kärlek.

Jag älskar vår nya lägenhet. Återkommer när lyckoruset lagt sig en smula. Häj!

en självbiografi i realtid. (januari 2007)

När jag letade bland fotografierna på mig som barn hittade jag det slitna Hem & Skola-bladet. Det låg tillsammans med fotografier från skolavslutningen i trean. Berättelsen om kapsylen som försvann var kortare än jag mindes, precis på samma sätt som att saker i din omgivning blir mindre ju äldre du själv blir. Först tvekade jag om jag skulle våga läsa. Ville helst undvika att i efterhand få reda på hur jag gjort bort mig som nioåring för hela skolan genom att bli publicerad med en fjantig liten berättelse i det sexsidiga informationsbladet. Var också rädd för att inse det jag alltid fasat för, att jag haft en illusion om att jag kan skriva när jag i själva verket bara härmar andra eller låtsas kunna använda pennan. Men jag läste. Jag såg formuleringarna, formen och likheterna. Herregud, det var ju jag som skrivit det här och det syntes så tydligt!

Efter att jag hittat berättelsen föll mycket på plats. Jag berättade för min mamma om fyndet och hon nickade instämmande och sa att jag alltid varit så duktig på att skriva. Det hade jag aldrig förstått själv, även om önskan alltid funnits där. Min favoritsysselsättning när jag var liten var nämligen att göra tidningar, skriva med snygga pennor, utveckla min handstil, tänka ut nya formuleringar och självklart brevvänner. Jag skrev så jag fick problem med både axlar och rygg. Höll för krampaktigt i pennan. Men jag tog ju aldrig skrivandet på allvar, vågade inte. Istället gjorde jag mitt skrivande näst intill hemligt. Förutom vissa undantag, som Hem & Skola-berättelsen. Annars så visade jag inte för någon utomstående.
Istället förundrades jag mycket över hur författare kunde sätta sig ner och hitta på historier ur tomma intet och förundrades över hur journalister kunde hålla sig till den exakta sanningen. Så är det självklart inte, även om hur det egentligen fungerar i de olika skrivprocesserna gick upp för mig ganska nyligen. Som Augustsson skriver i Lust att skriva Romaner och noveller, ”Det är inte så enkelt som att det å ena sidan finns sanning och å andra sidan lögn eller dikt. Också lögnen kräver ett visst mått av sanning för att fungera.” Men då förstod jag inte. Jag har istället under hela uppväxten hamnat mittemellan då jag varken förstod författarskapet eller journalistiken. Jag utvecklade istället min alldeles egna skrivkramp.

Men skrivande var ju ändå en så stor del av min vardag. Det kändes naturligt och viktigt för mig, jag behövde uttrycka mig i skrift, även om jag inte visste hur jag skulle skriva eller varför. Clod skriver om detta i Skriv – en bok om att skriva. Hon menar att skriften är ett av de viktigaste behoven och sätten vi har att meddela oss med omvärlden. Därför är det också nödvändigt att skriva, eftersom skriften blir ”en känsla som skall föras vidare, en glädje som ska delas, en erfarenhet som ska länkas samman med andra erfarenheter och utmynna i ett budskap, en förbannelse, ett besked eller en upplysning.” Bech-Karlsen är inne på samma tankegångar i Jag skriver, alltså är jag. Han menar att ”Utan att berätta kan vi inte meddela oss om det som är viktigt i livet”. Det kopplar han sen ihop med hur viktigt det är att ha någon som läser, en mottagare. ”Livserfarenhet kan inte sättas på formel eller uttryckas i ett exakt språk. Därför är det farligt när våra berättelser möts med förtryck. Det är farligt därför att berättelsen är öppen och tillitsfull. Den förutsätter någon som lyssnar och tar emot”.

