det kommer bli en vit helg.

Precis lika säkert som att solen alltid lyser på söndagar blir måndagar alltid helvetesdagar. Igår var det ytterst nära att jag gjorde en Falling Down. Att strypa en eller annan arbetskamrat kändes som en lösning så att säga. Idag hade jag än mer än igår att göra, men effektivteten slog i taket och helvetesjävlar vad jag producerade. Prickade av nästan hela dagens lista med saker att göra och gick från jobbet som en duracellkanin på högvarv. Men det slog slint när jag provade skidkläder i butiken, sådär att tankarna inte kan tänkas och jag behöver bli beordrad om vad jag ska göra. Köp den och lägg undan den där, så du kan gå hem och prova de du redan har först. Igår insåg jag att de kläder jag lånat ihop inför jobbets kickoff i fjällvärden med avfärd torsdag inte räcker eller passar, alls. Har sms:at nästan alla som jag känner som är längre än meddellängd, och kanske fått napp. Inte helt lätt att låna kläder när jag har storlek XL på längd och storlek S på bredd. Eller ens hitta i butik. I värsta fall får jag gå omkring i ett par täckbyxor som är lika breda som långa, men då fryser jag åtminstone inte.

one flew over the cuckoo's nest.

Bounce kan dansa. Det visste jag. Det var coolt att se i verkligheten, men häftigast var hur jävla bra de gjorde Gökboet. Som att se filmen, fast ur dansperspektiv. Och det var väl tanken med hela föreställningen, så jag fattar att den gått i flera år och nu ska ut på turné i Europa och världen. Synd bara att jag upptäckte föreställningen ett par år försent för att kunna ge alla jag känner som snart fyller år en biljett. Alla skulle gilla det. Men nu är det slut och jag har inte råd att ge alla en resa ut i Europa utöver själva biljetten. Tyvärr.

om det luktade vitlök är vi skyldiga.

Vi somnade nästan i stolarna på Södra Teatern i tisdags. Jag skulle inte vilja påstå att det var i en negativ mening, även om det är svårt att få nästan-somning till något helt positivt. Brakmåltiden innan Iron & Wine på Baras, bestående av hamburgertallrik med världens starkaste vitlöksdip som gjorde att vi rapade nått så in åt helvete gjorde säkerligen sitt till. Lite kräsna börjar vi nog bli också, med tanke på att det har blivit en hel del konserter och spelningar de senaste åren. Jag önskar varje gång att kvällen ska bli en spelning med stort S. Som när Anna Ternheim inledde sin turné på Rival och vi kastades bakåt i stolarna. Tyvärr var det inte så den här gången. Även fast det var bra. Lugnande, vackert, sövande, småjammande. Tyvärr med vissa skärande toner rakt in i trumhinnan. Musikerna såg inte heller ut att ha så roligt. Singer-songwriters måste göra något extra för att det ska bli minnesvärt. De kan sjunga, de kan spela. Det vet vi redan. Men de spelade House By the Sea, och det räcker för mig. Hade de även draigt av Such Great Heights hade både jag och K blivit ännu nöjdare.

(foto: Rockfoto.nu)

snart behöver jag semester.

Det är så jävla mycket filmer jag vill se just nu. Det medför två problem.
1. När ska jag hinna se filmerna?
2. Om jag får tid, vilken film ska jag se först?

- Paranoid Park
- Fjärilen glaskupan
- Control
- Darjeeling Limited
- Försoning
- Juno

faster egon.

Mitt nya liv som faster började för ett dygn och en timme sen.
Det känns otroligt fint.

pepptalk.

Jag tycker om att uppmuntra mina arbetskamrater.

-----------
From: egon
To: webmaster
Subject: Texter till xxxx.

Här kommer texterna. Copypaste. Det klarar du.

vila i frid.

Granen Gurra är död. Först trodde vi att han var stulen av någon snorunge som klättrat upp på balkongen. Sen hittade vi honom nedanför balkongen, halvt hängande i stuprännan med sladden som strypsnara. Ljusen lös fortfarande. Nu är han begravd i grovsoprummet. Tack för den här tiden Gurra, vi kommer att sakna dig.

dessutom är det fredag.

