hej koffeinkick.

Min kille är jävligt bra i största allmänhet, men den senaste tiden har han lagt sig till med lite extra finesser som förgyller mitt liv utöver det vanliga.

1. Han har skaffat skägg. Otroligt snyggt.
2. Han har skaffat hatt. Otroligt snyggt.
3. Han har skaffat en espressomaskin inklusive kaffemal och kaffebönor direktimporterad från Italien. Otroligt fantastiskt makalöst gott.

Maskinen premiärtestades igår. Utan riktig baristamjölk var det ändå den godaste latten jag någonsin druckit. Vi kommer att bli såna kaffenördar och vi kommer att sluta dricka vanligt bryggkaffe eller ens latte med vanlig espresso från en vanlig maskin. Vi våra vänner kommer att köa utanför vår dörr. På fester kommer espressomaskinen vara festens mittpunkt istället för balkongen eller soffan där alla vanligtvis samlas. Idag är det fredag och i helgen ska vi dricka kaffe nåt så in åt helvete.

den svarta är min, bara min.

Snoozeträsket är inget träsk jag vill vara i. Men jag är där. Mobilklockan står konstant på 06.30 och ändå kommer jag sällan upp före 07. Minns sällan ens att det ringt före dess. Ändå kan det ju knappast vara så att jag sover gott i en halvtimme extra. Var nionde minut reagerar ändå hjärna i samverkan med handen och stänger av mobiljäveln. Dessutom blir jag alltid stressad och får skynda mig till jobbet och halva dagen känns förstörd. Men jag tror att lösningen har anlänt i form av en present från Göteborgsbesökaren. En fantastiskt fin väckarklocka! Jag fick den svarta och den passar in i mitt liv perfekt. När den ringer 06.32 tror jag att hjärtat ska stanna för att den skräller så dant, men vaken blir jag. Upp kommer jag. Två dagar i rad. No more snooze!

bokrean är överskattad.

Köpte aldrig boken när jag sa att jag skulle göra det, trots det jag skrev. Köpte idag istället. Pocketshop har 25% rabatt på alla böcker, och det känns bra mycket mer intressant än de andra bokreorna som nästan uteslutande handlar om faktaböcker eller vanliga böcker med hård pärm med titlar som man ändå inte är intresserad av. Och just nu vill jag ha böckerna direkt i handen, inte om en vecka i brevlådan. Det blev i alla fall det här:

Kattöga – Margret Atwood
Thousand Splendid Suns – Khaled Hosseini
Presidentens val – Anne Holt

Kanske blir med någon annan dag, om jag känner för att sätta sprätt på ännu mer pengar än vad jag redan gjort av med de senaste dagarna (Göteborgsbesök sliter hårt på ekonomin). Nu är det dags att lämna kontoret och leka reseledare resten av dagen.

beslutsångest plusmeny.

I Berlin var en av de planerade höjdpunkterna Adidas Originals Store. Men det blev lite av en besvikelse. Utbudet var inte så bra som jag hoppats på plus, att tjejmodellerna knappast var eller är i min smak. Guld och silver och rosa och massor med konstigt tryck och hej och hå. Utbudet för killar eller unisex är som alltid tusen gånger snyggare, men då är alla breda modeller och för att få plats med mina långa, smala fötter blir skorna stora som båtar. Hatar. Så det blev inget köp. Idag köpte jag dessa på Sneakers n stuff. Dyra, men jag har råd. Om jag inte behöver köpa ett till par skor snart igen. Dessa är nämligen små i storlekarna så jag fick köpa en storlek större än vad jag brukar. Alltid haft komplex för mina fötter. Har inte stora fötter i förhållande till min längd, men små fötter är så snyggt på tjejer. Nu har jag beslutsångest plusmeny. När jag har beslutsångest blockeras hjärnan och jag kan omöjligt se hur det ser ut, från en så objektiv synvinkel man kan se det. Ingen aning om de ser stora ut eller inte. Livrädd för att jag kommer att tycka att de ser för stora ut så jag inte vill ha dem. Dessutom vill jag alltid börja använda alla nya grejer jag köper omedelbums, så jag vill inte ens vänta tills beslutsångesten lagt sig. Därför har jag precis tagit ett suddigt foto på mig själv så ni kan hjälpa mig. Hjälp mig.

tillökning i familjen.

Vi kommer snart att få hem en guldklimp. Vi beställde nämligen guldklimpen igår.
Nu återstår det bara att vänta innan vi får svar på våra frågor. När kommer guldklimpen? Blir det en kille eller tjej? Vad ska guldklimpen heta? Blir det ett släktnamn eller något galet så som "Månskära"? Kommer guldklimpen att ha defekter som vi inte kunnat förutse men blir tvungna att älska? Kommer guldklimpen att ha oanade talanger som gör oss stolta? Kommer guldklimpen att fylla hålet efter Gurra?
Spänningen är olidlig.

tillbaka till högstadiet.