Kanske är det i dessa resonemang jag kan finna orsaken till min skrivkramp. Jag ville inte visa vad jag skrev eftersom jag så tydligt hängde upp mig på att jag ansåg att jag varken kunde skriva påhittade historier eller sanningen. Samtidigt ville jag ju skriva, behövde skriva eftersom jag tyckte det var viktigt. Och det jag skrev visade vad som var viktigt i mitt liv, och därför ville jag ju visa det jag skrev för någon. Om jag hade haft en mottagare, vågat visa det jag skrev för någon, kanske jag hade vågat skriva mer och vågat visa mer. Men det blev istället ett slags moment 22. Jag höll mig istället till brevväxlandet i första hand. Där hade jag en tydlig läsare och där kunde jag hålla mig till min sanning.

Idag, något år efter att jag hittade berättelsen om kapsylerna, går jag en kurs i kreativt skrivande som fått mig att inse att författare inte bara hittar på historier tagna ur luften. Mina egna kunskaper i snart 60 högskolepoäng medie- och kommunikationsvetenskap, tillsammans med en skvätt livserfarenhet, gör att jag vet att journalister inte skriver sanningen. Jag skriver inte heller brev längre. Istället vänder jag mig mycket till möjligheterna på internet. Att skriva på nätet ansågs länge vara något lite fulare och mindre seriöst än annat skrivande, men idag verkar dess genomslagskraft ha börjat nå ut. Precis som Augustsson skriver så är internet ”…en publiceringsform som kommit för att stanna, med en oanad grad av frihet.” En av dessa friheter återfinns i det som kallas blogg, vilket även hjälpt till att ge skrivande på nätet upprättelse.

Blogg är den svenska formen av det engelska ordet blog som i sin tur är en förkortning av weblogg (web + logg). Idag har de flesta läst en blogg eller åtminstone hört talas om fenomenet. Det talas om över 50 miljoner bloggar i världen, och siffran ökar med största sannolikhet var dag. Jag anser att det är den enkla tekniken bakom bloggen och det jag kallar dokusåpatrenden, önskan från alla att synas, som har hjälpt bloggen att ta ett jättekliv rakt in i våra liv. Idag får bloggen mycket uppmärksamhet, och medierna och företagsvärlden (främst reklam- och PR-byråer) har fått upp ögonen för hur stor påverkan bloggen och de som bloggar har. Det anordnades exempelvis ett seminarium den 5 december 2006 på Allmänna Galleriet om just ämnet bloggar. Arrangörer var PR-byrån Mahir och medietidningen Dagens Media. Men även om vi idag pratar om bloggar som ett generellt fenomen, är det inte alla bloggar som till största del diskuteras, vare sig på seminariet eller i medierna.

Det är istället temabloggarna, bloggarna med en speciell nisch, ett ämne eller tema som hela tiden återkommer, som verkar få störst uppmärksamhet. De mest kända temabloggarna är de som håller på med mode. Ett tydligt exempel på vilken påverkan modebloggarna har, och hur de som bloggar själva faktiskt upplever effekterna är 17-åriga Sigrid. Har vid ett par tillfällen läst hennes blogg. Enligt en artikel i Dagens Handel har hon upp till 25 000 besökare i veckan. Hon och hennes moderåd är väldigt uppmärksammade, både bland övriga bloggare och den övriga medievärlden. På grund av uppmärksamheten har hon nu en egen spalt i en tidning för unga tjejer. Hon är 17 år och var inte känd innan hon började blogga. Och hon är långt ifrån den ende som bloggat och upplevt det som måste ses som ett slags kändisskap.

