Hela blocket håller på att rasa sönder. Ipodsladden fastnar i omslaget och river sönder lite till, samtidigt som den ständigt latenta morgonirritationen växer i magen. Men solen skiner. Trots att knappen i favoritjeansen lossnade med en smäll imorse. Har jag blivit tjock? Tänk om jag helt plötsligt skulle vakna en dag och inse att jag sakta med säkert lagt på mig en hel massa kilon. Utan att jag märkt något. Jag fasar att sådant händer. Törs liksom inte lita på mitt eget omdöme och mina tankar i alla lägen. Min hjärna är nästan som ett djur. Något som inte riktigt tillhör mig, men som bor i mitt huvud och som lever sitt eget liv. Ett djur som behöver uppfostras, matas, stimuleras, nattas och lugnas. Ett arbete alla dygnets timmar. Om arbetet inte utförs kan saker och ting gå rakt åt helvete. Det var riktigt nära en gång. Läkaren stoppade in två pillerburkar i mitt liv och sa Ät! Jag åt inte. Istället inväntade jag hjälpen att tygla hjärnan och det där förbannade djuret som jag aldrig någonsin verkar kunna släppa ur sikte. Hjälpen utan piller kom och med massor av elektroder på kroppen visade skärmen att det mycket väl kunde vara så som jag tror. Att min hjärna är aldrig still. Aldrig vilar. Efter ett tag hjälpte hjälpen. Det hjälpte! Men jobbet kommer aldrig att kunna slutföras. Jag måste ständigt mata, natta och trösta hjärnjäveln. Och tvinga den på toa för att skita. Men när anteckningsblocket som alltid ligger i väskan inte blivit använt på veckor eftersom det nästan rasar sönder och enbart väcker ilska är det dags att köpa ett nytt. Ett fint. Kanske på Matton. Eller Bookbinders Design. Den här gången ska jag vårda blocket. Så att det inte ligger oanvänt i väskan och låter all skit stanna i hjärnan istället för att hamna på papper. Och så behöver jag ett par nya jeans.