Imorse blev jag glad av två anledningar. Dels att jag vaknade av att K gick upp före mig och gjorde frukost. Dels att jag slog upp dagens svd och läste ytterligare en kommentar angående den sjuka sjuka mediecirkusen kring en våldtäktsrättegång där det råkar vara lite kändisar inblandade. Och jag vet att jag skrivit kring det som står i artikeln gällande hur medierna avslöjar misstänktas identiteter tidigare, fast jag just nu inte har tid att leta fram inlägget: Allmänintresse är inte samma sak som nyfikenhet.
”Men begreppet allmänintresse, som är centralt i den svenska pressetiken, betyder något annat än att många läsare kan tänkas vara nyfikna på kändisars privatliv. Allmänintresset utgår i stället från vad som kan vara relevant för medborgaren.”

heja svd!

– Vi anser att en halvkändis som han är inte av stort allmänintresse. Om man anser att Tito Beltran har ett stort allmänintresse för att han är kändis på den nivån han är så får man räkna in ganska många hundra ”kulturpersonligheter” och då ska alla de in i tidningen när de blir misstänkta för ett brott. Det är många kändisar i vittnesbåset den här gången men allmänhetens nyfikenhet är inte samma sak som allmänintresset, säger Mats-Eric Nilsson, redaktionschef och tf ansvarig utgivare på Svenska Dagbladet.

(från resume.se)

längta är halva kakan.

Att längta är underskattat och nästan alltid tusen gånger lättare än att uppleva. Våren är bättre än sommaren, just därför. Imorgon tar vi tåget till landet och får lite skogsluft och lukt och mammas mat plus frisörens kniv i håret. På tisdag ser vi Iron & Wine, på onsdag får L äntligen sin födelsedagspresent när Bounce framför Gökboet. Ett par helger senare blir det Kick-off med jobbet i fjällen med massor av snö. Ett par helger senare åker vi till Berlin och försöker hinna med allt vi vill på två dagar. Jag har precis skrivit ner adressen till Adidas Concept Store och ser framför mig hur vi hittar lika snygga sneakers där som i Budapest, fast i rätt storlek den här gången. Helgen efter det kommer vän(ner) från Göteborg, och jag blir inte helt förvånad om det blir samma typ av helg som förra året, fast utan lika många konserter. Helgen efter det blir det en helkväll strax utanför Uppsala med gott sällskap och god mat. Sen är det snart vår, löneförhandling, påsk, födelsedag, Italien och sommar. Och vilken dag som helst blir jag faster.

blir jag någonsin sjuk, eller frisk?

Igår var snuvan än värre än dagen innan. Dessutom hade jag fått fart på min magkatarr igen efter två glas vin på en mässa kvällen före. Förberedde mig på att vakna med feber eller en fullt utslagen förkylningen idag genom att se på tv precis hela kvällen igår. Idag vaknade jag och mådde fantastiskt mycket bättre. Fortfarande lite känningar i nacken och möjligtvis lite täppt i ena näsborren, men inget som kommer i närheten av det som kallas sjuk på riktigt. Det här börjar ju bli löjligt.

guten tag Berlin!

Vi har dålig ventilation på jobbet. Det är sent på eftermiddagen och snart kommer alla trilla av sina svarta kontorsstolar och ligga och kippa efter andan på golvet som guldfiskar utan vatten. Jag kippar redan, delvis på grund av att min näsa håller på att korkas igen med snor. Kanske bryter det ut det här gången, kanske får jag fortsätta gå och vara lite fejksjuk varannan dag eller så. Som förkylningen för två veckor sen som aldrig bröt ut, eller den dundrande huvudvärken och mattheten i helgen. Så i söndags önskade jag mig egentligen inte bara en till söndag utan även en fantastiskt billig resa till ett varmt resmål med palmer och sandstränder och så vidare. Det blev tyvärr inte riktigt som jag önskat, men en absurt billig miniweekend till Berlin om några veckor får duga. Två dagar på plats - vad får vi inte missa?

tack för det.