Men bloggen är så mycket mer än temabloggarna. Med tanke på bloggens spridning och popularitet måste det finnas fler uppdelningar och indelningar. Det jag tror är den största delen av det generella uttrycket bloggar är de som skriver så kallade dagboksbloggar. Det är mer eller mindre precis vad det låter som, en blogg som behandlar det som händer i bloggarens, personen som skriver bloggen, liv, som en slags dagbok. I tv-programmet Kobra, som visades på SVT den 12 december 2006 var ämnet just bloggar och de som faktiskt kan kallas dagboksbloggare. Det var bland annat en intervju med den person som kallas bloggens grundare i Sverige, Sigge Eklund. Han berättade om hur han alltid skrivit dagbok, i hela sitt liv, och att detta nu överförts på bloggen. Han menade även att det nästan är konstigt att inte alla människor läser bloggar, för alla är väl intresserade av andra människor och deras liv? Jag är beredd att hålla med, till viss del. Hade antagligen varit än mer övertygad om att hans åsikter var rätt om det nu faktiskt var så att de så kallade dagboksbloggarna verkligen var bloggar i dagboksform. Men jag kan inte riktigt sträcka mig så långt. En dagboks största poäng är att det inte finns någon mottagare, ingen att skriva till. Det borde innebära att det inte spelar någon roll vad som skrivs, den som skriver dagbok behöver inte ta hänsyn till något överhuvudtaget. Det behöver faktiskt inte ens vara läsligt. Jag har själv aldrig läst en sån blogg som skulle kunna beskrivas som en ren dagbok. Vissa hävdar att de använder bloggen som dagbok, men är det inte så att de använder den istället för dagbok? En blogg har alltid en mottagare. Med en så tydlig publik till det som skrivs borde risken bli mycket större att mycket sorteras bort och snyggas till innan det publiceras på bloggen, till skillnad från dagboken. Jag menar inte att det därför skulle göra dagboksbloggaren sämre, tvärtom. Texten blir antagligen bättre eftersom det för det mesta är mer genomtänkt. Men det blir snarare något annat än ett dagboksfenomen. Kanske kan det likna självbiografin? På bloggseminariet på Allmänna Galleriet menade en av de medverkande bloggarna, som fanns med som en slags expertpanel, att bloggaren inte är den misslyckade journalisten som många vill hävda. Snarare att bloggen är romandrömmen då det är enklare att skriva och publicera ett par inlägg på sin blogg än att skriva på det som ligger i byrålådan och antagligen aldrig kommer att bli färdigt.

Och jag då, jag som alltid tyckt att skrivande varit så viktigt. Har jag skrivit dagbok som liten och sen gått över till blogg, precis som Sigge Eklund och andra med honom gjort? Nej. Jag skrev ju brev. På samma sätt som jag aldrig förstod hur författare kunde hitta på historier ur ingenting förstod jag inte heller hur de som skrev dagbok kunde skriva utan att tröttna. Jag har försökt, mängden påbörjade dagböcker börjar närma sig gränsen till pinsam. Ibland önskar jag fortfarande att jag hade skrivit dagbok som liten, eller att jag skulle börja skriva dagbok nu. Men det har jag aldrig lyckas med. Minns hur jag som liten frågade mina kompisar om de ville läsa min dagbok när de var hemma hos mig. Lämnade låset på den påbörjade dagboken olåst så mamma kanske kunde tjuvkika om hon ville. Men det var aldrig någon som läste och mitt intresse för att skriva dagbok föll omedelbart. Jag ville och vill ha en läsare, en mottagare. Någon som läser mina ord. Det behöver inte nödvändigtvis vara med en kommentar efter läsandet, det viktigaste är att jag vet att någon läser. Om vi då går tillbaka det Bech-Karlsen skrev, där han kopplade ihop att skrivandet förmedlar det som är viktigt med ett behov av en mottagare, kan det appliceras på min svårighet att skriva dagbok? Det skulle i så fall innebära att jag tagit mitt skrivande på större allvar, och lagt mer vikt vid innebörden av mitt skrivande eftersom jag alltid eftersträvat en mottagare, än de som skrivit dagbok.

Det är antagligen ett uttalande som kan möta stark kritik av de som just skrivit dagbok. De skulle säkerligen, med all rätt, hävda att allvaret i det man skriver inte alltid avspeglar sig i önskan att ha en läsare. Men jag kommer inte att diskutera det här. Istället vill jag återgå till de så kallade dagboksbloggarna, som jag lätt kan ta till mig och även nyttja. Där finns konstant läsare, jag som bloggare bestämmer över innehållet och möjligheten till direkt publicering med direkt respons från läsarna finns. Vi står antagligen inför en ny typ av text, en ny typ av litteratur. För precis som jag tidigare nämnt går det inte att säga att bloggar generellt innehåller en typ av text, utan dagboksbloggare står för något eget, något nytt, likväl som att temabloggarna står för något annat. Men vad är det för slags litteratur, var i kulturen placerar den sig och är en bloggare som skriver dagboksblogg verkligen en författare?

