vara bakfull (påminn mig om att inte dricka champagne, mår oproportionerligt illa av skiten), ha viktigt heldagsmöte, börja frysa runt lunch och därefter hälla en full kopp te rakt i knät. Inte en helt lyckad kombination. Fryser fortfarande som fan, så fortsätter den här dagen som tidigare så lär jag vara sjuk innan midnatt.

Uh.

mycket typiskt mig.

Fick imorse frågan vad jag ska göra när jag är ledig några veckor i januari. Ingenting! utbrast jag. Orkar inte styra upp något. 

Gissa vem som nu sitter och letar billiga resor till Thailand?

jag tänker på miljön och sådär.

Jag har ett par byxor som jag går omkring i hemma. De börjar bli lite slitna här och där. Idag skulle jag böja mig för att plocka upp en strumpa på golvet.

K: Men DU! Hahaha.
E: SÄG INGET! JAG VET!
K: Det ser ju ut som Hannibal Lecters mask! I röven!
E: JAG VET! Jag använder de här tills jag inte kan använda dem längre.
K: Ja, och då kommer du använda dem till att putsa fönster med.
E: Precis.

men först: en lång semester då jag inte ska göra någonting alls.

Jag grät en skvätt av lättnad när jag väl hade fattat ett beslut. Månader av velande och funderande är över! Häromdagen sa jag upp mig. 2013 blir det nya äventyr.

livet.

Skypar med min kille och jag säger att vi snart ska gå ut och äta. Han frågar vart vi ska gå, och jag svarar "Har faktiskt ingen aning, vet bara att vi har ett bord bokat". Hör ett skratt och ett "Då har du semester på riktigt" till svar. Vanligtvis har jag stenkoll på allt. Och han har rätt - det här är semester. Jag umgås med två av de finaste vännerna flera dygn i sträck, och det är liksom nog. Jag behöver inte planera något annat alls. Att det sen är så vansinnigt fint här och att vi har det så himla gött gör det hela bara ännu bättre. Plus att jag ju har någon konstig kärlekshistoria med England. Älskart.

hello.

Jag är i Cambridge! Det är så himla sött här. Älskar att vi ska vara här många dagar till.

vet inte riktigt vad som hände.

Den här julgransbelysningen är trasig. Den har funkat i fem år nu, så jag tycker det är jävligt opraktiskt att den nu bara slutat funka. Framförallt när mammapappa lämnat av årets gran på balkongen. Så jag blev lite frustrerad och gjorde detta:
Satte granen i en julgransfot och surrade fast granen på balkongen (den flyger all världens väg annars). Utan belysning. Städade köket och samlade ihop alla tomglas, trasiga glödlampor och batterier. Vattnade växter. Packade ihop sängkläder efter helgens besök och städade ett rum. Satte upp tre tavlor och städade garderobsgolvet som var översvämmat. Nu ska jag äta och sen plantera om en växt. Har plötsligt gjort mer nytta än på veckor.

nej, jag skulle INTE ha något.

Har shoppat med mamma idag. Skulle vara smakråd. K tyckte jag skulle köpa något åt mig själv också, men jag sa att det icke skulle hända eftersom jag inte behöver något. Kom hem med två klänningar, en scarf, strumpbyxor och en bok. Man ska fan aldrig kolla saldot efter lön *innan* man betalat räkningarna. Att shoppa lite känns för lätt och billigt då.

magkänslan.

Vi behöver prata mer om magkänsla. Skriver ju om min extrema beslutsångest för mina personliga val (i jobbet fattar jag beslut utan problem, fort går det också) då och då. Och mina vänner tröttnar nog på mig rätt ofta när jag ältar saker i oändlighet. Är ju själv jävligt trött på ältandet just nu. Jag jobbar hårt på det här, att lära mig hur jag ska fatta beslut om mitt eget liv. Vet att det är en av mina sämre sidor. Men vet ni? Jag är så trött på att höra "gå efter magkänslan". Det är i mina öron lika idiotiskt som att be en stressad person "stressa mindre". Det känns som ett automatiserat svar när människor inte vet vad de ska säga längre. Jag vet att man inte menar något illa, men känner mig samtidigt idiotförklarad. Jaha, jag ska välja det som känns bäst? Jaha, jag behöver stressa mindre om jag är stressad? No shit liksom.

Och jadå, jag är sur och grinig idag. Plus jävligt less. Dessutom kan det ha varit den gråaste dagen Stockholm någonsin upplevt idag. Muntert liksom.

det är inte lätt när det är svårt.

tillägg: irrationsmoment.

7. När man försöker kopiera text mellan dokument och skiten FORMATERAS I OÄNDLIGHET TILLS DET INTE GÅR ATT LÄSA.

Mvh
Falling down.

vi kallar det bra planering.

Det tog 1h och 55 minuter, inklusive 15 min paus. Me very planerande va.

För övrigt HATAR jag känslan efter att ha pratat offentligt. Känner mig riktigt värdelös och tänker att jag inte ska pyssla med att föreläsa. Tills det droppar in spontana mail från deltagarna om att jag var 1. jättebra och 2. lyckades inspirera. Då blir det helt plötsligt irrelevant om 99% tyckte jag var crap för åtminstone EN person gillade och tog sig dessutom tid att berätta det för mig.

irritationsmoment i vardagen.

1. Dela/gilla av grejer på Facebook som är lurendrejeri. Låter det för bra för att vara sant? Då är det också det. 
2. Företag som inte fattar vad som inte är tillåtet att göra på Facebook, alternativt struntar i det. 
3. Företag som inte tänker på lotterilagen. Alternativt struntar i den.
4. Bilder på mat på instagram. Jaha, du åt mat idag? Där ser man. 
5. Min beslutsångest. 
6. Att jag irriterar mig på allt ovan. 

lite läskigt.

Presentationen är klar. Det blev 78 slides. Precis som jag gissade. Det är lite läskigt. Och ja, det kanske låter som skitmycket, men att visa ett informationsflöde i bilder kräver typ 5 slides.

howdy.

Tog en promenad imorse här vid sommarstugan. Träffade på GB-gubben. Märkligt hur ett ställe som är fullt av liv 24h per dygn under sommaren är knäpptyst och dött under hela vintern. Som att alla går i ide.

