ett helt kvartal.
Så tacksam jag är för er, både ni som kommenterat på bloggen och ni som sagt det till mig direkt, som påpekat att de tre första månaderna med bebis inte alls är speciellt roliga. När det har känts som värst har jag åtminstone försökt att tänka tanken att stå ut tills han är tre månader, för då säger alla att det ska vända.
På tisdag blir bebis tre månader. Det är väldigt mycket som känns bättre nu. Jag har nästan inga nattsvarta stunder. Det kan gå flera dagar mellan mina gråtattacker. Börjar tycka vardagarna är mysiga istället för tråkiga och bara jobbiga. Är ofta avstressad och lugn. Skrattar mycket med min kille. Skrattar jättemycket med min bebis och min kille. Förstår känslan av att vara en familj, den känslan tog en stund att dyka upp. Älskar älskar älskar helgerna med denna familj. Älskar denna lilla människa som jag byggt i min mage. Han är så jävla rolig. Och söt. Och arg. Och glad. Och fin. Och härlig. Och ibland skitjobbig. Och min. Min bebis! Knäppt.
Så kom ihåg: håll ut. Det blir bättre. Men det är okej att tycka att den första tiden är stundtals hemsk.
3 kommentarer:
Ja, herre gud. Hur uttjatat "This too shall pass"-sägningen än är så är den kanske aldrig så gångbar som just med småbarn. Och man behöver verkligen få höra från andra att det här går över, det löser sig. Men det kräver verkligen kraft när man är mitt inne i det. Då känns det knappt som att det kan vara sant att det kommer att vara på ett annat sätt sen. Skönt att höra att det känns bättre nu! Det är en överväldigande känsla när saker och ting börjar falla på plats med familjen. Då är det värt allt.
Vad härligt att höra! Och ja, det blir verkligen bättre! Jag håller med om att första tre månaderna var värst, men jag tycker att det var nästan lika jobbigt i ett halvår och sedan ganska jobbigt fram till ett år. Sen blir det så himla kul men jobbigt på ett annat sätt också - som med allt annat. Det är svårt att ta till sig innan, att förstå vad folk menar när de säger "håll ut" och "det blir bättre". Jag kände som att det aldrig skulle ta slut, att det skulle vara så för evigt. En bra grej är att skriva ner alla framsteg, både i hur man mår och hur bebisen utvecklas: Då blir det mer påtagligt att det blir bättre. i dagens samhälle skriver väl alla ner det ändå, i blogg, på insta eller i annat sammanhang. Kram till dig.
Ja men precis, när det är som värst är det HELT orimligt att tänka sig att det skulle kunna ändras. Förstår inte riktigt själv hur den tankevurpan går till, men men.
Skicka en kommentar