Det finns självklart skillnader i kvalitet på de som skriver, enorma skillnader. Så bara för att man har en dagboksblogg betyder inte det att personen bakom bloggen, bloggaren, är en författare. Däremot kan alla vara ett steg på vägen. Clod skriver att ”För att bli författare måste du ha något att berätta. Du måste ha något på hjärtat och lust och förmåga att skriva ned det: en stämning, en känsla, en handling. Allteftersom du prövar olika språkliga uttryckssätt och jämför dem med andras, kommer ditt eget uttryckssätt att ta form”. Att blogga är att berätta något. Bloggen kan kanske ses som ett steg på vägen, även om vissa bloggare idag ger intryck av att redan vara fullfjädrade författare. Eller så har de via bloggen kommit en sån bit på väg mot kvalitén som behövs för att lyckas? För precis som Clod skriver behövs det övning och jämförelse med andra texter och författare för att bli bättre. Jag kan bara se på mig själv som allra helst inte ens vill kännas vid de första texterna jag la ut på nätet, i det som kallades dagböcker på communities, för över sju år sedan.

Augustsson skriver att den frihet internet innebär inte är helt okomplicerad. Han menar att med publicering på nätet blir det svårt att kontrollera hur många som läser, vilka som läser och hur länge de läser. Samtidigt tror jag idag att tekniken finns för att ta reda på det, om man vill. Däremot är det svårt att uppnå den känslan som ett tryckt papper innebär, eller varför inte en hel bok. Och jag kan inte låta bli att undra vad som skulle hända om jag buntade ihop det jag skrivit på nätet, det som varken kan klassas som dagbok eller berättelser, för att få en bok. Vad blir det då? Blir det en självbiografi skriven i realtid? En självbiografi i hur jag lyft fram mitt skrivande, hur jag börjat ta det på allvar, hur skrivandet visar hur mitt liv har varit? Skulle någon läsa?

Vill dock inte hävda att en sådan bok skulle vara något nytt, det har ju på sätt och vis gjorts tidigare. Bloggen Konsten att förlora handlade om ett jag, till synes bloggaren själv, som sa sig vara en sportjournalist som var anställd på någon av de två stora kvällstidningarna. Bloggen blev omåttligt populär och omskriven eftersom spekulationerna om vem bloggaren var hördes överallt. Efter ett antal månader visade det sig att bloggens jag var en påhittad karaktär, som ett litterärt experiment. Nu finns boken, med samma namn som bloggen, som baserar sig just på blogginläggen, ute i handeln sedan länge. Men jag undrar om någon läser den, den går ju att läsa på nätet? Och den godkänns säkerligen knappast i finkulturen, utan förpassas om möjligt till den allmänt betraktade sämre populärkulturen. En av företrädarna för den litterära finkulturen, Horace Engdahl, uttalar sig just om hans relation till bloggar i Svenska Dagbladet den 10 december 2006 med orden ”Jag är inte intresserad av den typen av okvalificerad intimitet.” Jag tror inte att kulturen riktigt är redo för bloggen i finrummet ännu, inte ens i bokform. Eller så är den precis på väg att få sitt genombrott även utanför internets näst intill obegränsade väggar. Jag kan nog inte svara på det, vi får vänta och se. Men tanken slår mig som sagt ibland, vad som skulle hända om jag sammanställde min självbiografi skriven i realtid.

