Känner för att rycka upp den här bloggen lite. Inser samtidigt att jag vet så lite om er (få) som läser nuförtiden. Därför vore det så skoj om ni ville svara på detta (snälla, snälla, snälla?):
1. Vem är du?
2. Var bor du?
3. Vad skulle du helst vilja att jag skrev mer om?
Lyssnade på Agneta Sjödin i Värvet häromdagen. Så irriterad jag blev. Kan inte riktigt sätta fingret på varför men kände bara att vi var ungefär sjuhundra mil ifrån varandra. Och inte då på ett sånt där sätt så att det kan bli intressant och upplyftande utan bara irriterande. Samtidigt kommer jag på mig själv att bara älska den superlånga värvet-intervjun med Fredrik Lindström. Ännu en man i populärkulturen som är så himla härlig. Och det gnager i mig att jag ofta tycker så. Att Lindström och männen är intressanta och Sjödin och kvinnorna ofta lite störande på ett oinspirerande sätt. Det känns obehagligt.
Som jag badade badkar i slutet på graviditeten. I stort sett varje dag. Älskade det. När förlossningen startade badade jag också. Tre gånger på en natt, om jag inte minns fel. Och en gång på förlossningen. Det var underbart, tills jag reste på mig och vattnet gick. Sen bidde det en bebis och då får man plötsligt inte bada längre. Inte förrän man slutat blöda. Hur länge jag blödde? NIO JÄVLA VECKOR. Kul! Verkligen! Men nu får jag ju bada igen. Så himla härligt att kunna bada utan en jättemage som ska ner i badkaret också. Och upp. Istället så är tillfällena jag hinner bada väldigt få, men när det väl inträffar: mmmmmm. Mmmmm. Mmmmmmmmmm.
Efter veckor av mer eller mindre stökiga och tretimmarslånga nattningar så somnade vår helt utmattade, ynkliga lilla bebis i min famn redan vid åtta. Anledning? Han fick sina första vaccinsprutor idag och satt sen fast vid mina tuttar hela eftermiddagen och tidiga kvällen. Lille bebis. K föreslog att vi kunde ge honom sprutor lite oftare så han kunde somna lättare för nu känns det plötsligt som att vi har haft världens längsta kväll (obs: skämt!). Jag har badat badkar, bara en sån sak! Och bebis är egentligen inte så liten längre. Tydligen ska bebisar helst dubbla sin födelsevikt inom sex månader. Vår bebis fixade detta på tre månader. Sju jäkla kilo kånkar vi runt på nuförtiden. Phu.
Denna vecka har inte riktigt varit så bra när det kommer till mina insatser i köket. Först bakade jag bröd och hade i 50% för mycket vätska. Blev äckligt. Sen bakade jag bröd och hade i någon deciliter för mycket vätska. Det blev inte så bra, men i alla fall ätligt. Sen gjorde jag amerikanska pannkakor och hade återigen i 50% för mycket vätska. Det blev gott i alla fall. Sen brände jag en faluwok eftersom jag hade i för lite vätska, men det var ätbart. Sen tappade jag ett paket med jordgubbar på en matta och jordgubbarna blev till blöt jordgubbssmet som snabbt absorberades av mattan.
Blöta ingredienser alltså. Inte min grej.
Så tacksam jag är för er, både ni som kommenterat på bloggen och ni som sagt det till mig direkt, som påpekat att de tre första månaderna med bebis inte alls är speciellt roliga. När det har känts som värst har jag åtminstone försökt att tänka tanken att stå ut tills han är tre månader, för då säger alla att det ska vända.