78 slides, typ, kanske?

På måndag ska jag föreläsa igen. I TVÅ TIMMAR. Så länge har jag aldrig pratat förr. Ingen jävla aning om hur jag ska beräkna innehållet i presentationen så det matchar två timmar.

dagens lunch.

Curryfisksoppa (abborre!) med hembakat bröd. Helvete vad jag kände mig som Underbara Clara igår när K stod och gjorde soppan samtidigt som jag bara "Jag bakar lite bröd till!" och bakade bröd.

I alla fall. Det tog ungefär hundra år att värma den här soppan i micron på jobbet idag. När den väl var varm hann jag sleva i mig tre skedar innan jag fick ett telefonsamtal jag bara var tvungen att ta. Det pågick i 30 minuter. Sen värmde jag soppan i hundra år igen. Därefter fick jag äntligen äta! !!!. Tills jag fick ett fiskben i halsen.

Det var ju inte stort, det var det inte. Men jävligt irriterande. Kollega frågade om han skulle vända upp och ner på mig och banka mig i ryggen. Jag sa tack, men nejtack. K bad mig kila ner till plastikkirurgen en våning nedanför och operera bort det. Jag sa nej. Punkt. Testade med cola, godis, te och allt annat. Men icke. Det satt där.

Först när jag väl var ensam på kontoret, fem timmar senare, vågade jag host-halvkräkas. Då lossnade skiten. Hurra och allt sånt.

Duktig flicka reder sig själv.

här behövs en gräsklippare.

Eftersom det byggdes om på kontoret idag beslöt jag mig för att jobba från landet. Hos mammapappa. Jag och pappa tog en skogspromenad efter lunchen och spanade in de olika avverkningarna. På ena stället växte två meter högt gräs. Var som att promenera i en djungel. Bilden är alltså tagen i min ögonhöjd. Och solen sken. Det var fint. Mycket.

tiden lär utvisa.

Jag undrar när jag ska återhämta mig från jävelskapet den är hösten. För några veckor sen fick jag min första panikångestattack på fem-sex år. Jag stod på perrongen på Fridhemsplans tunnelbanestation och grät hysteriskt och visste inte åt vilket håll jag skulle gå. Eller åka. Tillbringade några dagar hemma i soffan efter det, men jag är fortfarande så jävla trött. Igår besökte jag min frisör och hon sa hej och ett "du ser så väldigt trött ut, E". Det var den femte människan som sagt det till mig den senaste veckan. Jag är trött. Trött trött trött och lite ledsen. Tydligen syns det. Men det ordnar sig. Det gör ju alltid det.

detta måste rättas till.

Insåg att jag inte publicerat en enda bild här på sketalänge. Eller åtminstone på hela förstasidan. Det går icke för sig. Längtar rätt mycket tillbaka till vår sista semesterhelg då vi bodde på en ö vid en fyr. Det var så jävla, jävla fint. Både på ytan och inombords.

woho!

Jag är SÅ pepp på att det är fredag idag. Oväntat pepp! Solen skiner och så vidare. Hoppas detta humör håller i sig minst hela dagen.

bättre sent än aldrig.

I helgen har jag upptäckt hur jag enkelt ljusar upp och ökar skärpan på t ex ögonpartier när jag redigerar foton. Nu vill jag redigera om varenda jävla bild jag någonsin tagit.

Och ja, man kan ju tycka att det är så dags att upptäcka det NU liksom. Men tycker man det är relativt trist att redigera foton så tycker man. Då går det liksom inte per automatik att testa nya grejer.

sett på stan:

Tuff ordningsvakt som körde sin segway med en hand och med hjälmen hängandes på sidan.

söttelisött.

Häromdagen frågade K mig vad jag saknade med min kost. Jag sa att jag egentligen inte saknar någonting mer än vid vissa tillfällen då jag utsätts för typ lukten av nybakta bullar. Förutom CHOKLAD. Jag som aldrig varit en chokladmänniska tidigare har längtat ihjäl mig efter ljus choklad, mjölkchoklad, vit choklad i typ fyra år. Eller tre, eller hur länge nu det än är. Jag står fortfarande vid chokladhyllan ibland och går systematiskt igenom innehållsförteckningen på varenda chokladkaka bara för att dubbelkolla en gång till om det nu skulle vara så att Marabou plötsligt börjat göra mjölkchoklad utan mjölk. Det har de inte.

Men så sa jag i alla fall att jag längtade efter typ Toblerone. Idag kom min chef på besök (som vanligtvis bor i USA) och hade köpt godis på flygplatsen. Toblerone. Och jag åt just en bit vit toblerone. Alltså. Trodde jag skulle DÖ för det var så gott. Första tuggan. Sen blev det hur jävla sött som helst. Är choklad verkligen så söt? Smakar som att jag har ett kilo socker i käften.

Mvh
Hon som ändå äter smågodis typ varje dag.

jag har en kompis i Singapore också!

Tänkte även kika lite närmare på att boka en resa till mig och K till Singapore i vår. Och därifrån åka ut på någon trevlig liten ö och solabadagöraingenting en stund. Låter ju okej. Märkligt hur bara tanken på såna saker gör att allt känns lite bättre, lättare och roligare. Häpphäpp!

uppdrag utfört.

Är visserligen lite tveksam till att det blir någon solsemester med +20 grader i UK i december, men spela roll! Jag och Jenny drar och hälsar på Inte skyldig. Kommer bli så jättebra att det är helt otroligt. Redan på förhand.

perspektiv på trettioårskrisen.

Alltså. Insåg just att det är rätt rimligt att anta att jag ska jobba i 35 år till. Jag har levt i 30. Sjukt.

tänker positivt osv.

Fick visa leg på systemet.
Woho!

fusk.

Det är typ vinter nu. På ett sätt tycker jag det är mysigt. Hellre det här än +5 och grått regn. Men. Men men men det blir inte så kul när mamma skickar mms från Medelhavet och meddelar att det är 27 grader varmt och hon snart ska bada i havet. Jag är avis! Måste boka någon resa snart. Måste.

månadens viktigaste läsning.

Det här. På riktigt nu gott folk - läs texten.

milstolpe!

