Cirka 90% av tiden tycker jag att jag borde träna mer och knipa mer. Men så ibland slår det mig att jag gjort rätt bra framsteg ändå det senaste året. Inte fan går det så fort som det skulle ha gjort för någon annan utan skador, men jag tränar regelbundet - minst en gång per vecka, oftast två plus en yoga, helst tre gånger. Kniper fem dagar av sju på en vecka (och jag hatar det). I somras fick jag ju backa all träning och börja om utan några vikter alls. Jag slet i månader. Svintråkigt. Igår körde jag ett riktigt pass med min PT (kör en online-tjänst annars, så vi brukar inte ses IRL så att säga) och förutom att det var typ det roligaste ever så fick jag stränga order om att minst köra med 16kg kettlebell nu för nu börjar jag tydligen bli stark. 16kg! Det är fan asmycket för en vekling som jag. Men nuförtiden har jag på allvar dagar då jag faktiskt känner mig stark. Jag älskar det. Har aldrig känt mig stark förut. Aldrig. Och det blir ju lite som en drog detta, nu vill jag bli stark som fan. Ska bara övertala min bäckenbotten att följa med på resan.
Det är ju ingen billig resa detta, men så jävla värt det. Så jävla mycket värt det.
4 kommentarer:
Vad grym du är!!! Härligt att läsa. Heja dig!
Bra jobbat! Så grym känsla! Jag gick från att träna fem gånger i veckan under föräldraledigheten till inget alls och har åtta månader in i mina studier fortfarande inte en susning om hur jag skulle hinna trycka in det i schemat också. Hatten av för dig!
Sofia: man får ju verkligen planera in det. Jag kör nästan uteslutande när F somnat på kvällen.
Skön känsla när träningen ger de där ... rusen och man bara vill göra mer! Jag är sugen på att köpa kettlebells. Är lite rädd för atts lå ihjäl mig men jag antar att den risken egentligen är ganska liten. I övrigt är mitt problem samma som Sofia - när ska jag hinna. Men i mitt fall tror jag att det mest handlar/handlat om felprioritering om man säger så *tv-serier,vin & ost*
Skicka en kommentar