Nu är kursen i kreativt skrivande slut. Internet, med bloggen i centrum, kommer att återgå till att bli min huvudsakliga publiceringsform. Men jag har planer på att försöka att även sträcka mig utanför dess gränser. Hur och när återstår att se. Det enda jag vet säkert är att det mina fingrar skriver, vare sig det är med penna eller dator, i framtiden alltid ska ha en mottagare. Annars kan jag inte skriva.

mindre än trehundra.

Ni förstår inte hur mycket som händer nu. Jag förstår inte hur mycket som händer nu. Det balanseras på mitt huvud och i mitt huvud och jag gör allt för att det inte ska ramla. Ena sekunden är leendet från ena örat till det andra och pirr i magen som indikerar en framtid så ljus. Andra sekunden gråter jag mot Ks tröja och säger för hundrade gången Jag mår inte så bra av allt det här eller Jag klarar det inte eller Kan allt inte bara vara klart. Om några veckor, om några månader, om en stund i framtiden ser jag tillbaka på det hela som något som blev så jävla bra och självklart så klarade jag det. Varför skulle jag inte klara allt? Ibland skrämmer det mig mest. Jag vet att jag klarar allt. Faktiskt. Men jag är så fantastiskt rädd för att yttra för mycket av det goda som händer innan allt är trehundraprocent klart. För tänk om det inte blir som jag säger. Tänk om något ändras? Tänk om jag straffas för att jag tar ut det i förskott, innan de trehundraprocenten är bergsäkra. Då kanske den bondbönestora knölen de opererade bort från pappas huvud idag visar sig vara cancer. Det vill inte jag. Så det jag vill skrika ut får stanna inne en stund till.

äntligen?

Idag har jag tagit de tre första stegen på den nya balkongen. Höll mig längst väggen eftersom det är mycket suspekt att plötsligt kunna gå i luften där det tidigare inte varit möjligt. Noterade att man får fin utsikt rakt in i mina grannars lägenhet på ett ännu bättre sätt än tidigare. Klev in igen, lät dörren stå öppen och kände för första gången vinddrag längst golvet i lägenheten. Det har aldrig tidigare hänt. Fortsatte att betrakta den nu färdiga balkongen från trygg mark innanför dörren och konstaterade att det är en stor balkong, dock inte lika stor som den i vår nya lägenhet. Där har vi balkong runt ett hörn. Hörnbalkong. Med träd och grönska som utsikt istället för grannens säng. Börjar sakta inse att allt i den här lägenheten är över nu. För sex år sen och fram tills vi skrev på kontraktet på nya lägenheten har jag önskat mig en balkong hit. För jag kan lova att jag skulle ha mått mycket bättre de här åren som varit om det funnits en. Nu finns det en, och om fyra dagar bor jag inte längre här.

tvagningskärlsknä.

Efter gårdagens heldag på Yasuragi har jag ådragit mig en av de mer sällsynta skadorna. Skadat knä på grund av Cs kast med litet tvagningskärl. Vattnet hon hällde över huvudet var tydligen lite väl varmt och mitt knä fick sig en duktig smäll efter hennes reflexartade kast. Annars var det näst intill perfekt. Massage, Do In, Qi Gong, Zenmeditation, varma bad utomhus, frukt i mängder och en fyrarätters japansk middag satt duktigt bra bland all annan stress och jag har sällan varit så avslappnad som igår när jag kom hem. Nu är det sista veckan innan flytten och det är ingen överdrift att säga att om en vecka är allt annorlunda.

Specialisering inom teori och metod - VG

Med tanke på hur glad jag blev över att få VG på förra tentan så är det inte helt underligt att jag för tillfället är rent av lycklig över att jag fick VG på tentan som jag inte ens var motiverad att skriva. En stor jävla sol i mörkret av uppsatsplugg, packande, hantverkare och all annan skit. Nu gäller det bara att fixa ett VG på uppsatsen då, vilket en tidigare klasskamrat som läst kursen en termin före oss andra benämnt som nästan omöjligt. Ingenting är omöjligt.

lösningen kallas kaffe?