Jag är väldigt stel och kort i musklerna på baksidan av låren/svanken. Vet icke varför. Anyway, det har gjort att jag, trots 4 års utövande av yoga, inte kan göra vissa enkla saker. Till exempel stå med raka ben, böja mig framåt och nå golvet med händerna.

Men så händer det. Jag kör lite yoga framför tvn och plötsligt står jag där, framåtböjd med raka ben och når golvet med fingertopparna. FRAMSTEG! Och ja, jag vill tro att det är det mer frekventa yogandet (även om det är framför tvn) som gjort det här. Plus att det var kväll såklart, mycket smidigare på kvällarna. Men ändå! Blev så glad.

hjärta.

Jag läser väldigt mycket just nu. Allt är lättsmält, men vad spelar det för roll? Idag har jag t ex läst ut en 400 sidor lång bok. Älskar när det är så.

peppen.

Jag är i ett läge då jag har rätt kasst självförtroende av olika anledningar. Vet att det är en dipp, vet vad det beror på etc. Men det gör komplimanger extra värdefulla (och då är jag ändå generellt lite för överlycklig för varje komplimang i normala fall). Så, när jag sur som fan kommer in till kontoret en fredag som denna och min kollega inleder med "Hej, du som är så otroligt allmänbildad, har du..."och plötsligt lyser jag som en liten sol och bara TACK! Vilken fin komplimang! Och hör inte alls hans fråga.

ge mig google maps tillbaka!

En av de fina grejerna med att det finns smartphones nuförtiden är att kontrollfreaket (jag) inte behöver kolla upp exakta adresser och sånt innan man ska iväg till ett möte. Bara att veta i ungefär vilken riktning man ska, ungefär tidsuppfattning och sen kan man använda kartorna för att hitta ända fram. Jag älskar det och det har på allvar gjort mig mycket lugnare eftersom jag flänger en hel del i Stockholm.

Tills jag uppdaterade till iOS6. Dagen efter skulle jag på ett mycket viktigt möte. Mycket viktig. Kartfunktionen skickade mig en kilometer fel. Paniken när jag sprang omkring i ett område jag inte kände till och bara inte kunde hitta stället jag skulle till. Fram kom jag, efter att ha stoppat en taxichaufför, men innan dess alltså. Fifan. Jävligt försenad blev jag också, inte helt okej med ursäkten "kartan visade fel". Några dagar senare skulle jag på ett annat viktigt möte. Då ville kartjäveln skicka mig 500 meter åt fel håll och på fel sida vägen, men jag var smart nog och dubbelkollade via en annan kartapp och hittade rätt.

Nu är jag überförsiktig. Imorse var jag därför 30 minuter tidig till ett möte där jag var lite osäker på vägen. Herregud vad livet har blivit komplicerat igen.

nä, men om vi ska prata om något annat?

Ser ni Torka aldrig tårar utan handskar? Om inte - gör det för sjutton! Dessutom har Homeland säsong 2 börjat. Jag micket glad på måndagar va.

så jävla irriterande.

Att inte kunna blogga om saker. Jag hatar det. Mitt liv är nämligen som en såpopera just nu. Nya, oväntade saker varje dag. Helt crazy!

Och jadå, det här är den värsta sortens blogginlägg/statusuppdatering som finns. "Åh, värsta grejerna händer men jag kan inte säääääga något".

Ja. Jag vet. Skit.

en snabbtelefon.

Jag hade varit i lilla stugan och chattat med folk som ringde till brorsans BBS. Det här var före Internet. Min brorsa var hos hans flickvän några mil bort. Mamma och pappa var inte heller hemma. Eftersom jag var mörkrädd sprang jag från stugan in till huset så fort jag bara kunde. Snön knarrade och jag la märke till att det var nedsläckt i pappas stora loge. Det var beckmörkt överallt. Det här var ju så mycket på landet man kunde komma, där gatlyktor inte fanns, och vår enda granne var inte hemma.

I köket började jag plocka fram ingredienser för att laga chokladbollar. Jag var ensam hemma! Jag kunde göra vad jag ville! Jag kunde äta alla chokladbollarna själv! I köket stod snabbtelefonen, den som man med ett enkelt knapptryck kunde ropa efter pappa i logen eller efter brorsan i hans lilla stuga. Av någon anledning som jag fortfarande inte vet tryckte jag in alla möjliga olika knappar och sa Hejhejhej hejhej hej HEJ. Tills det knastrade till. Och någon svarade.

Heeeeeeeeeej.

Jag stirrade på snabbtelefonen. Kanske i fem sekunder, kanske i två minuter. Vem i helvete svarar? Vem i helvete svarar så? Och varför? Om det var en vettig människa hade personen svarat ett frågande Hallå? Inget annat. Svaret var avlägset, långt borta, svagt. Men det var någon som svarade.

La mig på golvet. Kröp till kökslådan och tog en kniv. Kröp till ytterdörren och var livrädd. Livrädd livrädd livrädd för att en galen psykopat hade tagit sig in i pappas loge och nu inte bara hade svarat när jag ropat på snabbtelefonen utan dessutom fattat att någon var i huset och nu skulle han MÖRDA mig. Livrädd. Låste ytterdörren så snabbt jag bara kunde utan att titta ut genom fönstret. Kröp till vardagsrummet. Satte mig under skrivbordet med kniven i handen. Vågade fortfarande inte titta ut genom fönstret. Skräcken över att se någon stå där var outhärdlig bara i tanken.

Efter några minuter vågade jag sträcka mig efter telefonen och jag vågade ringa till min brors flickväns föräldrar och fråga efter honom. Det här var även före mobiltelefonernas tid, så jag kunde inte nå mina föräldrar på något sätt. Min brorsa tyckte jag var fånig. Han menade att det säkert var vår granne som var hemma i alla fall, trots att deras hus var helt nedsläckt en mörk vinterkväll. Att vår snabbtelefon på något sätt lyckats koppla in sig på grannarnas linje. Jag trodde inte på honom. Vem svarar så? Vem svarar Heeeeeeeej? Vem fan gör det?

Sen gick en timme av skräck innan brorsan kom hem. Jag minns inte den här timmen, men jag tror att jag befann mig på övervåningen hela tiden. Med en kniv. Och telefonen i högsta hugg.

