marshmallows på elgrill funkar faktiskt.

Att utesluta vissa alkoholsorter ur sin alkoholrepertoar på grund av att det ger för kraftig bakfylla känns väldigt vuxet. Det känns väldigt rutinerat. Och samtidigt väldigt pubertalt. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Har alltid varit den som varit ganska förskonad från bakfyllor. Lite ont i huvudet och ojandet och suckanden, men max en gång per år har jag varit sängliggande och illamående. Den här sommaren har jag däremot tappat räkningen på hur många gånger jag väst Jag mår inte så bra och sen krypit tillbaka ner i sängen dagen efter med tillägget Jag kräks om jag rör på mig. Sommaren har visserligen innehållit en fest av typen 30-årsfest, inflyttningsfest, midsommar, bröllop eller 60-årsfest varje helg. Festtyper som alltid ger en blandfylla istället för det klassiska med öl eller vin, enbart. Helgen som gick var den första på hemmaplan på nästan två månader, och självklart skulle det firas med några av de finaste människorna som finns på lite middag och spelkväll. Vi grillade fläskkotletter, grönsaksgrillspett och marshmallows. Vi spelade monopol så sent att när vinnarparet gick hem hade söndagens morgontidning redan anlänt. Och vi drack sprit. Inte så fasligt mycket tyckte jag, men det tyckte tydligen min kropp. Jag kom inte ur sängen förrän vid 18 igår, och då satt jag ändå på sängkanten och hade beslutsångest huruvida jag skulle stoppa fingrarna i halsen eller icke. Hur blev det såhär? Är det nu jag ska bli vuxen och tacka nej till sprit för att jag mår så dåligt av det att jag blir som sexton igen dagen efter? Det vill jag ju inte. Men jag hatar att hela dagen igår försvann, som så många andra söndagar den här sommaren. Nu känner jag mig dessutom väldigt mycket som en tonåring som skriver inlägg om fyllor. Gränsen mellan tonåring och vuxen verkar vara hårfin i vissa lägen. Men den här gången är det åtminstone jag som är fotografen.

ååhhh.

Britterna, de som bestämmer, hörs på högtalartelefonen snett bakom mig och konkurrerar ut Editors i lurarna ganska enkelt. Och då är jag ändå väldigt kär i Editors just nu. Mmmm… British English.

Mördade sniglar är värre än mördarsniglar.

Regnet stör mig inte. Att det inte är varmt stör mig inte. Möjligtvis att jag inte får använda alla kläder i garderoben, men så ångestladdat är det inte. Antagligen är det för att jag jobbar ganska mycket. Min övertid den här månaden börjar bli många siffror. Men det gör inget, det stör inget. Ångestladdat är däremot alla sniglar som regnet frammanar. Det brukar vara maskarna som stör, men nu har sniglarna övertaget. Jag spänner mig och trippar omkring på tå och mår illa och hulkar så fort jag ser en krossad snigel. För alla ni andra gör ju inte som jag och undviker att kliva på dem. Dö kan de göra, det gör mig egentligen inget. Men de är ju så äckliga när de är döda och mosade och splattiga! Höjden av äckel är när en levande snigel ligger ovanpå en större, mosad snigel. Varför gör de det? Det händer ofta. Igår stod jag på vår balkong och hängde lite. Jag gillar att hänga lite på balkongen, klämma på blommorna och andas luft och luta mig mot räcket. En liten bortskämd innekatt som får vara ute ibland satt nedanför vår balkong och pratade med mig. Den jamade, jag jamade, den jamade, jag jamade osv. Tills jag tröttnade och skulle gå in. Då får jag plötsligt se stora snigelspår på kattens rygg och en svart jävla skogssnigel som kravlar omkring. Katten sprattlar med benen och verkar minst lika äcklad som jag. Antagligen för att den är bortskämd innekatt från början, en lantiskatt hade väl käkat upp snigeln. Tillslut lyckas katten sprattla av sig den, rakt nedanför vår balkong. Mysigt. Jag blir illamående så fort jag tänker på det hela. Tänk om snigeln nu tagit sig upp på vår balkong, in i lägenheten och bygger bo och slemmar omkring? Nu mår jag verkligen illa.

avslutning på sommarens helgturné.

En klänning att ha på bröllop var ju inte det lättaste att hitta. Men det gick tillslut, mycket tack vare den fina lönen jag fick i juni. Snortight satt den, och sitter, så jag fick införskaffa dyra trosor utan sömmar för att sudda ut gränserna mellan mage, love handles, rumpa och lår. Det ser ju ut som att de bara klippt av en bit tyg tyckte K. Precis. Ju mindre jobb, desto dyrare? Men jag var nöjd. Ända tills vi klev ur bilen vid kyrkan i lördags. Det första jag ser är min klänning, fast på en annan bröllopsgäst. Roligt.