På tisdag blir bebis tre månader. Det är väldigt mycket som känns bättre nu. Jag har nästan inga nattsvarta stunder. Det kan gå flera dagar mellan mina gråtattacker. Börjar tycka vardagarna är mysiga istället för tråkiga och bara jobbiga. Är ofta avstressad och lugn. Skrattar mycket med min kille. Skrattar jättemycket med min bebis och min kille. Förstår känslan av att vara en familj, den känslan tog en stund att dyka upp. Älskar älskar älskar helgerna med denna familj. Älskar denna lilla människa som jag byggt i min mage. Han är så jävla rolig. Och söt. Och arg. Och glad. Och fin. Och härlig. Och ibland skitjobbig. Och min. Min bebis! Knäppt.
Så kom ihåg: håll ut. Det blir bättre. Men det är okej att tycka att den första tiden är stundtals hemsk.
Bebis sover i sin spjälsäng som står vid fotänden av vår säng. Runt 03 inatt kom jag på den briljanta idéen att dra med mig en kudde och täcke ner till fotänden då jag var tvungen att hålla en hand på bebisens mage för att han skulle somna om. Tänkte liksom kombinera handhållandet med att slumra lite själv. Och det funkade skitbra! Bebis somnade! Jag somnade! Visserligen som en hopknölad liten boll med ena handen ner i spjälsängen, men alla glada ändå.
Minns ni hur nojig jag var inför vår flytt? Om vi skulle trivas, ångra oss och så vidare. Det tog väl två dagar och sen var detta hemma. Vi har väldigt mycket kvar att göra här, vi har för mycket möbler (!) och för lite på väggarna och opraktiska lösningar och så en bebis uppepå det. Men ändå så är jag så pepp på att fixa här i jämförelse med gamla läggan. Plus att vi har så nära till allt annat nu. Alla vänner, allt som händer. Jag hade nog dött av att vara föräldraledig i gamla lägenheten. Här kommer jag lätt ut, tar mig utan problem in till stan och kan träffa alla jag vill när jag vill (nästan). Och vi känner så mycket folk här, träffar människor jag känner nästan varje dag.
Det är ju såhär att jag inte direkt fick okej på att börja träna på efterkontrollen hos barnmorskan. Min bäckenbotten tog rejält med stryk under förlossningen och det är back to basic nu: knip, enkla magövningar med mammamage-appen och promenader som gäller. Så många gånger som jag känt mig så ledsen över detta, både bäckenbottenskadan* samt att jag nu alltså inte ens kan gå på ett mamma-pass ännu, att jag nu är helt less på min egen ledsamhet. Därför så får jag kanske göra det jag inte ens tycker är träning till träning. Idag började jag använda Runkeeper på barnvagnspromenaden och ska så fortsätta. För tillfället är det tufft nog att ens gå med rak rygg. Förra veckan fick jag träningsvärk i låren efter fyra kilometer på en nyskrapad grusväg. Så ja, det är nog träning nog för mig att bara promenera med en barnvagn. Och jag ska inte vara ledsen över detta mer, i alla fall inte just nu.
Jag har som glömt bort dig. Men det händer så mycket och den där klyschan om att tiden går så fort när man har kiddos stämmer tydligen. Vi, jag och bebis, har varit en vecka hos mina föräldrar. Hjärtat har exploderat när mina föräldrar lärt känna mitt barn och blivit kära i honom. När det har varit besök har mamma bokstavligt talat tagit honom ifrån mig och visat upp honom och hans magiska kunskaper (rynka ögonbrynen! snacka jättemycket i babygymet! vara sötaste bebisen i världen!) för besökarna. Och det här är ändå barnbarn nummer fyra för dem.
Bebisen har även fått hysteriska maniska gråtattacker. Två stycken. När den första hände så trodde jag att jag haft sönder barnet. Men det hade jag inte. Men jag gick sönder i tusen bitar och mamma fick vagga hysterisk bebis till sömns samtidigt som pappa kramvaggade mig tills jag slutade gråta och förstod att jag nog inte hade förstört mitt eget barn. Den andra attacken avstyrde jag själv och kände mig som en förälder på riktigt.
Mitt barn alltså, roligaste och bästa människan i hela jävla världen.