Fortsätter på skol- och lärartemat och tv-tipsar om Klass 9A. Såg visserligen bara halva programmet förra veckan, men det verkar minst sagt både intressant och bra. SVT1 21.30 ikväll.
I love public service.

tio minuter.

Ta tio minuter till att läsa Maciej Zarembas artikel från söndagens DN, "Först kränkt vinner". Om du har tio till att spendera kan du läsa artikel nummer två, "Tyst i klassen". Den tredje publiceras på onsdag. Jag får gåshud av den här typen av journalistik.

auf wiedersehen.

Berlin var solsken och isande kyla. Vi bodde fyrstjärnigt vilket var likamed sneglande pensionärer vid den magnifika frukosten. Bauhaus-besöket var gåshudshäftigt. Att se originalskisser på formgivning från tidigt 1900-tal som är näst intill identisk med den formgivning vi hyllar idag är precis så nära i tiden men ändå långt bort att det inte går att bli annat än imponerad. Vi tog med oss en bok och två posters därifrån. Omslaget till Harper's Bazaar 1940 (den som inte svarar rätt på vem som blev inspirerad av den där måste gå raka vägen till Moderna Museet) och en utställningsposter från 1923 kommer bli fantastiskt snygga med ett par ramar på våra väggar. Vi shoppade inget annat. Inga kläder eller dyra skor. Fast vi ville. Istället promenerade vi i solen med latte i handen. Det är något med mjölken i centraleuropas huvudstäder (iaf Paris, Budapest och Berlin) som gör varje liten eller stor latte godast. Däremot hittade vi inte en enda restaurang värd att rekommendera. Men vi fotograferade byggnader och oss själva och turistattraktioner som Berlinmuren och kikade på alla andra turister och besökte konstmarknader och irrade bort oss när vi skulle byta från S-bahn till U-bahn. Så det gör inte så mycket. Att tre olika tyska sällskap försökte fråga oss om vi visste vägen eller kunde peka ut en bra bar eller restaurang tolkar vi som att 1. Vi ser jävligt trevliga ut, 2. Vi ser ut som tyskar, 3. Vi ser ut att ha koll eller 4. Vi ser ut som trevliga tyskar med koll. Berlin måste besökas igen.

tusen strålande solar.

Läste Flyga Drake i helgen. Stämmer in i den unisona hyllningskören, även fast jag aldrig grät. Utnyttjade solskenet på lunchen idag till att gå mellan Pocketshop och Akademibokhandeln för att leta efter Khaled Hosseinis andra bok, när jag ändå var i farten så att säga. Upptäckte att den inte kommit ut i pocketformat på svenska ännu utan endast i storpocket på engelska. Det vill säga dyrare än den normala sextiokronorsboken. Och snart är det bokrea. Men jag borde nog skjuta undan mina ekonomiska tankar och köpa boken imorgon, för jag vill läsa den nu och vill man läsa något nu ska man göra det. Dessutom tycker jag inte om reor eftersom mitt ordningssinne blir rubbat och jag blir stressad och arg och lämnar alltid butiken, oavsett om det handlar om kläder/möbler/böcker. Dessutom lovade jag mig själv för ganska precis ett år sen att läsa varannan eller var tredje bok på engelska. Det sket sig efter ett par månader vilket innebär att det är dags att ta tag i det hela igen. Imorgon köper jag boken. Kanske. Nu fick jag beslutsångest. Fan.

man lär sig av sina misstag.

Att börja dagen med att upptäcka fel som gjorts är inte roligt. Att börja dagen med att upptäcka fel jag gjort är inte roligt. Att börja dagen med att upptäcka att fel jag gjort visats för tusentals andra människor är verkligen inte roligt. Oavsett hur kass min mage än är så får man dricka två extra starka latte på raken. Nu har jag rättat felet. Svept latte*2. Andats ut. Hatar att göra fel.

4 dagar kvar.

På fredag inleder vi två maxade dagar i Berlin. Otroligt lite tid för en så stor stad, men det är bättre med två dagar än inga dagar. Jag tror att det blir skitbra eftersom vi är bra på att kunna göra mycket på kort tid. T ex var våra fyra dagar i Budapest maxade på ett ostressigt sätt som gjorde den resan bäst hittills. Då var en av de bästa sakerna vi gjorde besöket på World Press Photo 2006. Årets vinnare i samma tävling blev nyss korade, och som jag önskar att utställningen kan ta sin turné förbi Sverige en sväng under året. Mer fantastiska foton samlade på ett ställe kan knappast hittas. Något som duger mer än gott så länge är ett besök på Bauhaus archiv museum of design Berlin, som antagligen blir det första stoppet när vi landat. Bara måndagtisdagonsdagtorsdag kvar.

en traktor till.