Något som däremot var fantatiskt roligt var bröllopet. Ett halvt paket ipren i kroppen, fri bar, otroligt vackert brudpar, strålande solsken, hav och en fin blandning av människor jag inte alls kände innan var tydligen ett vinnande koncept. Klockan 01 stängdes strömmen av i lokalen vi var i för att inte störa grannarna, och allt fortsatte i skenet av levande ljus. Jag svepte såna där goda drinkar med bär på löpande band.

Vi skulle unna oss taxi hem någon timme senare. På små små orter kan det hända att det bara finns två taxibilar en lördagkväll, och det kan hända att båda dessa befinner sig i den lilla orten ett par mil bredvid. Så vi gick hem, en nätt promenad på drygt en halvtimme. Det var skitkallt i klänning utan strumpbyxor eller kofta. Söta K gav mig hans kavaj. Jag frös ändå. Söta K gav mig hans kostymbyxor. Han fick bära min handväska som tack. Vi försökte lifta istället. Jag i klänning, kostymbyxor och kavaj. K i kalsonger, skjorta, slips och handväska.
Ingen stannade.

om en månad är vi här.

pre-blogginlägg.

När jag vill skriva ett blogginlägg har jag ofta lite fraser och saker jag vill få med i huvudet. Brukar alltid börja med att skriva ner dem så jag inte glömmer bort, eller spårar ur totalt. Det brukar bli en kombination av att glömma dem och spåra ur i vilket fall som helst, men tanken är ju fin så jag fortsätter. Ikväll tänkte jag skriva ett inlägg. Nu hinner jag inte det eftersom jag kommer att prioritera att se på tv istället. Men K kom in i datorrummet och såg mina pre-blogginlägganteckningar och började skratta. Han fnissar fortfarande när han tassar omkring i köket och fixar te samtidigt som han upprepar jag äter bulle. Tiden är ute för att skriva inlägget, så tills jag återkommer kan ni ju ge er på en gissning kring vad jag hade tänkt skriva om. Den som är närmast kan få ett fint pris. (Allt för att få fler kommentarer när funktionen att kommentera verkar ha blivit utslagen tillsammans med ankomsten av sommarmånaderna.)

insändarsidorna skänker glädje.

Igår och idag har jag läst tre tidningar varje morgon. Svd, Metro och City. De två sista mest för att se om det finns några fina reseannonser för billiga billiga charters så jag kan få lite semester någon gång. Igår och idag har jag läst samma arga insändare i alla tre tidningarna. Någon stackars herre i Bålsta som tycker det är fantastiskt hemskt att kronprinsessan nias och duas istället för att kronprinsessas eller ers kungliga höghetas. Herregud. En insändare hade varit roligt. Men alla tre tidningarna? Inte helt uteslutet att den även fanns i DN. Ironi till överdrift blir verklighet tillslut, så karln måste ju mena allvar. Men jösses vad irriterad han måste vara på tilltalandet, alternativt väldigt angelägen om att insändaren måste publiceras. Jag undrar vilka glädjeskutt han tar nu när han blev publicerad i minst tre tidningar. Eller så fasar han över mothuggen han får från andras insändare och grymtar om att det var bättre förr. Måste fortsätta läsa alla tidningarna och se om han svarar. Hur gör han då, kommer han skicka ett gemensamt svar till alla eller individuella svar till varje mothuggsinsändare? Spännande.

sjätte helgen i rad.

Istället för husvagn och träningsoverall är det likadana hörlurar och ipod och varsin remote control på tåg eller buss eller bil över halva Sverige. På perrongen bredvid i Uppsala sprang de med steg jag aldrig skulle orka med för att hinna. De hann inte. I Göteborg gick damen på det tomma tåget från Stockholm istället för att kliva på tåget till Stockholm på motsatt sida av perrongen. Vad gjorde hon sen? Hon kan väl aldrig ha fått pengarna tillbaka? Vad kostade en ny biljett? Hur kan man vara så dum att man går på fel tåg? Men jag tycker ändå synd om henne. De som sprang på perrongen i Uppsala var inte i sällskap, men ändå unisont försenade. Det var kanske inte deras eget fel, de kanske kom med en väldigt sen buss? I Enköping var det enligt en medresenärs benämning tattare, men de pratade inte riktigt finska som fylleskränade på perrongen. De följde aldrig med tåget till Stockholm. Blev de avkastade av tåget från Stockholm som passerade strax innan vi anlände till perrongen? Nära den nya hemstaden blev det signalfel och andra medpassagerare muttrade om att det alltid blir signalfel. Samtidigt som jag önskade att felet skulle vara länge, för då kunde vi gå till bistron och köpa dyrdyr dricka och godis och torra mackor, började tåget rulla igen. Signalfel på tåg en söndag på väg hem från ännu ett kalas verkar vara enda chansen att få tiden att stanna en stund. Men hemma är bäst. Jag älskar hemma ännu mer nu när vi aldrig är hemma. Klockan är snart läggdags, ingen sovmorgon en måndag i juli. Kan jag få ett signalfel? Jag vill bara vara hemma en stund. En helg. Tack.

så du tror du kan dansa?

