tisdag, juni 07, 2011

när jag var tolv år.


Varför minns man nästan alltid bara sommaren när det kommer till historiska återblickar från ens liv? 1994 var i och för sig sommaren alla minns. Oändlig hetta och fotbolls-VM. Jag och brorsan var uppe på nätterna för att se matcherna. Det var stiltje i luften, bönderna oroade sig över utebliven skörd, vår gräsmatta var gul, mina kaniner flämtade i skuggan, det var för varmt för att rida, jag sov på soffan i vardagsrummet eftersom det var det svalaste rummet och hatade mer än någonsin att det var över en mil till en vettig badplats. 1994 var sommaren då mormor dog. Det var inte oväntat men jag grät på begravningen som om det vore världens undergång och mitt hulkande ekade i kyrkan. Bouppteckningen var hemma hos oss. Märkligt det där, att träffas en stor mängd människor och dela upp möbler efter en död människa. Som en absurd loppis fast allt är gratis. Eller snarare, det kostade någon livet. Träffade kusiner jag aldrig träffat innan och aldrig träffat efteråt. Träffade min moster som det skulle dröja sexton år tills jag såg igen. Min andra moster har jag inte träffat sen den dagen. 1994 var jag tolv år gammal. Tolv år är mittemellan barn och tonåring och drömmar om att bli stor och att allt ska bli bättre. Jag hade höga förhoppningar på högstadiet, tänkte att NU NU NU skulle jag få nya kompisar och livet skulle börja!!!!! Nu skulle jag få vänner som har tid och ork och lust att hänga med mig, nu skulle jag få killar, fylla och hångel. Nu skulle det inte bli lika isolerat att bo på en gård långt bort åt helvete från alla andra. Det var nog tur att jag inte visste att det skulle dröja tre år till och bli sju resor värre först, innan det där blev sant.

10 kommentarer:

TORGNYSDOTTER sa...

Vad fint. Och hemskt. Och vad jag minns en massa grejer...

Framför allt kanske att jag var 25 år och båtluff just då. Och tackolov förbi det där...

Fin text, Egon!

Johanna sa...

Ja, sommaren 1994 är verkligen den alla minns. Då var vi i Sälen i husvagn och jag och pappa satt uppe under fotbollsnätterna, jag var tio år men min lillebror var bara 7 år och således för liten för att vara uppe så sent. Det var en svettig sommar med mycket knott, men det var en fin en.

Döden är så otroligt märklig. Det händer så märkliga saker, precis som du skriver. När min mormor dog var jag 17, men det känns precis som att jag var 7. Chocken. Sorgen. Det konstiga i att sälja hennes hus och låta andra människor bo där och förstöra rosorna.

Duktiga Tjejen sa...

Jag kände ju dig nästan då och även om det var lite senare så känns du som en ny människa nu. Du är så himla lycklig nu och allt har verkligen gått rakt uppåt!

Anonym sa...

Så vackert skrivet! Och lessamt! På samma gång.

Minns också 1994 som en legendarisk sommar. Och minns dej från du till nu och kan bara hålla med D T!

egoistiska egon sa...

Men vilka fina kommentarer ni skriver! Tack!

anydaynow sa...

Åh, älskar sådana här nostalgiinlägg! Fint!

Tror alla minns exakt vad de gjorde sommaren 94. Det var nåt magiskt i luften.

Anonym sa...

Nostalgi på hög nivå.. tills jag insåg hur gammal jag var -94, haha. :) /Sus

Matilda sa...

Åh vad fint skrivet! Och jag minns det också, nästan exakt samma som du. Stor igenkänning.

egoistiska egon sa...

Tack snälla ni!

Bondhustrun sa...

Tack. Och vad jättefint. Du är så bra.