Har fortfarande ingen aning om vem som svarade. Men jag hatar snabbtelefoner.

mitt liv.

Om det var någon som såg en person hysteriskt gråta på Fridhemsplans tunnelbanestation vid lunchtid häromdagen så var det mig ni såg. Och om någon såg en person lyckligt utbrista It sounds like a great challange! och jämfotaskutta lite av lycka utanför en matbutik i en av Stockholms förorter tidigare idag så var det mig ni såg där också. Upp och ner. Hela tiden. Hoppas att jag landar snart.

saker jag gjort idag:

Ingenting.

Huvudvärken från helvetet.

vissa dagar.

Vissa dagar skulle det vara enklare att dra ett jävla täcke över huvudet. Men jag är åminstone arg snarare än uppgiven, och enligt personer i min närhet är det bra, för då blir du konstruktiv. Fan vet, men det låter ju positivt.

favorit i repris.

Efter en av årets märkligaste veckor satt den här helgen väldigt fint. Eller sitter, för den pågår ju än. Vi har hyrt samma stuga som förra året, samma helg. Och vi gör samma sak: äter, sover, läser, pratar, dricker vin. Vädret är självklart perfekt.

sen sist.

Fredagskvällen var en sån där magisk kväll. En sån där som börjar med ett "men vi går väl dit och tar en öl iaf, så får vi se sen?" och slutar i skrattfestival och en helkväll som var så förbannat jävla rolig. Rent ut sagt. Det här var ledorden för kvällen:

Mitt i natten upptäckte jag att mina ben inte räckte ner till golvet på Max. Minns inte när jag senast kunde dingla med benen, så jag dinglade som fan och var tvungen att föreviga detta. Märkligt hur små saker kan göra en så genuint lycklig. 

Dagen efter var vår energinivå inte riktigt på topp, så vi hade Star Wars-maraton. Såg 4,5 och 6an på en och samma dag. Jag ÄLSKAR Star Wars-filmerna.  

Sen anlände min dyrtröja. Jag älskar den. Vill ha den hela tiden. Till exempel så har jag den idag till en prickig klänning. Himla tjusigt om jag får säga det själv. 

48 timmar per dygn hade varit gött.

För övrigt jobbar jag ca 12-16h per dygn just nu. Men det är okej, det är tidsbegränsat och handlar mest om att få allting klart. Men det ger roliga effekter, som att jag tycker att det är helt okej att köpa en tröja för 2000:- eftersom jag vill ha den och bara inte hinner/orkar tänka på vad det gör med min ekonomi. Skitsnygg är den. Nu ska jag fortsätta jobba. Hejhej.

stort i bloggvärlden.

Ett av Blondinbellas företag har flyttat in på samma kontorshotell som mitt jobb har sitt kontor. Det betyder att det t ex är helt normalt att se hennes hund ränna omkring. Eller nä: när jag såg den imorse satt den fint och hade koppel. Men ändå. Tänkte att detta är intressant för bloggvärlden. Mina kollegor tittade bara på mig och sa Jaha? när jag berättade om vår nya granne.

efter ett avsnitt av Lyxfällan känner jag mig lite mer normal igen.

FYI.

jag tänker för mycket.

Vi har gjort mysiga och trevliga saker den här helgen. Det har varit en fin helg. Samtidigt har jag ett litet beslut som måste tas innan nästa vecka är slut, och det lilla beslutet fick mig att tänka en miljard steg framåt. Plötsligt är jag där igen, med en närapå panikartat känsla och svårt att andas bara för att jag inte VET när, var, hur, om jag vill flytta, skaffa bil, barn, dra utomlands, byta karriär. Det blir så stort. Träffar människor som tagit aktiva beslut om giftermål, barn, hus och whatever och jag fattar inte hur de gör. Är avundsjuk.

dagens idiot.

Fint va? Utsikt från porten till lägenheten vi kollade på igår. Vi bestämde oss för att tacka ja. Mycket på grund av läget. Inte för att vi trodde att vi hade så stor chans att få lägenheten eftersom det var lite för många före oss i kön. Men man vet ju aldrig! Och ibland kanske märkliga saker händer och vi får en sån lägenhet med ett sånt läge, och då måste man ju våga tacka ja även om det verkar otroligt.

Men inte den här gången. Jag glömde nämligen tacka ja inom utsatt tid.

Mvh

Komplett Idiot. 

ignorerar resultatet.

Var på fotboll igår. Sista derbyt någonsin på Råsunda. Derby är jävligt roligt. Men som vanligt är det galna rubriker efteråt och mamma sms:ade oroligt och frågade om vi klarade oss ur ståhejet. Jag svarade bara att vi varit med om mycket, mycket värre kalabalik. Matchen däremot, den behöver vi icke prata mer om. Jävla skitspel. 

perspektiv.

På måndag ska vi titta på en lägenhet, igen. Vi vet fortfarande inte om vi vill flytta, men titta går ju. Och någon gång kanske ett guldkorn dyker upp. Nu ska vi se en lägenhet som ligger precis vid vattnet. Bokstavligt talat. Det verkar som att endast en gångväg skiljer vattnet från huset. Men lägenheten är vänd lite från vattnet, endast "delvis havsutsikt" och K utbrast att det var ju synd att den inte har full havsutsikt. Ja, det är ju synd. Å andra sidan: en jävla lägenhet direkt vid vattnet! Typ drömmen. Men sen kanske själva lägenheten är skit, det återstår ju att se. Vi är ju trots allt en skvätt kräsna.

å andra sidan.

Samtidigt är det ju så att det finns ett par relationer där jag VET att jag är omtyckt även om jag skulle bete mig knäppt. Min kille till exempel. Det finns ingen människa som jag kan vara så avslappnad med som honom. Han tycker till exempel att jag är jävligt rolig, och någon gång konstaterade jag att det ju är lite märkligt eftersom han väl är den enda som skulle beskriva mig som ROLIG. Men så kom vi fram till att det ju inte är så konstigt eftersom jag bland andra människor undviker att:
- Testa olika funny walks när jag spatserar omkring i lägenheten
- Inklusive roliga röster
- Hittar på egna låtar som jag sjunger högt och ljudligt
- Är en allmänt jävlig person som kittlas hela tiden

Oklart dock om det sista kvalar in som "rolig" i Ks beskrivning av mig. Men jag tycker det är roligt. Och han älskar mig ändå.

inte ett av mina bästa personlighetsdrag.