Min nyttiga livsstil fortsätter. Som tack för det har jag nu nackspärr. Lovely!

solen gör vem som helst frisk.

Maximalt en kopp kaffe om dagen, ordentlig mat, träning två gånger och minst en timmes extra sömn varje natt. Jag kände mig stolt över veckan. Som tack fick jag en dundrande huvudvärk, matthet i hela kroppen, skrapig hals och ett dåligt humör i ett och ett halvt dygn. Det är precis det som står på önskelistan när en helg enbart är drygt 48h. Vi blev även vittne till ett bilinbrott på vår gata, plus att inbrottstjyvarna strax därefter blev överkörda av en arg gråhårig tant på moped. Sen kom polisen och vi somnade om. Idag mår jag bättre. Promenaden i vinande blåst och sol längs vattnet var välbehövlig. Men vi behöver varsin kamera istället för en att dela på. Önskar att det var söndag imorgon också.

best of 2007.

4 januari.
Jag skriver essäer för glatta livet. Glatta livet är när jag kliver över skräpet som ligger på golvet, hämtar ett äpple i kylen, spottar ur tuggummit, äter äpplet, tar nytt tuggummi, gör konstiga rörelser med händerna till den elektroniska musiken som fyller lägenheten, slår mig själv i huvudet med händerna och väser koncentration koncentration och skriver fem meningar och fattar kopplingarna med det jag skrev innan och tycker att fan vad bra jag är.

24 januari.
Tvivlar starkt på att hantverkare någonsin har fixat något utan att antingen förstöra något annat materiellt eller förstöra någon annan människas liv. Jag hatar er, hör ni det?

1 februari.
Året efter var det fotbolls-VM i USA och värmebölja. Mina kaniner var nära att dö av hettan. Farmor dog, men inte av den anledningen. Jag grät aldrig. Farmor var inte alltid så snäll. Men farmor är farmor och jag saknar hennes torkade äppelskivor i källaren, hennes eterneller i trädgården och hennes fula trädgårdsmöbler. Framförallt saknar jag den gula färgen på hennes hus mittemot vårat. Min farbror målade det rött.

5 februari.
Nu är jag så trött att jag nästan är full.

22 februari.
Farfar var kung. Bikung. Han hade så mycket bin och så mycket kunskap att de gamla fotoalbumen visar busslaster med folk som kom för att kika på de små jävlarna. Farfar har jag dock aldrig träffat. Men jag vet att han var jättelång och flintskallig och hade dasslock till händer och jättenäsa.

6 mars
Skriver du något? undrade han precis som sist vi sprang på varandra.
I huvudet svarade jag och log.

18 mars.
Tvingade K att byta chokladkakan till en större på fiket, inte för att jag var sugen på en större utan på grund av min besatthet i att få ut så mycket som möjligt för pengarna jag gör av med. Det är en hårfin gräns mellan att vara ekonomisk och snål.

20 mars.
Köper macka och latte på ena stället för att ta med det till det andra. Det andra stället har skönare soffor. De har soffor. Håller handen för loggan på muggen för att inte avslöja att vi egentligen inte borde sitta där. Spanar mot tjejerna bakom kassan för att klura ut om de upptäckt oss. Den rebelliska nivån i mitt liv når sin topp för dagen.

22 mars.
Kenny Starfighter vara bland det bästa som någonsin visats på svensk television! Jag är väldigt duktig på att härma datorns röst i frasen Mähälium, VARNING! Mähälium! K är ytterst lik Kenny när han utbrister Saru? Ytterligare ett argument till varför vi är världens bästa par kan konstateras.

28 mars.
Jag skickade ett viktigt mail till mig själv för ungefär en timme sen. Det har ännu inte kommit fram. Det är ganska viktigt att det kommer fram.

29 mars.
Vi promenerade bort det mesta av bakfyllan och hamburgaren genom att traska Östermalm-Vasastan-Norrmalm-Gamla Stan-Djurgården-Östermalm. Inklusive matstopp, fikastopp, våffelstopp, shoppingstopp och att Djurgårdsfärjan ångrade sig tre sekunder innan den skulle lägga till så tog det fem timmar.