Flytt, balkongbygge, försäljning av lägenheten, heltidsjobb. Allt ska vara uppstyrt och klart inom två veckor. Utöver det gamla vanliga med att jag har en uppsats att skriva, ett jobb att sköta, en plats i styrelsen (fortfarande…), fotbollsmatcher att gå på. Att upprätthålla det normala i en vardag som att äta frukost lunch och middag, sova ordentligt och andas blir ännu svårare än vanligt. Det sociala får inte plats. Yasuragi på söndag känns mer än passande.

ge mig parkliv varje dag.

härliga jonson!

Det som hände på långfredagen har aldrig hänt. Jag var inte där, jag har inte sett några bilder och Operation: Ignorera är därför ganska lyckad. Det var igår det var säsongspremiär. Ölen innan smakade bekant, promenaden till Stadion välkänd och ståplats var hemma. Men spelet kändes nytt och fint. Jag kunde räkna tjongbollarna på en hand och varje gång tänka Justja, det där var ju vardagsmat förut. Inte för att man ska säga att allt är ändrat baserat på en match, men ändå. Segerölen efteråt satt bra och det är roligt att heja och prata med alla man inte sett sen innan vintern kom. Kanske var det en av de sista gångerna jag kan gå till matchen och knappt hinna blinka mellan ölen efteråt och min port. Istället kommer jag enkelt kunna hämnas för det där som aldrig hände på långfredagen i flera år framöver, så det kanske går på ett ut. 2-0!

utan frukost dör jag.

Min lägenhet ska få balkong. Antagligen är den färdig redan idag, eller den här veckan eller senast nästa vecka. Ett måste när man bygger balkong är att de får tillgång till lägenheten och därför har egna nycklar. Okej. Hittills har jag knappt märkt av dem, men igår när jag kom hem var lägenheten helt inpappad (med papp, inte pappor) och i köket stod det massor med maskiner och en låda med verktyg. Där ser man. Förvarnade L, som är sambo med mig ett tag nu innan vi flyttar, att de säkert kommer tidigt imorgon och hämtar grejerna. Hade extremt rätt, det ringde på dörren klockan 07.10. Hantverkarna säger Hej, kliver in i köket och trycker igång deras medhavda radio på högsta volym och börjar plocka bland deras fina maskiner. Jag frågar något irriterad och nyvaken ifall de ska jobba här nu. Ja får jag lite kort som svar. Frågar om vi kan få använda köket till att göra frukost innan de börjar jobba och klockan är ju faktiskt bara sju. De protesterar! Jag upprepar: de protesterar. När jag övertygar dem om att det ska ta fem minuter så går det med på det hela under muttrande och lämnar lägenheten. Herregud.

vad händer om jag överdoserar vindruvor?

Det stod en Situation Stockholm-försäljare utanför ica när jag skulle gå in och köpa ett halvt kilo röda vindruvor för sexton kronor. Han stod där igår när jag köpte ett halvt kilo gröna vindruvor. Han stod där i förrgår när jag köpte ett halvt kilo röda vindruvor. Ganska ung kille verkade det som. Hade lite lösa sedlar i väskan eftersom jag hämtat ut lönen från utbetalningskortet och tänkte att nu ska jag göra något bra. Sen den där dagen i början av december har jag blivit lite bättre på att göra bra saker. Jag tog fram en hundralapp och tänkte att har han bara en femtilapp som växel så säger vi självklart så. När jag klev fram till honom insåg jag att jag inte sett någon försäljarbricka runt hans hals, men var då så nära att jag inte bara kunde gå vidare. Jag vill köpa en tidning av dig. Orange bricka med baksidan mot mig runt halsen och knark i ögonen. Han gav mig en tidning, tog min hundring och gav mig en femtilapp. När jag vänt på klacken sa han de första orden. Vänta! och så kontrollerade han att han bara gett mig en femtilapp och inte två. Läser på tidningen att tidningen bara ska säljas av de med grön bricka. Minns alla artiklar jag läst om försäljarna som är drogfria nu, som sköter sig. Att mina egna upplevelser av försäljarna stämmer med artiklarna. Ser framför mig dessa stackars skötsamma försäljare bli rånade på sina tidningar. Ser framför mig hur jag lika gärna hade kunnat vara rånaren istället för att bara köpa stöldgodset. Jag känner mig som en mycket dålig människa.