Plötsligt befinner jag mig i en situation som är så fruktansvärt obekväm. En person i min närhet som gör något som i mina ögon är så jävla konstigt och galet. Förtroendet är plötsligt puts väck. Det är inte första gången, jag vet att jag kan reagera väldigt starkt när människor som jag har ett stort förtroende för gör något som jag bara inte kan förstå att den personen gör eller tycker.

Och jag märker att det här är just det jag fasar för att andra ska tycka om mig. Att jag, när jag är mig själv, gör något som andra studsar till över. Som får dem att tycka jag är jobbig, dum i huvudet eller bara jävligt konstig. Jag är så rädd för att en enda sån grej ska kunna rasera allt. Rädd att jag vilken sekund som helst kan förstöra en vänskap bara genom att vara mig själv.

Därför gillar jag inte heller min egen reaktion, den att få bort dessa människor som gör mig besviken ur mitt liv. 

är det bara jag?

Hörrni, är det inte väldigt mycket träning-kost-dieter-vikt-mått-inlägg bland alla bloggare nu? Okej att det är höst och alla kör en nystart och ska ändra sitt liv etc jada jada (inklusive mig själv), men jag blir lite illa berörd emellanåt. Det är väl jättebra att folk tränar och blir peppade av andra bloggare, eller äter nyttigare och blir peppade av andra bloggare. Men det är så lätt att det trillar över i hets och krav. Tycker det är lite, lite otäckt när människor lägger upp inlägg om effekt av dieter och träning med mått- och viktresultat och alla bara HURRAAAAA! helt unisont.

Eller så kanske diskussion redan finns där, men att jag bara undviker att läsa kommentatorsfälten.

bäää.

"Åh, solnedgång, svensk höst, vacker utsikt och en skock får långt borta!" tänkte jag och sa "Bä!" högt. Cirka tjugo sekunder senare hade alla fåren rusat fram för att säga hej/bäää.

hur överlever man som förälder?

Är alltså barnvakt till mina brorsbarn. Jag och min mamma delar på detta barnvaktande, och jag kan säga att det behövs.

Äldsta ungen berättade idag att "faster behöver äta mer, för du växer fortfarande, du är bara trettio år". Tacktack. Sen blev det diverse utbrott under resten av dagen, som kompensation för den där komplimangen. Till exempel gick världen under när jag råkade duka med fel tallrik. Sen blev minstingen helt ifrån sig när jag tog av en bajsblöja och var otröstlig. Så jag fick trösta en naken unge med bajs i baken, han vägrade släppa taget om mig. Och så kissade han på mig också.

Just det, en väckarklocka gick igång klockan 06 imorse. Av misstag. Men ungarna vaknade, så jag fick minsann stiga upp jag med.

Tröttheten just nu vet inga gränser. Och ni föräldrar undrar väl varför jag ens skriver det här pga vardagsmat för er.

och jag ska vara barnvakt hela helgen.

Det var inte sjukdom. Eller, det beror på hur man definierar sjukdom. Det var min kropps sätt att bli sjuk: ryggen och nacken sätter stopp. Jag får alltså så ont att jag får ont i hörselgångarna (!) samt att det strålar i nacken vid varje andetag och det känns ända ner i handlederna. Plus att jag blir yr, får ont i huvudet och det känns som att jag har feber. Men det hade jag ju inte. Jag har levt på ipren ett par dagar nu och imorse fick jag massage. Det var inte skönt. Det tog inte bort alltihopa. Men det hjälper.

Nu känner jag mig typ full pga blir så groggy efteråt.

som att få barn, kanske?

Jag har jobbat på ett jobbprojekt av modell gigantiskt sen i mars. Idag fick jag se en glimt av hur det här projektet kommer sluta i praktiken. Alltså. Känslan. Och nu: PEPPEN ATT BLI KLAR!! !!!!!! !

kära beslutsångest, när ska vi bli polare egentligen?

Här blinkar man en sväng och så 1. Köper Blondinbella en lägenhet med killen hon varit tillsammans med i tre månader 2. De förlovar sig 3. De vill anlita ett företag som ska arrangera deras bröllop inom ett år. Alltså. Jag och min beslutsångest bara gapar. Fy helvete vad härligt att bara "nu kör vi!" och så kör man. Inte för att jag just nu har behov av att köpa en lägenhet (vi bor redan ihop) eller känner ett stort behov av att gifta mig, utan mer bara attityden. Det är fint tycker jag, att våga sådär. Oavsett hur det hela går det.

sjuk? fan vet.

Och så börjar jag må risigt, åker hem tidigt från jobbet och dör i soffan. Känner igen det här så väl, det här har jag känt så många gånger förut. Men likförbannat minns jag inte om det är när jag börjar bli sjuk på riktigt eller när min kropp bara protesterar i allmänhet. Det händer ju emellanåt. Att jag blir sängliggande utan feber, utan sjukdom, men med en kropp som bara säger Nejtack till att orka leva ett normalt liv.

Vi får väl se imorgon.

"en vinterjacka också, ganska snygg faktiskt!"

Mamma har någon slags utrensning hemma, så hon sms:ar som fasiken om olika kläder hon hittar. Mina kläder. Jag vet sen tidigare utrensningar att jag kan ha alla kläder som de sparat, för de har ju bara sparat det jag lämnade efter mig när jag flyttade 2001. 2001 hade jag precis fyllt 19, och jag minns att jag mer eller mindre hade samma storlek i kläder hela gymnasiet. Och jag kan ju fortfarande ha min studentklänning, så det betyder alltså att jag haft samma klädstorlek sen jag var sexton år eller så. Alltså. Det är nästan halva mitt liv. Det är rätt länge.

Och inte undra på att jag har svårt att slänga kläder. Vem vet om jag behöver dem om tio år liksom.

glömde liksom bort att stanna upp och tänka till lite.