3 april.
- Han säger att jag inte har några känslor!
- Men du har ju inga känslor.
- Klart jag har känslor, herregud!
- Ja men för honom liksom.
- Nä, det är sant.

11 april.
Flytten är härmed officiellt påbörjad. Igår lyckades jag klura ut hur man får en flyttlåda från ikea att gå från platt kartongpaket till låda på ungefär så lång tid det tar att steka fem falukorvsbitar. De andra kommer gå fortare att omvandla, jag har nämligen bra minne.

24 april.
För sex år sen och fram tills vi skrev på kontraktet på nya lägenheten har jag önskat mig en balkong hit. För jag kan lova att jag skulle ha mått mycket bättre de här åren som varit om det funnits en. Nu finns det en, och om fyra dagar bor jag inte längre här.

28 april.
Jag älskar vår nya lägenhet.

4 maj.
Mer än normal styrka, vilket innebär enorm styrka för klena jag, behövs för att kunna stänga luckorna till tvättmaskinerna för att få dem att sättas igång så tonvis med skitiga flyttkläder kan bli rena. Jag hoppade i golvet så fotsulorna brände och vrålade ända från tårna innan jag slängde igen tvättstugedörren och glodde så ilsket som bara jag kunde på granntanten som bara gapade. Klockan var 08.33, och det var mitt andra försök för dagen.

8 maj.
Några gick hem och de andra sjöng Ja Må Hon Leva på SkyBar efter tolvslaget samtidigt som min promillehalt ökade dramatiskt. Vi tog nog sista tunnelbanan hem. Somnade och vaknade på ändhållplatsen. Det känns på ett sätt ganska skönt att ha den klassikern avklarad. Jag kunde inte gå rakt och sjöng textraden Ja Må Jag Leva ända tills vi kom hem.

9 maj.
Från och med den första juni kan jag titulera mig webbredaktör. Det är ju det jag är utbildad till. Och jag fick heltidsjobb innan jag ens har examen i min hand.

14 maj.
När jag går till tunnelbanan känner skorna grus. Näsan passerar äppelblom och hägg och nyklippt gräs. Jag ser träd och grönt nästan så långt ögat kan nå. På tunnelbanan får jag sitta själv vid ett fönster och titta på träden utanför och tänka tankar jag aldrig hinner tänka annars. Jag hinner läsa, jag hinner bläddra på ipoden, jag hinner bli trött igen och jag hinner allt det jag saknat så oändligt under så många år utan att jag förstått det själv. Jag älskar att pendla. Jag behöver pendla. Jag behöver avstånd och tid för tankar och träd.

8 juni.
Kvart i tolv mitt i natten är jag hemma. Går direkt till sängen och gråter som att världen gått under och K kramar mig och ger mig te och låter mig somna. Jag är färdigutbildad nu. Klar. Jag är medievetare. Jag kan väldigt mycket saker om medie- och kommunikationsvetenskap som inte du kan. Det är över.
Vi klarade det.

17 juni.
Alla nycklar på min nyckelknippa har bytts ut. På en månad och några veckor är allt förändrat. Flytt till ny lägenhet. Sambo. Försäljning av gamla lägenheten. Skrivit färdigt uppsatsen. Lämnat in, blivit godkänd. Färdigutbildad. Sagt upp mig från mitt gamla jobb. Fått ett nytt, ett som passar perfekt till mig och min utbildning. Börjat jobba heltid, en riktig anställning.

25 juni.
Pappa lär sig skicka sms.
sms 14 maj: [tomt]
sms 15 maj: Ghejegono jg
sms 21 juni: Gladmidsommarfranmammapappa
sms 23 juni: Hur har ni det här är det regnigt? Annars är allt bra . Hälsn. Pappa

15 juli.
Signalfel på tåg en söndag på väg hem från ännu ett kalas verkar vara enda chansen att få tiden att stanna en stund.

