byta ångest mot ångest.
En sak som jag inte hade fattat innan jag fick barn var att ca 70% av allt man har inplanerat kommer att bli inställt pga sjukdom eller misstanke om sjukdom. Antingen hos oss eller hos de man planerar att träffa. FYFAN VAD TRÅKIGT DET ÄR. Vi är nu inne på tredje helgen i rad med någon sjukdom hemma hos oss. Det känns som att tiden bara rinner iväg och vi gör.... ingenting.
Den här helgen är det K som är sjuk. Då kan man ju tycka att jag och F borde kunna hitta på något själva, men eftersom F har någon slags trotsperiod* just nu som eskalerar i styrka helt nått så djävulskt emellanåt så funkar inte det heller. Idag skulle vi gå på en promenad i solen tänkte jag, och gå och leka i en lekpark eller något. Mysigt! Så blev det inte. Han grät och skrek när vi gick förbi ICA för att han ville ha en banan, så vid lekparken fick vi vända och gå tillbaka till ICA och handla och ge en banan. Då grät och skrek han för att han inte fick slita av sig vantarna. Sen grät han för att han ville gå hem till sin pappa och jag ville köpa en kaffe. När jag hade köpt en kaffe to go grät han för att han inte också hade fått fika. Sen grät han när jag försökte gå en omväg hem för att få lite sol.
Det är så svårt att hantera ibland tycker jag. Och ibland är det superlätt. Jag tycker oftast att jag är lugn, hanterar det som man "ska", lyssnar och väntar in honom. Men ibland så går det liksom inte. Och självklart är det i just dessa perioder som jag tänker mest på att jag gör precis allt det som anses fult eller fel att göra som förälder: massor med tv, padda, halvfabrikatsmat, inte tycka att det är roligt att leka, fräser, längtar efter att bara få sitta ner i lugn och ro ifred. Det ger mig ångest, för det är inte bara att "göra rätt", då hade jag ju redan gjort det.
Ikväll bytte jag ångesten mot sockerångest och köpångest. Gick och köpte godis och sen nätshoppade jag hem lite möbler för dyra pengar.
* Tycker inte om ordet trots men använder det här för att de flesta förstår ungefär vad man menar.
4 kommentarer:
Men alltså det ÄR svinjobbigt och bara en robot skulle klara det utan att ta till underlättande hjälpmedel som all of the above. Jag tänker att målet måste ju vara att ALLA i familjen ska må bra, ni ska också hinna ladda om för att orka parera de där känslostormarna. Jag tycker sällan det är roligt att leka och längtar ofta efter att sitta ner ifred. Det innebär inte att jag inte hänger med mina barn, men om jag konstant gick omkring och skämdes för det skulle jag bli en asdålig mamma med pissigt humör jämt. Jag och A ser till att ge varandra tid att gå undan och vara ifred när det behövs. Och när det gäller lekar så finns det grejer de gör själva och andra saker vi gör tillsammans. Typ pyssla och spela fotboll. Plus att de här "trotsiga" perioderna går över och det är sannolikt inte de som kommer definiera varken din gärning som förälder eller honom som person. Det gäller att ta sig igenom det med allas hälsa i behåll, även om det innebär att man ruckar på sina principer lite grann. INGEN kan leva upp till den där sjukt envisa och helt orimliga bilden av den perfekta föräldern.
Nu låter det som att jag aldrig leker med barnen och vill vara ifred jämt. Så är ju såklart inte fallet. Men tror mer på att våga prata om det absurda i att vuxna människor plötsligt måste älska att leka bara för att man får barn som är magiska än att reproducera ångestframkallande och helt orimliga prestationskrav.
Nej alltså vid en "normal" situation då båda föräldrarna finns tillgängliga så är det inga större problem. Då avlastar vi, byts av, diskuterar osv. Men nu har den ena föräldern varit bortrest eller sjuk varje helg i tre veckor. Dvs jag är helt själv mer eller mindre, och då sliter det dubbelt.
Vi har också en trots-period i hemmet nu. Det tär en del på humöret. Just frukostarna har blivit ett smärre helvete. Även andra saker såklart men just vid frukosten följer det ungefär samma galna mönster varje morgon. Hon pekar ut i intet och vi ger henne det vi tror att hon vill ha. HOn kastar det på golvet och pekar, skriker och är spänd som en fiolsträng. Jag tror inte ens att hon vill ha något. Hon vill bara testa sin självständighet och vad hon kan bestämma. Men det är ju en prövning. Kan man säga.
Skicka en kommentar