Fokuserar väldigt mycket på nu:et just nu för att palla. Och det är ju bra, det är det verkligen. Sånt har jag ju generellt väldigt svårt för. Men i alla fall, en kompis frågade mig för någon dag sen "vad har du för roligt inplanerat framöver då?" och jag började rabbla. Luncher med en massa roliga människor coming up, ska barnvakta mina brorsbarn, min finaste vän har kalas, vi ska göra en favorit i repris av en av förra årets bästa helger, eventuellt ska jag till Värmland en sväng. Plus att jag har ett presentkort på Yasuragi att lösa in och att jag tänker boka en liten tripp för att hälsa på Inte Skyldig så fort hon flyttat. Och allt det här innan det ens blivit November. Åtminstone det som redan är bestämt. Insåg själv att det är en jävla massa skoj på gång. HURR-RR-RR-RR-A.

en månad senare.

Man kan ju fråga sig hur det gick med mina planer att träna varje dag, läsa på tunnelbanan och plantera om växter. Så jag frågade mig själv det.

Växterna hörru, vi måste börja där. Du har ju inte ens vattnat dina krukväxter på två veckor nu?
Nej, jag vet. Jag vet. Och smultronplantorna på balkongen är ihoptorkade. Jag fick ett enda smultron. Men jag tänker såhär: ikväll vattnar jag krukväxterna inne. I veckan kanske jag orkar slänga allt dött på balkongen och innan det är oktober har jag kanske orkat plantera om en växt i alla fall. Deal?

Deal. Läsningen då? Där känns det ändå som att du har gjort framsteg.
Eller hur! Jag läser åtminstone lite på tunnelbanan till och från jobbet varje dag. När jag är som mest stress har jag verkligen svårt att läsa. Det har blivit som en indikation på hur jag mår, att ju lättare jag tar mig för att läsa desto bättre är min stressnivå.

Vi avslutar med det bästa tycker jag. Träningen! Där är jag stolt över dig. Riktigt stolt.
Tack! Det finns säkert många som inte skulle kalla det jag håller på med för träning. Men jag rör på mig. Absolut inte varje dag, men det trodde jag väl egentligen aldrig heller. Däremot gör jag nog något mellan 3 och 4 gånger i veckan. Det är rätt ball faktiskt, för att vara jag. Sen att det innebär att jag står på en yogamatta framför tvn och följer någon amerikan som gör yogapass eller corepass eller "body toning" och fan och hans moster är säkert jättefånigt. Men jag mår bättre. Jag blir svettig, min kropp är mycket mindre stel och allt sånt där. Imorse vågade jag på mig något pass med vikter (det vill säga två vattenfyllda colaflaskor) och jag är fortfarande HELT JÄVLA SLUT. På grund av en tv. Det är lite odd. Men det funkar ju!

Hurra! Ja, skit i vad andra anser vara träning. Gör det du vill. Någon annan gång måste vi prata om abs-passen i den där appen. Du bara måste reda ut vad skillnaden är mellan passet "Sexy abs" och "Bridal abs workout". 
Jag lovar.

vi måste prata mer om skiten.

Jag gillar att vi faktiskt börjar diskutera lite cystor här. Heja!

kalla mig google.

Visst har jag berättat om den här förmågan jag har att alltid få mina kollegor att tro att jag kan och vet _allt_? Typ öppettider på Ica, hur man rengör en kopiator, när solen går ner och så vidare. Nyss fick jag den här:
- E, du som ofta kan det mesta, vet du hur jag kan koppla ihop den här listan av nummer på simkort vi har till vår lista med faktiska telefonnummer?

Nej? Men det hade säkert varit en ball grej att kunna.

att bo i lägenhet, klockan 21.50

En granne borrar.
En granne skriker sig hes på grund av lite irriterad på någon annan i samma lägenhet.
En granne dunkar i väggen för att få tyst på ovanstående granne.

Och då bor vi alltså i ett hus som är *sjukt* ljudisolerat i jämförelse med andra lägenheter.

Nä, men jag sätter väl på lite musik då.

gissa vem som har ont.

Har förstått att det här med att ha cystor, ofarliga sådana, på äggstockarna lite då och då är väldigt vanligt. Det gör ont som fan. Varför pratar vi inte mer om det? Är det bara för att de sitter på äggstockarna?

kanske vore det till och med bättre om jag slutade försöka.

Mamma skickar ett mail och frågar om jag lever. Kanske inte ordagrant så, men hon är orolig för min hälsa. Jag svarar att jag gör mitt bästa för att ta hand om mig, och att det ibland går bra och ibland mindre bra. Häromdagen inkasserade vi som hade trettioårsfesten tillsammans en av våra gemensamma presenter: champagne på baren med Stockholms bästa utsikt.

Det är snart september och vi hade vår fest i april. Jag fyllde trettio i maj. Det var då den där trettioårskrisen slog till med full kraft, den som jag trodde var över. Ångesten över att behöva bestämma över mitt liv fick ett hjärngrepp och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Plötsligt blev det sommar och jag lyckades ha en fantastisk semester. Plötsligt började jag jobba igen och plötsligt var det inte alls roligt att blogga. Plötsligt bara njöt jag av det som hände istället för att dokumentera och tänka ut blogginlägg. Det var skönt. 

Jag har sovit för lite. Haft årets bästa långhelg på en ö där jag sov i snitt fyra timmar per natt, men skrattade så jag höll på att kissa på mig flera gånger om. Och dagarna innan och efter jobbade jag mellan 09-23.30 fler dagar än jag borde. Jag har haft svårt att äta på grund av stressen. Min kropp har verkligen börjat protestera mot alkohol. Har föreläst för ett stort medieföretag i Stockholm. Får telefonsamtal och mail från folk som vill träffa mig för det jag kan och vet. Har ett lugn jag inte haft på länge och samtidigt en helt jävla galen vardag. Och jag önskar att jag orkade protestera mer, reagera mer, när klyshorna faller över mig till höger och vänster. När jag meddelar att jag inte borde äta så mycket godis och omedelbart får höra Men du ska väl inte banta???. När jag föreläser och trots att majoriteten i rummet är kvinnor är det bara männen som hörs, frågar, kommer fram efteråt. När jag sitter på ett möte och det diskuteras divar och iframes och jag får en blick och ett Ursäkta, det blir kanske lite tekniskt här och bara orkar le lite och säga Jag förstår faktiskt vad du pratar om. 