Beslutet att inte ha fler tv-kanaler än de som är gratis stod sig, fast på ett annat sätt än vi kunnat ana. Kabeltvkillen såg förvånad ut när jag sa vi ska inte ha några kanaler alls när han ringde på dörren andra dagen vi bodde här. Men då får ni ju bara ettan, tvåan och fyran? Jajamensan. Alla kanalerna i utbudet fanns ändå kvar i en månad eller så, antagligen för att vänja oss så vi skulle sakna dem när de plötsligt försvann och därför börja betala. Men icke. Vi suckade lite men saknade inte. Förutom onsdagsnöjet TopModel eller ännu värre - den påbörjade säsongen av Project Runway. Problemet löstes genom att se färdigt säsongen på datorn istället. Ett avsnitt insöps så fort vi hade 45 minuter över. Några veckor senare fanns plötsligt trean, femman, sexan och alla andra kabelkanaler och kanske någon till tillbaka i rutan igen. Vi har inte beställt. Vi har inte betalat. Men ganska trevlig bonus ändå.
Nu har vi sett dessutom färdigt det sista avsnittet av Project Runway, fast på datorn då. Det känns tomt. Men om några minuter börjar So You Think You Can Dance på tvkanal vi egentligen inte har. Sjuhundra resor bättre än skit-Idol, och vi kommer sitta klistrade. Upptäcker kabeltvleverantören sitt misstag med att ge oss gratis tv så kommer vi ändå vara fast i en ny serie, som vi kan förgylla våra kvällar med vid datorn. Mediebruset är fantastiskt emellanåt.

goagubbarland.

På måndag är jag ledig. Det är så mycket på jobbet att jag mest bara beskådar allt som ska göras och klickar lite här och ändrar lite där utan att det till synes gör någon skillnad. Ledighet borde alltså vara på sin plats, men det är ju så satans roligt att jobba att jag nästan inte vill vara ledig. Men det är välbehövligt. Imorgon styrs bilen till Göteborg för ännu en 30-års fest och lite socialiserande med de goa gubbarna. På måndag blir det tåg tillbaka, måste bara komma ihåg att hämta ut biljetterna. Om nu någon mot förmodan inte skulle ha något att göra i helgen rekommenderar jag utställningen Skulptur 2007. Har ännu inte besökt den själv, men tre av min pappas verk finns på plats. Skulle du ha massor att göra i helgen har du ända till mitten av augusti på dig att gå dit, så inga ursäkter är giltiga.

juni.

juli är ingen semestermånad.

Tre specifika saker gör mig kreativ.
1. Nystädat hem (mitt hem)
2. Befinna mig där det finns gräs och träd som helst inte är planterade
3. Bra musik, helst i hörlurar
Eftersom en majoritet av min familj är nördar när det gäller stereoprylar har jag det helt okej ställt med musikförmedlingsutrustning här hemma. Värre är det när jag vill lyssna utanför hemmet. Det är rätt idiotiskt. Jag lyssnar på min ipod minst ett par timmar varje dag, och ändå har jag haft de sketna följer-med-när-man-köper-lurarna i ett och ett halvt år nu. Jag har tyvärr vant mig vid att musikkvaliteten verkligen inte har varit den bästa. Men efter en diskussion på jobbet häromveckan införskaffades fina lurar som har tagit allt till nya höjder. Tidigare varit lite motståndare till Koss Porta Pro-lurarna, mest för att varenda kotte har dem. Så testade jag ett par och blev kär. Tunnelbaneresorna har blivit om möjligt ännu bättre. Tillfällena då jag måste stänga in mig ljudmässigt för att kunna koncentrera mig på jobbet har blivit en fröjd. Idag har jag haft möten i 5h, så länge att Alice Timander hann dö. Det är så mycket som ska göras innan sommaren är slut och projekten är extremt viktiga och Nu kan det bli en hel del övertid. Jag kommer vara tvungen att använda musiken som koncentrationsmedel väldigt ofta, och det känns hur fint som helst. Ur den aspekten gör det inget att det är långt till semester.

jag behöver en bröllopsklänning.

När Urban Outfitters öppnade i Stockholm skrev jag något ilsket, bittert inlägg över hur dyrt det var. Nu har jag äntligen råd med åtminstone vissa av plaggen, men då passar inte kläderna. Jakten på bröllopsklänning började nämligen igår. UO hade tio versioner av samma klänning, som visserligen var väldigt söt, men väldigt icke-passande till min kropp. Och vad är grejen med att personalen absolut måste vara engelsktalande? Känner mig inte alls som en tjyv när provrummen måste låsas upp innan jag får kliva in och prova. På Zara fanns det fantastiskt fina klänningar i mycket bättre passform, men då kommer jag överhuvudtaget inte kunna sitta ner eller böja mig minsta centimeter framåt utan att visa röven för resten av gästerna. Känns lite opassande faktiskt. Istället köpte jag en blommig grön skjorta som syns så väl att K aldrig behöver oroa sig för att tappa bort mig. Samt en mörkgrå kofta till det. Inget funkar på bröllop, men jag blev åtminstone lite mer nöjd. Men om drygt två veckor måste jag ha en klänning. Måste.