bättre förbannat jävla skitsent än aldrig. ok? ok!

För tillfället är F ganska tidskrävande. En bebis är ju rätt tidskrävande generellt, men eftersom han kryper, står, klänger, river, sliter, tuggar på precis allt som finns i hans närhet och dessutom är snabb som vinden går det inte att lämna honom med blicken mer än några sekunder åt gången. Bokstavligt talat. Vi ler lite och tänker att detta är en fas (snälla säg att det går över?). Det betyder i alla fall rent praktiskt att om något ska bli gjort, måste vi nästan vara två. En kollar F, en gör det som behöver göras. Det fina i kråksången är att när man väl är två blir den som ska göra något så SJUKT effektiv. Schwosh swoosch säger det och så är något klart. Igår till exempel, då sydde jag upp våra sovrumsgardiner på en timme. Helt jävla otroligt faktiskt, framförallt med tanke på att jag knappt sytt på en symaskin på tjugo år samt att vi bodde i vår förra lägenhet i sju år utan att sy upp en enda gardiner. Och innan dess så bodde jag själv i en lägenhet i sex år utan att sy upp någon gardin.

Ja ni fattar, igår inträffade ett mirakel. Typ.