Jag försöker ta hand om mig själv. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Men jag försöker. Det gör jag alltid. 

ett konstaterande.

Det är väl en två veckor sen jag bloggade här sist. Har jag saknat det? Inte så värst. Har ni saknat det? Uppenbarligen inte. Och det var faktiskt ganska skönt. Däremot saknar jag att dokumentera min vardag. Det är skoj.

att blogga.

Jag har kräkts lite på den här bloggen det senaste halvåret eller så. För att den inte är vad jag vill. Och jag tror kanske inte ens att jag vill ha en blogg som är det jag vill. I alla fall inte just nu. Jag blir förvirrad när de som säger att de läser den här bloggen gillar den mer när de träffat mig. Det är visserligen en fin komplimang, men det säger också att den här bloggen inte är vad jag vill riktigt. Eller varför jag en gång i tiden ens började skriva på nätet. Då skrev jag för att jag inte kunde uttrycka delar av mig själv på något annat sätt. Jag kanske kan det nu. Och jag vill inte att den här bloggjäveln ska bli mitt instagram i bloggformat, där jag postar förskönade bilder av min verklighet. Jag har till och med funderat på om jag ska posta recept på god mat jag lagat. Inget illa ment om er som gillar att laga mat och blogga om det, men alltså: jag blogga matrecept? Nej. Vi får se hörrni. Vi får se.

vad hände?

Är barnvakt till mina brorsbarn. Roligt, men helvete vad trött man blir. Förberedde mig på maratonlång nattning av minstingen, eftersom det tydligen är standard. Efter fem minuter snarkade ungen. Nu ska jag dö en sväng i soffan och håller alla tummarna för att ingen av dem vaknar.

duktig flicka.

Hängde tillbaka den här snyggingen idag. Trots att den är billig och ja, snygg. Varför? Har typ en likadan.

Men! Å andra sidan är den jag har på bilden för sommaren, den andra var mycket tjockare. Det vill säga kan använda på vintern också. Ska rensa ur min garderob först, sen kanske jag köper den i alla fall. Eller inte.

goffa bilder.

Två arbetsdagar är avklarade. Lovade mig själv att bli lite bättre på det här med att ta ordentligt lunch. Facit so far? Måndag: 25 minuters lunch, Tisdag: 15 minuters lunch. Men det betyder ju å andra sidan att jag har möjlighet att förbättra mig! Och sånt gillar jag. Att bli bättre. Men det passar också rätt gött att goffa lite i foton från min och Linns alldeles perfekta chartervecka nu, som för att väga upp.

sista veckan.

Den där sista semesterveckan började sisådär och slutade precis som man tänker sig att en semester ska vara. Så nu blir det semesteronani, som Jenny säger. 

I början av veckan var det regn, moln och jag var rastlös. Jag hade tjugo myggbett på benen, och de svullnade upp som fan. Kolla bulan: 

Sen vaknade jag en morgon med sex myggbett på fötterna, så vi hade tydligen mygg inne i sovrummet på natten också. Men förutom att klia sönder ben och fötter åkte vi runt med den lånade bilen vi hade. Det regnade mest hela tiden, men vi åt medhavd lunch på bryggor och kvällsmat hos de som bor tjugo meter från havet. Så det kändes okej, trots allt.

Och min kille ÄLSKAR ju att bada. Vet ingen som vill bada så ofta och mycket som han. Så det är liksom inga konstigheter när vi går kvällspromenad och jag huttrar i jeans och tjocktröja, samtidigt som han utbrister Jag vill bada! och två minuter senare har han kilat ner på klipporna och kastat sig i. 

Sen började onanin på riktigt. Vi åkte båt i sex timmar, tre timmar raka vägen ut i havet och sen tre timmar hem igen. Samma dag som det var sjuhuhukt varmt. Det var gött. Gött! Till och med jag badade på vägen hem, från båten. 

Sen fick vi en dag i värmen på min favoritbadplats. En dag där är verkligen semester. Det är nästan alltid folktomt, det är vackert och fint och bara så jävla gött. 

Och så sista dagarna då. Det jag längtat så jävla mycket efter. Vi tog färjan ut till en ö, körde så långt norrut man bara kan komma och sen en båt över till en annan ö, där det varken finns bilar eller bofasta. Men det finns en fyr på norra delen av ön, och ett litet, litet vandrarhem. Där bodde vi en natt. Och jävlar i min lilla låda så fint det är där, och som jag kände mig avslappnad och glad. Ville inte åka hem alls. 

Jag tror att jag är redo för att börja jobba igen nu. Har ju inte så jävla mycket val, men det känns okej. Hoppas jag. 

men vafan?

Jag bloggade via mail tidigare idag, men det verkar inte ha publicerats. Jävla skit. I alla fall, det innehöll lite smaskig info om hur jag tänkt mig hösten. Bland annat att jag tänker mig att jag ska träna varje dag. Eller röra på mig varje dag, eftersom jag mår bra bara jag rör mig litegrann. En halvtimmes promenad kan vara nog. Inser ju själv att jag inte kommer att träna varje varje dag, men jag vill ändå öka lite mot tidigare. Lyckan då när vår nya tv då visar sig ha en tränings-app med träningspass, från 10-30 minuter långa. Drog nyss av ett halvtimmes långt yoga-pass med fokus på ben och röv. Jag blev svettig, anfådd och svor åt tvn ett par gånger. Och mina ben är möra. Så plötsligt har jag större hopp om att kunna röra på mig mer, om det så är framför dumburken, plus att jag älskar vår nya, dyra tv än mer. Snajdiga funktioner som wifi kostar, men visar sig vara värt det så att säga. Undrar om jag har träningsvärk imorgon?

ytligheter.

Förutom att jag inte sminkat mig (okej: mascara tre gånger) på fyra veckor har jag även sparat ut mina ögonbryn. Det ena ögonbrynet är nu som någon slags perfektion, kommer typ aldrig behöva noppa det ögonbrynet igen. Det andra ser ut som en gles skog. Men jag har inte gett upp hoppet än, ska låta det vara såhär ett tag till. Så får vi se. Tänk om jag slipper pincetten!?!?

börjar jobba igen imorgon.