23 juli.
På små små orter kan det hända att det bara finns två taxibilar en lördagkväll, och det kan hända att båda dessa befinner sig i den lilla orten ett par mil bredvid. Så vi gick hem, en nätt promenad på drygt en halvtimme. Det var skitkallt i klänning utan strumpbyxor eller kofta. Söta K gav mig hans kavaj. Jag frös ändå. Söta K gav mig hans kostymbyxor. Han fick bära min handväska som tack. Vi försökte lifta istället. Jag i klänning, kostymbyxor och kavaj. K i kalsonger, skjorta, slips och handväska.
Ingen stannade.

26 juli.
Jag spänner mig och trippar omkring på tå och mår illa och hulkar så fort jag ser en krossad snigel. För alla ni andra gör ju inte som jag och undviker att kliva på dem. Dö kan de göra, det gör mig egentligen inget. Men de är ju så äckliga när de är döda och mosade och splattiga! Höjden av äckel är när en levande snigel ligger ovanpå en större, mosad snigel. Varför gör de det?

27 juli.
Eller så är det bra, för om jag får för mycket pengar kanske jag tappar kontrollen över slantarna och slutar som deltagare i Lyxfällan. Det är min skräck. Jag är inte ekonomisk, jag är kontrollfreak. Fast jag måste erkänna att jag är rätt jävla bra på att ha kontroll på precis allting.

29 augusti.
Jo, först så jobbade jag arslet av mig. Sen sov vi i 3 h och så åkte vi till Arlanda och vidare rakt ut i Atlanten en vecka. Himla fint och väldbehövligt. Men nu är vi hemma igen, och även om det inte verkar ha hänt ett skit mer i Sverige på en vecka än att hösten har kommit och att jag missade champagnen på jobbet så känner jag mig lite stressad. Livet med flipflops och solglasögon fastklistrade på kroppen är något mer behagligt. Även om det är skönt att vara hemma igen.

2 september.
Även om jag vill bli tant och skaffa kolonilott så vill nog inte kolonilotten ha mig. Vattnade just en växt med sockerdricka.

25 september.
Mamma gav mig tipset att isolera de utsatta växterna så de som inte är smittade klarar livhanken. Var jag ska isolera dem har jag ingen aning om, och jag är mycket skeptisk till att det här kommer få ett positivt slut. Det här är säkert en hämnd för sockerdrickan (som var fruktsoda). Växtens polare blev arga och tog till växtvärldens svar på självmordsbombare. Ohyra.

26 september.
Något av det hurtigaste som finns, och därmed också omänskligt deluxe, är att träna innan jobbet. Imorse avverkade jag ett antal längder i simbassängen tillsammans med en drös med pensionärer vid 07.00. Det var oväntat skönt och herren 60+ som gjorde bomben är hittills dagens höjdpunkt.

5 oktober.
På senare tid har jag insett att jag har ett shoppingbehov som är ganska stort, fast jag alltid hävdat tvärtom. Det är ju asroligt att handla på apoteket, som exempel.

8 oktober.
Jag har en meniskskada. Enligt Wikipedia så kan menisken skadas ”t ex vid vridvåld under idrottsutövande varefter man kan få låsningar i knäleden och värk”. Vi säger så och glömmer att det hände när jag låg nedbäddad i soffan och kollade på Animal Planet.

11 oktober.
J1: Fan vad jag har blåmärken på knäna.
Egon: Jag har alltid massor med blåmärken, fast jag inte ens vet vad jag gjort.
J1: Du vet vad det tyder på va?
Egon: Nä?
J1: Leukemi.
Egon: Eh, nej. Jag har ärvt det här från min mamma, hon har alltid blåmärken.
J1: Men du vet, blåmärken och blekhet är tydliga tecken på leukemi. Du ser ganska blek ut faktiskt.
Egon: Jag är alltid blek! Dessutom är jag förkyld.
J1: Upprepade infektioner och virus är HIV.
Egon: Men sluta nu.
J1: Förnekelse.
J2: Men borde hon inte tappa håret om hon har leukemi?
J1: Det gör man ju först vid behandlingen.
J2: Justja, det har du rätt i.

