förlåt bloggen.

Jag har som glömt bort dig. Men det händer så mycket och den där klyschan om att tiden går så fort när man har kiddos stämmer tydligen. Vi, jag och bebis, har varit en vecka hos mina föräldrar. Hjärtat har exploderat när mina föräldrar lärt känna mitt barn och blivit kära i honom. När det har varit besök har mamma bokstavligt talat tagit honom ifrån mig och visat upp honom och hans magiska kunskaper (rynka ögonbrynen! snacka jättemycket i babygymet! vara sötaste bebisen i världen!) för besökarna. Och det här är ändå barnbarn nummer fyra för dem.

Bebisen har även fått hysteriska maniska gråtattacker. Två stycken. När den första hände så trodde jag att jag haft sönder barnet. Men det hade jag inte. Men jag gick sönder i tusen bitar och mamma fick vagga hysterisk bebis till sömns samtidigt som pappa kramvaggade mig tills jag slutade gråta och förstod att jag nog inte hade förstört mitt eget barn. Den andra attacken avstyrde jag själv och kände mig som en förälder på riktigt.

Mitt barn alltså, roligaste och bästa människan i hela jävla världen.