Och just nu tänker jag att fokus den här hösten ska vara på sånt jag mår bra av. Typ att höstens projekt ska vara:

- Träna varje dag, även om det är 20 min promenad. Jag mår bäst när jag får röra på mig, ofta.
- Läsa varje dag på tunnelbanan. Jag mår bäst när jag får läsa, ofta.
- Plantera om alla växterna hemma. Jag mår bäst när jag får låtsas att jag har gröna fingrar.

Sen kan vi väl säga att jag är väl medveten om att när vardagen kör igång igen kommer jag bara känna att tiden rusar. Men tanken är ju fin, och jag kanske iaf ska försöka?

vi hittade en ledig parkeringsplats tillslut.

Den lilla orten där det jag kallar sommarstuga ligger är en så kallad sommarstad. Helt död på vintern och fullsmockad på sommaren. Idag kände jag mig ganska nära ortsbefolkningen när jag desperat rattade runt i de centrala delarna i jakt efter en parkeringsplats. Tre parkeringar, minst lika många fullparkerade gator, en unge som cyklade ut mitt framför bilen och en familj med barnvagn som strosade i godan ro mitt i vägen och vägrade flytta på sig, trots att de såg att jag körde bakom. Skrek Semesteridioter! när jag tillslut kom om. Det enda som fattades för att jag hade kunnat kvala in som en äkta ortsbo var om jag istället skrikit Badjävlar med nedvevade fönster.

flängdäng.

Vi har flängt en hel del senaste veckan. Sen jag kom hem från min och Linns fantastiska semester förra onsdagen har jag haft den här resrutten: Stockholm - sommarstugan - mina föräldrar - Stockholm - mina föräldrar - sommarstugan. Flängandet avslutades igår med att K och hans syskon hade fest för syskonen med respektive och barn = 16 personer. Det är rätt mycket folk på en syskonfest det.

Nu har jag en veckas semester kvar och den är nästan oplanerad. Så jävla skönt!

överhör unge, ca 4 år, på stranden:

"Lakritspuck har kommit tillbaka! Lakritspuck har kommit tillbaka! Härliga tider!"

Barnet heter tydligen Gösta, vilket gör gubbifieringen än sötare.

naturell.

När jag har semester slutar jag sminka mig. Jag älskar det. Det tar fem minuter att gå från sängen till att stå vid dörren, redo för avfärd. Och jag kan klia mig i ögonen hur mycket jag vill. De senaste veckorna har jag haft mascara två gånger, båda gångerna har jag svurit över det jobbiga att tvätta bort sminket på kvällen. Jag tänker alltid att det här är det perfekta tillfället för att sluta med smink. Helt sluta. Men så återgår jag så småningom till vardagen och tänker att jag kanske inte ska sluta helt, men trappa ner. Så jag tjongar på lite, lite smink och tycker att jag plötsligt blir mycket snyggare. Tre dagar senare är jag tillbaka med lika mycket smink varje dag som vanligt.

Gissar att det här beteendet kommer att hända när semestern är slut även i år. Men än så länge gnuggar jag mig i ögonen så ofta jag kan.

kaos.

Jag är helt slut. Vi har en bil den här veckan, och eftersom vi nu är i Stockholm ett par dagar passar vi på att göra saker med bil som är så jävla bökiga annars. Igår storhandlade vi upp halva Coop. Idag hängde vi först på Ikea och därefter köpte vi den där tvn. När vi kom hem började vi möblera om. För det var ju inte bara en tv med en helt annan form och storlek som skulle in i lägenheten, vi hade dessutom ett antal påsar från Ikea plus att vi kom hem med bilen fullproppad från mamma och pappa häromdagen. De hade nämligen rensat lite i förråden och lät mig och brorsan plocka precis vad vi ville ha. Och när mina föräldrar rensar i sina förråd blir det liksom som en sån där loppis med bara fina grejer. PLUS att det är gratis. Plus att vi hade bil. Ja, ni fattar konceptet och varför bilen blev proppfull. Anyway, runt halv sju ikväll stod jag mitt i lägenheten och bara tittade. Allt var kaos. Det var saker precis överallt. Överallt. Vi fick nämligen för oss att dessutom baxa ut bokhyllorna från ett rum och in i ett annat och då behöver vi alltså möblera om alla våra tre rum. Nu kan man åtminstone se golvet i de flesta rummen och hitta datorn i kaoset, men vi har en bra bit kvar. Men det blir nog fint. Bilder då? Jajamensan:

En gammal kista tog upp ungefär halva bagageluckan. Nu är den snygg med grönt och tjusigaste fotoboken. 

Min farfars gamla väska bor hemma hos oss nu. Just nu står den uppfälld på golvet och agerar någon slags bokhylla. 

Och så tvn då. Saker som blev uppenbara: vi behöver mer grejer på väggarna och en sideboard för att rymma allt jox. 

Nu ska jag sova. 

hejdå tjock-tv, hej plattis!

Saker som är så jävla typiskt mig och K: vi bestämmer budget för tv till frukosten, åker till butiken och kommer därifrån med ngt som kostar dubbelt så mycket som vår budget. Vi har lite svårt att kompromissa på saker som utseende och teknik. Kombinationen kostar tydligen.

roadtrip, del 4.

Äntligen! Hurra och så vidare! De sista dagarna av vår road trip åkte vi upp och ner längs Highway 1. Tillslut var vi så mätta på utsikten att det kändes som att titta på ett vykort. Men, det var verkligen så fantastiskt vackert som alla säger och jag är så glad att vi pepprade loss ordentligt med kameran. Här kommer lite vykort:

joråsåatte.

Stressade tydligen så mycket till tåg och buss att jag hann med tåget som gick en halvtimme innan det jag egentligen skulle ta. Det upptäckte jag först nu, då jag redan sitter på bussen, även det en tidigare avgång, och tågresan för länge sen är över. Tyckte väl att det blev lite väl hastigt och lustigt alltihopa.

ibland tror jag att jag bor i en resväska.

Stressen idag alltså. Tvätta, packa om, vattna blommor, röja lite i lägenheten och passa ett tåg - typ 100 grejer mer än vad jag gjort senaste veckan. Men nu är jag på väg igen, mot havet och sommarstugan. Det spöregnar. Och Birgitta Dahl trängde sig just före mig i kön till bussen.