16 oktober.
Mitt examensbevis. En fin liten mapp med en massa tjusiga papper i. Det står Examensbevis i guldiga bokstäver, eller kanske silvriga. Men själva examen låter mycket bättre på engelska än på svenska.
Degree of Bachelor of Arts with a major in Media and Communication studies.

20 oktober.
Jag ville mest skrika och skratta högt, men fick behärska mig och skriva i stora bokstäver på msn för att uttrycka min glädje. Sen gick jag på toaletten och dansade lyckodans framför spegeln. Egon + fotokurs = sant.

23 oktober.
Dessutom fick jag veta det jag alltid anat – jag har anmärkningsvärt lite muskler. Tur att jag börjat träna på gym.

28 oktober.
Jag vet inte om det är självplågeri att lyssna till guldfirandet i göteborg som sänds på sportnytt, eller om det är ett tecken på att jag aldrig ens trodde på sm-guld från första början.

29 oktober.
Mamma försvann baklänges rakt in i skogen för fjärde gången och pappa stannade motorsågen för vattenpaus ur gårdagens cocacolapetflaska. Jag satt på motorhuven på bilen och tänkte att ibland känns livet.

10 novemeber.
Fredag morgon. 08.00. Står i badrummet och väljer ögonskugga för dagen. Guld eller brun? K stormar ut ur sovrummet. JAG SKA INTE SOVA NU, DU SKA INTE VARA HÄR! Tydligen har jag skrämt livet ur K genom att ta sovmorgon. Han trodde jag var död i köket.

24 november.
Sen upptäckte jag att mina biceps är hårda när jag spänner dem. Det har jag aldrig upplevt förut, någonsin, hur mkt jag än försökt. Otroligt fascinerande.

25 november.
Det fanns ett akvarie fullt med champage. Ett annat fullt med Corona. I övriga akvarier fanns konstiga fiskar, möss och andra grejer. Jag spanade in tandborstar för marsvin som hade förklaringstexten ”passar din hund” och andra skojiga tillbehör. Klappade en kamelont. Hejade på en ökenråtta som febrilt försökte gräva sig ut ur sitt akvarie. Det var skittrevligt.

16 december.
40 timmar i Paris är galet.

censur.

Jag hade ett inlägg publicerat här som jag tog bort. För plötsligt mindes jag mailet och fick lite ångest, eftersom det jag skrev kanske kanske kunde tolkas lite illa i fel händer. Fandå.

jag är lättroad.

Idag hann jag till jobbet innan mina theme-djur i iGoogle vaknade. Haha! Känner mig jävligt duktig. Nu har de dock vaknat, och ser oförskämt pigga ut.

ännu ett steg mot normen.

Varken jag eller K är speciellt bra på att laga mat. Det vi kan laga lagar vi bra, men det sträcker sig till typ 5 rätter med liten variation sinsemellan. När båda har varit ensamboende utan frys eller ugn i 5-6 år blir det lite knasigt. När vi flyttade ihop och fick både ugn och frys, samt ett ordentligt kök, tänkte vi att det minsann skulle bli andra bullar. Visserligen lagar vi något bättre och mer mat nu, men någon skillnad har det egentligen inte varit. Men vändpunkten har kommit, och för det tackar vi jultomten:

- En Dramaten. Pensionärsvarningen ignoreras eftersom det är oerhört praktiskt då vi inte har någon bil och 10 minuters promenad till mataffären. Äntligen går det att köpa två liter mjölk på en gång!
- En matberedare. Vi gjorde potatisgratänger till nyår och det gick så fort att det nästan var trolleri. Dessutom är det mycket roligare att trycka ner potatisarna i en maskin än att tävla med sig själv om att skära så lika skivor som möjligt. I matberedaren kan vi även göra en massa andra roliga saker, så som att hacka grönsaker, vispa valfri produkt och knåda deg.
- Pengar till diskmaskin. Att diska förhand är inte roligt. Det är inte avkopplande utan tvärtom ett av de största stressmomenten som finns i vardagslivet. Men nu jävlar, nu ska här inhandlas en riktig diskmaskin. Det känns som en dröm.