Det som möjligtvis skulle kunna väga upp mitt försämrade människovärde är att jag har skrivit en hel massa teori om kunskapsproduktion inom de alternativa medierna till vår uppsats, att jag har ringt viktiga samtal, att jag hämtat ut mitt smink på posten (jippie!) och att jag är duktig med flyttandet. Två lådor är packade och massor av sådant som inte är värt att spara har slängts. Det är befriande att slänga, när jag väl tar mod till mig att göra det. Hittade en recension av en utställning min pappa hade för snart tre år sen bland papper som skulle till pappersinsamlingen. Det var en fin recension, med fina ord om fina pappa. Jag plockade ur recensionen och la den i lådan med minnen.

lili och sussie är moderiktiga.

Både Lili och Sussies utstyrsel i den här videon skulle utan problem kunna dyka upp på valfri modebloggares blogg under ”dagens outfit” med ett kapat huvud. Möjligtvis är fransjackan inte det hetaste i vår, men ta ur axelvaddarna så ska det nog gå bra ändå.

startskottet har gått.

Flytten är härmed officiellt påbörjad. Igår lyckades jag klura ut hur man får en flyttlåda från ikea att gå från platt kartongpaket till låda på ungefär så lång tid det tar att steka fem falukorvsbitar. De andra kommer gå fortare att omvandla, jag har nämligen bra minne. Lådan är halvfull hittills, mestadels av gamla minnen. Bestämde mig redan tidigt för att min första flyttlåda någonsin ska innehålla sådant som ska ner i vårt nya förråd och stå där, utan att få packas upp. En låda med gamla papper som absolut inte kan slängas, en bärbar stereo och alla cd-skivor. Man glömmer så fort. Som att jag bara för något år sedan, när förfestnivån i den här lägenheten var som högst, hade cdskivor som hette ”Partyblandning 1” upp till siffran 4. Först tänkte jag lyssna igenom dem. Sen insåg jag att klockan redan var efter midnatt och packade ner dem snyggt och prydligt i lådan istället. För minnen kan inte slängas. Gardiner kan slängas, och ljusstakar man aldrig använt. Bestämde mig istället för att låta några få skivor få slippa att bli nedpackade. De skivorna som jag vet kommer vara bra nästa gång jag lyssnar på dem, och inte bara för att de väcker minnen. Men jag kanske har lurat mig själv nu. Så fort jag ser omslaget på vissa av dem blir det minnesflashback direkt. Garbage och soundtracket till the Beach när min gymnasieklass fick en gratis resa till Skottland och livet lekte precis som det kan göra när man är sjutton och börjar inse att livet, ja det börjar fanimej snart! The Thrills för att det var konserten då jag fattade på riktigt att det måste bli jag och K. Coldplay när jag bott i Stockholm i sex dagar och låg bakfull på mitt golv med öppna fönster och kastades mellan ångest och lycka över, just det, att livet hade börjat. The Verve i min gröna antika soffa i tonårsrummet som var platsen för allt brevskrivande. Kent i bilen den varma sommardagen tvåtusentvå, på högsta volym, då jag insåg att mitt liv bara är mitt och nu tar jag tag i det. Och det är ju skivorna med minnen som är de bästa. Jag kan inte packa ner dem.

det var ju dumt.