Dagarna efter jul. Pappa frågar om fotokursen är slut nu, och ger mig en ljusmätare. En proffsgrej säger han, använd av en proffsfotograf alltså. På femtiotalet. Tjockt läderfodral. Vi inspekterar byrån från 1800-taletnågonting som pappa renoverar. Klurar på vilket lager färg som är original. Pekar på de färger som kan funka. Hos oss i den sprittnya lägenheten. Går runt den stora stora logen. Den röda veterantraktorn står under tak. Fungerar fortfarande felfritt och jag minns när jag satt i pappas knä och styrde. Eller hur jag vred på ratten så mycket det bara gick när den stod parkerad. Lekte att jag var vuxen och traktorn var min bil och självklart pratade jag påhittad engelska. Den blå traktorn med en expressengeting på står utan tak lite längre bort. En gång i tiden tjänstgjorde den på cirkus. Har aldrig fungerat. Alltid bara stått där i bakgrunden av alla minnen. Pappa vill sälja dem båda. Han kan få någon tusenlapp på sin höjd och jag säger nej innan han pratat klart. Nej. De är fina. Jag vill ha dem kvar. Några veckor senare står de kvar på samma platser. Den röda under tak och den blå utan. Vet inte om jag är delaktig i att de fortfarande står där. Frågar inte. Solen skiner januariskarpt och det visar sig att den blå traktorn knappt är blå längre. Fotograferar för att minnas. Nästa gång är den kanske inte här. Byrån är grundmålad och kommer bli skitsnygg. Vi måste bara bestämma oss var den ska stå. I hallen eller i sovrummet?

faster egon, del två.

I lite drygt två veckor har jag varit faster. Imorgon ska faster, och fabbo K, äntligen få träffa den lilla människan. Den lilla människan är en han och går än så länge under namnen Killen, Kaninen, Knyttet och Grabben. Vi har köpt en gigantisk gosedjurskanin som Killen/Kaninen/Knyttet/Grabben kommer att gilla bäst om några år. Det gäller att tänka långsiktigt. Jag älskar dem redan nu. Båda.

gnällspik.

Ibland känner jag mig som en jävligt gnällig typ. Ibland verkar det som att det är lättare att gnälla än att prata positivt och berömma. Jag jobbar på det här. Försöker bättra mig. Men så dyker det upp de gånger då jag faktiskt inte tycker att jag gnäller, utan tar upp sådant som känns som ett problem. När jag bodde på centrala Östermalm trivdes jag egentligen inte speciellt bra i själva lägenheten. Emellanåt fick jag närmast klaustrofobiska känslor som gjorde mig otroligt stressad. Men mina kommentarer kring detta bemöttes då, och även fortfarande om jag tar upp ämnet, med kommentarer om att jag bor ju så otroligt bra, och fattar du inte hur många som vill ha din lägenhet? Jo, jag vet. Men på vilket sätt motverkar det mina känslor och minskar min stress? Samma sak med min längd. Jag är 183cm lång. Hur mycket än andra vill vara långa eller påpekar att det är snyggt att vara lång så har jag alltid haft komplex och alltid haft väldigt svårt att hitta en långärmad tröja eller ett par jeans som passar.

Men nu bor jag i en stor och ljus lägenhet med utsikt över skog och fält. Jag har accepterat att jag inte kan krympa mig själv, hur mycket jag än duschar varmt. Jag trivs. Så jag ska sluta gnälla nu och istället sova en skvätt.

bakfyllan försvann direkt.

Vi stod som sex fågelholkar i hallen hemma hos den schweizertyska familjen. De bodde så nära den norska gränsen att C fick ”Välkommen till Norge”-sms från mobiloperatören. Vadå köra själva? Vi skulle ju alla trängas i ett enda hundspann, under en jättefilt, och bara njuta i några timmar? Nejnej, jättetråckigt! Nej. Köra helt själva. Varsitt hundspann. Inga alternativ. Det enda problemet var att vi måste ha varma skor. Lånade fem nummer för stora skor och såg ut som en seriefigur. Tydligen precis som det skulle vara. Trettiotre hundar blev överlyckliga när vi kom och smekte sig som katter kring våra ben. När de förstod att några av dem skulle få ut och springa blev de ylande lyckliga. Tre spann fick köra i taget. Jag körde i omgång nummer två och såg därför de första tre susa iväg över den snötäckta isen på sjön precis när solen tittade fram. Efter ett par timmar var det min tur. Rakt in i solnedgången på fjället och så vackert att det knappt var sant. Hundarna älskade att springa. Enda chansen att få dem att stå still var att lägga all tyngd på bromsen och inte falla för deras bedjande blickar om att få springa ännu mer. När vi vände hemåt igen hade solen gått ner och hundarna sprang i skenet av en pannlampa. I två timmar var vi ute, och det var lätt två av de häftigaste timmarna hittills i mitt liv.