Vi kommer bli såna hejare på att laga mat! Veckohandlingar och gratänger, pajer, bakverk och så diskas allt i en diskmaskin efteråt. Livet känns så mycket bättre nu, även fast diskmaskinen ännu inte är införskaffad. Som exempel har jag nyss använt mig av purjolök i en maträtt för första gången. Vi gör färsk aborrfilé i ugn med purjolök och grädde (det är nog första gången jag använder grädde också) samt potatis till det. Potatis har jag kunnat koka i ett par månader nu. Vem vet, snart kanske även jag tycker att matlagningsprogram är roliga att se på, istället för att ta dem som ett hån.

symptomen ger beslutsångest.

Om jag skulle påstå att jag vill bli sjuk så skulle jag ljuga. Men det kittlar lite bakom näsan, retar lite lätt i halsen och trycker lite i pannan och i bihålorna. Kroppen känns matt. Så bryt ut! Bryt ut nu och låt mig slippa grubbla över frågor som Träna ikväll eller inte? Gå hem från jobbet eller inte? Gå på hockeymatch på lördag eller inte? Bryt ut förkylningsjävel eller försvinn. Omedelbart.

en skvätt julkul.

Hela december försvann i en dimma av stress, minimalt med sömn och maximalt med aktiviteter som innehöll alkohol. När vi satt på bussen bort från storstan med fyra väskor fulla med julklappar ramlade axlarna ner ett par snäpp. Det blev en ny typ av jul för mig, med mycket fler människor än vad jag är van vid och mycket mer julklappar. Tröttheten attackerade och vi sov och sov och sov och vilade som om vi aldrig gjort annat. Så for vi Hem och inspirationen och kreativiteten rasade över mig. I min skrivbok finns trefyra blogginlägg och kanske början på en novell. Jag har inte skrivit så på över ett år, och jag önskar och hoppas att jag tar mig tiden att göra det nu. Snart. För tid får man inte, det tas. När vi återvände till ett tätare befolkningstal en vecka senare hade vi fem väskor med julklappar med oss och fick ta taxi från tunnelbanestationen. Julen var god.

tjejgrejer.

Nyligen förstod jag poängen med nattkräm. Nattkräm är skitbra. Mina torra fläckar jag alltid får i ansiktet vintertid är i stort sett eliminerade! Fantastiskt. Att jag blev rekommenderad en kräm mot rynkor för kvinnor i åldern 30-45 får jag väl ha överseende med. Ögonkräm förstår jag dock inte ännu. Okej att området kring ögonen är känsligt, det har jag läst och hört från så många reklamer att jag tror på det nu. Men var och hur applicerar man krämen? På ögonlocken? Under ögat? Både uppe och nere? Finns det ögonkräm som inte är till för att motverka rynkor? Jag är även ganska kass på att sminka mig. Ögonbrynspenna är min senaste aha-upplevelse, innan dess var det väl rouge för en fyra år sen. Synd bara att allt trillar av min bleka hy efter en halvtimme. Därför önskade jag mig en sån där smink-kurs på Make Up Store för att både få tips, och kanske något bättre grundmaterial eftersom man även får plocka på sig produkter. Då kommer jobbet som en räddande ängel och ger alla tjejer på företaget ett presentkort på just exakt precis det jag önskade mig. Sa till K att om jag inte skulle få något annat alls i julklapp skulle jag vara lycklig ändå, för nu hade jag faktiskt fått något riktigt bra. Av mitt jobb! Så kom julafton och jag fick ett presentkort på just exakt precis det jag önskade mig av K. Också. Stackars liten var förtvivlad för att han inte kunde byta tillbaka presentkortet och hade ringt både den ena och den andra och även en tredje för att fråga om råd. Jag blev överlycklig. Två kurser är ju likamed dubbelt så mycket kunskap och dubbelt så mycket produkter. Snart kommer jag att sminka mig bäst i stan!