Det känns som att mitt köp av fejkfärgad hy var ett väldigt smart drag. Hur effekten än är så känner jag mig i alla fall lite mindre död, vilket ju var poängen. Dessutom finns i stort sett allt smink jag äger för närvarande femton mil från Stockholm. Många delar i den här historien är dumma.
-Att jag är så dum att jag tar med mig massor med smink när jag ska vistas på landet
-Att jag glömmer massor med smink
-Att jag blir förbannad, ledsen och väldigt väldigt arg för att jag glömt
-Att jag blir förbannad, ledsen och väldigt arg för att jag inte kan kontrollera mitt utseende som jag brukar
-Att jag finner en tröst i att jag åtminstone har lite mindre död ansiktsfärg sen förra veckan
-Att en mascara och en concealer tillsammans kostar över 200 kronor
-Att antagligen alla tjejer som läser detta drar efter andan och tänker att En sån tur att inte jag har glömt allt mitt smink någonstans
-Att antagligen alla killar som läser detta skakar på huvudet och tycker att jag och alla andra tjejer är fjantiga och ytliga

så fint det blir!

påsken i bilder.

glad påsk!

egon goes shopaholic.

I lördags fick jag syn på dessa röda skor som var mycket snyggare på foten än på hyllan. I söndags provade min fot dem för andra gången och jag tänkte Jag köper dem, de är coola! Sen kom vi på att tillsammans med till exempel mina fina gröna tröjor och färgglada linnen kommer jag se ut som Robban Broberg. Inget köp. Provade vårjacka efter vårjacka som inte passade tills jag hittade en beige på Åhléns som passade. Eller? Jo. Nä. Eller? Något är konstigt. Finns den i svart? Den var slut. Men den passar ju. Nä. Jo. Eller? Inget köp. Testade igen igår och tyckte att den satt ju väldigt bra. Köpte. Provade hemma. Den satt ju icke bra. Svart skulle vara snyggare. Svart fanns inte på stora Åhléns, Fridhemsplan, Östermalmstorg eller Odenplan. Så, jag lämnade tillbaka den på sistnämnda ställe idag. Köpte istället Dove Summer Glow för ansiktet. Reklamen har verkligen gjort sitt till på min hjärna. Har aldrig solat solarium eller ens testat brun utan sol vilket gör att detta var ett stort steg. Nu inser jag ju att det verkar som att varenda jävel solar solarium eller använder någon form av solbränneförstärkande kräm, vilket gör att det inte är så konstigt att jag alltid har känt mig väldigt likblek. Kanske kommer jag nu att känna mig mindre död, kanske kommer jag att se ut som en fläckig kines. Men då får det väl vara så då. Efter fyra dagar tyckte K att Skönt, nu har du ju fått köpa något i alla fall, och det är väl det som är huvudsaken antar jag.

tonårslogik på gröna linjen.

- Han säger att jag inte har några känslor!
- Men du har ju inga känslor.
- Klart jag har känslor, herregud!
- Ja men för honom liksom.
- Nä, det är sant.
- Ska du inte göra slut då?
- Kanske, jag vet inte.

en månad kvar.

Visst blir det bra? Kanske skulle ha frågat om det var en granne, eller bara någon som bor i närheten. Först trodde jag att han var byggjobbare. Sen kom jag på att det var lördag, att han stod på vägen och jag innanför den lilla muren. Det kom en hjälm vinglandes och stannade, ungefär i den höjden en hjälm skulle sitta på en femåring på rullskridskor, och de gick iväg. Jag hann ändå svara jakande och Jo, vi ska bo här, Ja, balkongen kommer bli underbar, Det är väldigt fint inne också och Om en månad ungefär innan de försvann. Blev väldigt glad. Allt gjorde mig glad. Axlarna släppte så fort vi klev ut på det gröna och hörde fåglar, såg slottet, barnen som hade fotbollsturnering, såg skogen, kolonilotterna, vägen till vattnet och badplatsen. Men att en okänd person stannade och bekräftade mina känslor om att det här kommer bli så fantastiskt bra gjorde allt än mer verkligt. Vi lever inte i någon liten drömvärld, även om det på ett sätt känns konstigt att vara så lycklig över att flytta från perfekt läge i finaste kvarteren i stan till förorten. Vi lever i verkligheten och om en månad bor vi där. På riktigt. Igår firade vi det hela med att köpa det första gemensamma bidraget till vårt nya hem – varsin kudde. Vi kommer sova gott.